21

Kaj Forslund var sur och trumpen. Han trampade en evigt upprepande stig mellan den upplysta montern med 1700-talsbibeln med pärm av skinn och texterna från en av lärlingarna till Linné, därefter gjorde han en lov runt fullriggaren Lancelots loggbok för att slutligen stanna upp ett kort ögonblick vid ett skrivbord där en bärbar dator var uppslagen. Det blå ljuset från skärmen lyste upp hans irriterade anletsdrag när han böjde sig fram och tog musen för att klicka sig fram några blad i katalogen. När han tittade över sin samling på det viset, såg den klen och intetsägande ut. Han hade samlat ett helt liv och nu var denna gärning förminskat till mindre än hundra sidor. Grubblande över sin tafatthet och oförmåga till handling vek han in på sin stig igen. Han hade länge nog varit alldeles för snäll, men nu tyckte han att tiden var kommen för upprättelse.
Han kunde känna igen den där svidande känslan av orättvisa och misstanke om att ha duperats av dem som han brukade kalla sina vänner.
Han visste att de var på gång igen. De smidde åter igen sina intrigerande planer. Vådan av deras handlingar kunde vara svårt att stå emot…om man inte var väl förberedd eller gjorde överraskande motdrag.
Som ung tonåring hade han blivit lurad av dem. De hade försnillat hans andel av pengarna. Den misstanken kunde han aldrig få ur sin hjärna. Sedan kom de och påstod att de räddade honom. Bah! Han kunde nog hantera sina affärsvänner. Om han bara visste hur, så skulle han ta kontakt med dem igen. Det var tider det! Då hade fantastiska böcker vällt in i hans hem. Nu var det mera glest mellan fynden.
Han stannade upp i sin oroliga vandring och såg sig omkring. Rummet var två våningar högt och väggarna var klädda med böcker från golv till tak För att kunna nå titlarna i den övre delen hade en landgångslikande avsats byggts. Det var ett stort mäktigt rum, ett skriftens tempel!
Men det var ett skriftens tempel med knappt till hälften utnyttjade utrymmen, det var han fulla övertygelse. Det fanns rum för mycket mer. De som hade hjälpt honom att planera sitt fina utställningsbibliotek hade yrat om space och luftighet för besökare. Det behövdes inte, istället kunde man placera in flera fristående hyllor och fylla med nya skatter.
Planerna växte i hans hjärna, en hjärna som inte på länge känt av toxinerna i de mediciner som gjorde honom balanserad och klok. Bengt hade släppt på bevakningen av honom till förmån för sin egen lycka med sin fru.
Det bedrägliga lugnet i Kajs psyke hade sakta men säkert krackelerat för att sedan byggas upp igen till det maniska tillstånd som numera rådde.
Lyckotillståndet som hade varat en tid efter inflyttningen till nybygget och den uppmärksamhet som han hade fått av samhället, hade glömts bort och förvarades nu som ett konturlöst känslotillstånd på den plats i minnet där goda minnen borde lagras.
Besökarnas stora beundran av alla sällsynta verk placerade Kaj i den ständiga medelpunkten. Rollen som den allvetande maestron hade gång på gång skavt på hans förnuft.
Att han nu inte fick mera svängrum och makt för att kunna utöka sin samling, tog han som en skändlighet mot hans person.
Nu visste han att han skulle bli nästa offer. Den tanken hade slagit honom med full kraft redan vid uppvaknandet på morgonen. Drömmen han drömt just innan uppvaknandet hade lett honom in på rätt spår. När det hade gått upp för honom att han numera hade sådan kontroll över sitt intellekt att han kunde gå in och ut ur drömmarna och skapa vilka drömmar han ville, förstod han att det var dags, dags att ta över sitt eget liv.
De skulle alla bestämma över honom, lägga sig i och styra, den där samlingen av halvgudar som trodde att allt de rörde blev till guld. Men likt Kung Midas skulle det bli ett tillstånd med förfall och död som resultat.

Två av dem var redan döda. Olyckor hade det kallats av enfaldiga utredare. Den samlade erfarenhet han hade av de mängder av intriger som han läst, allt ifrån grekiska dramer till japansk fantasy var, att på en samling på tolv finns minst en bedragare.
Processen hade således tagit fart igen. Ondskan i deras gärningar hade uppenbarligen fått nytt bränsle. Han kunde se det i deras ögon. Till och med den där stammande spratteldockan hade lagt sig i, den senaste tiden. Den där enfaldige mannen hade vid flertal tillfällen ringt upp honom, till synes helt utan anledning. Först hade han varit len i rösten och berömt och hyllat hans framsteg, men plötsligt hade samtalen ändrat ton och han hade börjat gnälla igen. Nej ingenting kunde göra den mannen nöjd. Det hade Kaj fått erfara nu. Den där strunten som knappt kunde stava sitt namn! Nu var det ju dessutom ett himla liv om den där pajasen igen. Han verkade ha försvunnit.

Bengt hade ringt och undrat om han kände till var han var någonstans. Som om han brydde sig! För att inte Bengt skulle bli alltför undrande, hade han spelat med i hans oro.
Nej han, Kaj, hade inte haft en aaaning om var han kunde vara, fast han egentligen visste! Han var troligtvis död, han också! Och det skulle inte vara mer än rätt! Så borde det gå för alla de som lade sig i hur han skulle leva med sina böcker. Kaj stannade upp i sitt vankande.
Nej, en sådan tur kunde han väl inte ha, att han plötsligt skulle bli fri från ännu en utsugare. Troligtvis satt nummerkladdaren på en kammare någonstans och smidde nya djävulstyg, och flera sätt att föra honom bakom ryggen. Det skulle bli slut på det nu! Det var dags att sätta sig i respekt hos svikarplutonen… och han visste var han skulle börja.

Den där magra kråkan i det alldeles för stora huset skulle snart få besök, det hade han bestämt sig för. Hon som trodde att hon var något nu med sin fina utbildning och toppjobb. Hon var ingenting annat än en simpel bedragare, en tjuvaktig bakslug bedragare som gav illusionen av att vara det motsatta. De är den värsta sorten, de som inte visar sitt rätta ansikte.
Han sträckte ut ena armen och kunde då med lätthet nå sin Dickens samling. En rysning drog igenom kroppen och han tittade häpet på böckerna. De kunde ge honom energi! Det var nytt!
Han tog några steg…han måste pröva…
Andäktigt satte han ena handen på Churchills memoarer. Samma fantastiska känsla! Han fungerade som ett laddningsbart batteri när han rörde böckerna! Ett livslångt kärleksförhållande till sina böcker hade slutligen gett resultat! Detta var ju ett tecken som omöjligt kunde misstolkas. Han hade tydligen en egen pluton, och det i tusental!
Det var bara att återkomma till hans krafts källa om han så behövde. De fanns där för honom.

Slutligen satte han sig ner på en stol som stod passligt placerad intill entrédörren. Det var viktigt med planering, tänkte han. Ingenting fick gå snett. Man skulle inte underskatta de andra. De var kloka och beräknande, men han kunde vara listigare.
Han måste in i hennes hus. Om han hade tur var det precis som förr när de var unga och gick ut och in i villan som var det en ungdomsgård. Då fanns nyckeln till ytterdörren instucken bakom ett knutbräde.
Om hon, Sonja, var någorlunda förnuftig borde hon ha tagit bort den, men ibland glömde människor. Det fanns en chans på tusen att det skulle vara så enkelt, annars fick det bli hammaren… och en trasa kanske…så det skramlade mindre. Han borde även söka upp ett par handskar. Han fick absolut inte skära sig, han fick inte blöda på sin skatt, om han hittade den.
Kaj skrockade segervisst. Han visste ju var de var gömda, hans böcker. Bengt hade berättat det redan för tjugo år sedan. Nogsamt hade han lagt den informationen på minnet.
”Plutonen” hade stulit dem av honom. En del affärer han hade gjort var en aning ljusskygga, det kunde han medge, men det hade varit rätt! De hamnade hos rätt person. Ingen annan än han kunde förstå skattens rättmätiga värde.
Han klädde sig i svarta smidiga kläder och ställde sig sedan framför spegeln. Han var redo! Framför honom i spegeln stod mannen som skulle ta tag i sitt liv. Den mannen var han själv! Vilken omvälvande tanke!
Väskan var packad. Det var bara att sitta ner och vänta in natten tillsammans med Hemingways Den gamle och havet. Han kände strålarna upp i armarna när han greppade boken. Det förvissade honom om att hans räddningsaktion inte kunde gå illa.

Klockan var halv ett på natten när han rullade in på gatan där Tornlundska villan låg. Det var släckt i nästan varje hus längs gatan. Det var alltså som han gissade, en sovande stad.
Han väntade ännu en halv timme innan han beslutade sig för att slå till. Sakta öppnade han bildörren och gled ljudlöst ut. Startnycklarna lämnade han i låset om det skulle bli snabb reträtt, och bildörren tryckte han sakta fast utan att göra större väsen av sig. Med något darrande ben tog han sikte på grindhålet. Svetten började rinna ner för pannan och han längtade plötsligt efter Hemingwayromanen, men den låg och väntade på honom där hemma och kunde inte vara till någon hjälp för honom just nu.
Med ryggsäcken på ryggen och lätt hukad sprang han över gräsmattan, noga med att inte trampa på grusgången och därmed röja sitt oinbjudna besök. Det var ett stort hus, absolut den största kaptensvillan i staden. Någon gång hade det funnits pengar, mycket pengar. Han tog det inte för omöjligt att de pengarna fanns igen. Sonja var en förmögen kvinna nu. De var sådana, hans forna klasskamrater. Pengar, pengar, de skulle bara ha pengar. Enligt hans mening var det den stammande fjanten Sven som tagit fram djävulen i dem.
Han försökte kalla fram deras ansikten på näthinnan medan han i skydd av några syrenbuskar stannade upp för att avvakta, men de dök bara upp i sneda deformerade vinklar med ögon som kisade surt och ogillande tillbaka.
Han gnuggade irriterat över ögonen. Bort med ansiktena!
Fokus, inte tappa fokus! Bara han nu fick sin skatt i sina händer skulle han för all framtid bryta med dem.

När han hade försäkrat sig om att han inte var iakttagen, gick han rakt mot baktrappan men tvekade sedan. Hammaren låg i ryggsäcken redo för att användas på ett fönster… men nog borde han ju ändå känna efter bakom knutbrädet först.
På höger sida om trappan… han trevade fumligt. Inte där… kanske längre ner… Herre Gud, den låg kvar! Vad tänker människan på som låtit den ligga kvar?
Inte brydde han sig egentligen, för nu låg den i hans hand. Försiktigt satte han in den i låset. Det gick hur lätt som helst.
Bara inte dörren knarrar.
Det gjorde den inte. Janne Waldén skötte om huset. Då fungerar lås och då knarrar inte dörrar. Allt gick hans väg! Röda mattan var utrullad för honom ända fram till skatten.
Vinden var i ryggen, han hade flow just nu och han kände hur kroppen slappnade av, stegen blev ledigare.

Sonja och döttrarna sov på övre våningen. Det hördes inte ett ljud från dem.
Han gick raka vägen till rummet där Sonjas mor en gång legat söndervärkt och sjuk. När var det? Tankarna tumlade om, det var länge sedan, en annan tid, en lyckligare tid. Snart skulle han åter vara lycklig bara han hittade böckerna.
Han hoppades innerligt att de fanns där det var sagt att de skulle vara. Bengt hade lugnande berättat för honom var de fanns, när han en gång oroligt frågat efter sina böcker.
I rummet fanns en garderob så stor att man kunde gå in i den.
De hade rivit ner innertaket och sänkt det för att göra rum för plåtlådor passliga att ha böckerna i. De skulle vara skyddade för gnagare var deras tanke… men tänk om de hade möglat istället? Oron rev till i honom.
Nej, de fanns därinne, oskadda och väntade på honom, han visste det.
Garderoben såg ut som man hade beskrivit den för honom. Det fanns belysning och han knäppte på den för att kunna se. Hammaren i väskan fick nu komma till användning. Han satte klorna under en list och bröt bort den. Nu var det enkelt att plocka bort några brädor. Han trevade med handen innanför. Han kände något, men måste ha någonting att stå på för att komma högre upp.
En pinnstol stod vid fönstret och han hämtade den. Ena stolsbenet slog i dörrkarmen och han stannade oroligt upp och lyssnade. Det hördes ingenting från övre våningen.
När han stigit upp på stolen och tagit bort ännu en bräda fick han mycket bättre räckvidd med armen.
Han kände lådorna direkt. Fylld av lycka plockade han ner dem en och en. Innan han ens hade hunnit öppna locket kom reaktionen. Blodet rusade till hjärnan och han stängde ute omvärlden.

Som han hade längtat efter dem och nu fanns de där i hans hand. Första lådan gick lätt att öppna. Originalmanuset av Strindberg! Nu stannade nästan hjärtat och hans fötter tappade kontakten med golvet. Jag svävar! upplevde han förvånat. Med manuset tryckt mot kroppen en stund kände han sig starkare. Han måste titta i den andra ladan. Åh, inventarielistan från Vadstena kloster, den hade han nästan glömt, och det privata brevet från Gustav V Adolf…
Det susade lätt i huvudet. Han hade fortfarande inte fått kontakten till golvet. Han prövade att gå. Han gled fram, svävade, ja absolut. Vilken makt hade inte det skrivna ordet!
”Hallå? Är det någon där?” Rösten kom från andra våningen.
Han motstod lusten att svara, fast han hade velat göra det. Sonja hade tydligen vaknat. Han stängde hastigt dörren, tog pinnstolen och spärrade handtaget med stolsryggen.
”Hallå?” Rösten var utanför dörren nu. Handtaget rördes, det kunde han se i ögonvrån medan han packade sin ryggsäck.
Hon bultade på dörren.
”Vem är det?” Hennes röst lät skärrad.
Hon kunde gärna vara rädd! Hade inte han fått lida under alla dessa år han varit skild från sina rättmätiga ägodelar? Med en lätthet som förvånade honom själv, krängde han ryggsäcken på sig.
Hammaren behöll han i handen. Den kändes som gjuten i hans hand, lagom tung, lagom avvägd.
Prövande svingade han den genom luften, luften som nu börjat skimra i en rosa-lila nyans.
Han satte handen på stolen som hindrade handtaget att röra sig, beredd att slå sig ut med våld.
Mansröster trängde genom virket i dörren, lirkade sig in genom nyckelhålet och gjorde sig uppmärksamma i hans öron. Hur många män fanns det där ute? Det lät som en hel manskör… Han var snabb och smidig, men kunde han klara av hur många som helst?
Det svajade till för honom och dörrens rektangel blev märkligt skev.
”Kaj! Kom ut!” någon ropade med hög röst.

Ja, han var Kaj, men inte vanliga Kaj, han var Kaj som var osårbar, som kunde sväva… Kunde han gå rakt genom väggen också?
Rösterna bakom dörren manade på medan han tryckte försiktigt på väggen. Den böjde sig, men det gick inte att ta sig ut.
Det fanns ju en lättare väg. Han hade inte tänkt på den utvägen. Han öppnade fönstret. Det var inte högt, inte ens två meter. Det kunde han lätt klara.
En man som han kunde utan svårighet ta sig upp på fönsterbrädan. Som en rovfågel satt han på huk på brädan och tittade ut i natten. Otroligt hur bra han kunde se! Han hoppade utan rädsla, förvissad om att hans förmåga att sväva.
Lite förvånad blev han nog när marken slog emot förbryllande hårt. En lätt smärta högg till i knäna och han föll framåt med ansiktet i gräset. Det sved trodde han, men när han försökte känna efter om han skadat sig kom kraften, den magiska kraften, skapad bara för honom, som omfamnande armar ur ryggsäcken. Armarna lyfte honom upp på benen och förmådde honom att börja springa. Lätt och ljudlöst som en japansk ninja löpte han över gräsmattan som buktade under hans fötter likt gungfly. Staketet kom emot…det såg han inte som något hinder…
Kraften i honom var som störst när han tog språnget över staketet. Han kände hur han svävade, upp…över…
Först en explosiv smärta, sedan…ett mörker.


Sonja kunde inte förstå vad som väckte henne. Sömndrucket låg hon och sträckte på sig för att få musklerna att vakna till. Någonting sade henne att hon borde stiga upp. Hon svängde benen över sängkanten och med hängande huvud försökte hon kvickna till.
Ett ljud, som ett buller… nu var hon plötsligt klarvaken. Kunde det vara möjligt? Var det någon i huset? Kanske någon av flickorna som inte kunde sova. Hennes hjärta började slå så häftigt att det smärtade ända upp mot halsen. Det är någon av flickorna. Hon intalade sig det för att lugna ner sig. Med öppen mun tog hon djupa andetag. Ljuden kom igen.
Hade hon något val? Hon måste titta efter. Med darrande händer gled hon in i sin morgonrock och knöt skärpet på samma gång som hon tassade ner för trappan. ”Hallå?” ropade hon och blev förskräckt över hur klen rösten lät.
Ljuden kom från hennes mammas gamla sjukrum. De tystnade tillfälligt. Skulle hon våga öppna dörren och gå in?
Hon tog i handtaget som inte rörde sig. Den första reaktionen på det var att hon blev lättad, men tvingade sig ändå till att bulta på dörren.
Hon trodde att hon skulle svimma av skräck när hon plötsligt hörde en röst bakom ryggen.
”Vad är det som egentligen händer?” Det var skumt i hallen där de stod, men hon såg till sin tacksamhet att det var Krister.
Hon kved. ”Ååååh, det är någon därinne…” sedan stirrade hon stumt på Krister. Hon fick inte sammanhangen att gå ihop.
”Varför är du här? Hur kom du in?”
Han hann inte svara för Janne rusade skramlande in via baktrappan.
”Va?” var hans hälsning och han spände ögonen i Sonja.
Sonjas mun öppnades och stängdes några gånger. Hon hade inte tid att vara förbryllad, hon var bara så glad att de var där.

Janne verkade inte road. ”Ja Kaj är där, det var ju han du behövde hjälp med. Vad gör han där?”
”Kaj? Är det Kaj?”
”Vad är det med dig kvinna? Har inte du skickat detta?” Han tog upp sin mobiltelefon och tryckte några gånger på den.

Sonja läste. Hjälp mig! Kaj är här! Fort! Sonja.
”Det där har inte jag skrivit. Det är sänt för tjugofem minuter sedan, då låg jag och sov.”
Krister ruskade förbryllat på huvudet. ”Jag fick ett likadant…”
Det kom mera ljud därinifrån och Krister slog sig med handflatan i pannan.
”…det är böckerna! Han hämtar sina jävla böcker. Jag hade helt glömt dem.” Janne fick ett utslätat uttryck i ansiktet. ”Böckerna för fan… Kaj! Kom ut!” ropade han med munnen nära dörren.
Det kom ett skrapande ljud ifrån rummet. Sonja kände igen ljudet.
”Fönstret, han öppnar fönstret.”
Alla tre svängde om och rusade efter varandra ut genom dörren. De mötte Anders på väg in och verkade inte bli förvånade, vilket Anders dock blev. Han följde ändå utan uppmaning deras snabba steg ut på gården. De kom precis lagom ut för att se Kaj göra ett klumpigt försök att hoppa över staketet.
En av staketstolparna trängde sig mellan ryggen och väskan och slog upp i bakhuvudet på Kaj som genast tuppade av.
Sonja slog förfärat händerna för ansiktet. ”Han slog ihjäl sig.”
De närmade sig honom tvekande, oroliga för vad de skulle få se. Ett gurglande ljud kom från Kaj och han rörde huvudet sakta åt ena sidan.
”Kaj, kan du höra oss?” Janne ruskade honom lätt.
Ett stön kom över hans läppar.
”Jag tror att han bara svimmade…Kaj! Säg något!” Krister gjorde sitt bästa för att få liv i honom.
”…ävlar…ni…”
”Han lever, men han kan vara svårt skadad.” Krister rynkade bekymrat pannan.
”Han är knäpp igen,” slog Janne fast.
”Jag förstår inte mycket av det här.” Anders slog ut med armarna. ”Går det att få en förklaring?”

Sonja sade inte ett ljud. Att se Anders igen efter så många år tog luften ur henne.
De andra förklarade så gott de kunde medan de såg på Kaj som kvicknade till mer och mer och kastade mörka blickar på dem.
Han försökte ta sig bort från fällan vid staketet, men han satt ohjälpligt fast.
”Vi måste ringa ambulans,” sa Sonja oroligt. ”Kaj, du måste få vård. Du är sjuk igen!”
”Vill inte! Vägrar!” Hans röst var stadigare nu.
Han flaxade vilt med armar och ben. Anders närmade sig honom bakifrån och öppnade väskan. Han plockade ur innehållet och gav det till Sonja. ”Ta för fan bort det här, göm det eller bränn skiten, men man bör inte hitta det på honom. Det blir alldeles för mycket att förklara eller hur?”
”Jag tar det.” Krister tog hjälpsamt böckerna av Sonja och gick direkt med dem till sin bil.
”Jag har ringt ambulansen…och polisen…ja han verkar ju inte direkt medgörlig.” Janne tittade sorgset på Kaj som vred och vände sig som en mask på metkroken.
”Ni har stulit allt av mig, allt, allt! Dööö!” Den stackars mannen sträckte ut en arm mot dem och fräste djupt ur halsen. ”Känn kraften!”
”Snälla Kaj, det är ju vi, dina vänner!” Sonja försökte få kontakt med honom, men i hans värld fanns inga gamla vänner.
De kände sig alla beklämda. På avstånd hörde de sirenerna från ambulansen närma sig.
”Vi kan ingenting göra för honom den här gången.” Janne suckade.” Usch tvångsintagning… Fy fan!”

Sonjas döttrar kom ut på gården, barfota, i bara sina nattlinnen. De hade vaknat upp av tumultet. Förstummade tittade de sig omkring.
”Mamma! ” Andrea ropade på henne oroligt och Sonja som direkt hade hört ropet från sitt barn, gick dem till mötes för att lugna.
”Men vad har hänt? Mon dieu!
Ambulansen hade hunnit fram, tätt följd av polisen. Mycket folk rörde sig på gården. Yrvakna grannar hade samlat sig i klungor för att spekulera i vad som var på gång.
”Det var ett inbrottsförsök av en förvirrad man. Vi tror att han har skadat sig, därför har vi ringt efter ambulans.”
Andrea såg sig omkring, hon kunde inte tro sina ögon. Blåljusens blinkningar lyste upp människorna som med allvarliga ansikten rörde sig på gården och hon fick plötsligt ögonkontakt med Anders.
”Mamma! Han är här…du vet…” Hon stirrade med öppen mun på mamman. ”Har han något med det här att göra?”
Sonja ruskade bara på huvudet. ”En slump, skulle man kunna säga.”
Hon behövde inte förklara mer för hon blev avbruten av en blåklädd polis.
Ӏr det ni som bor i huset?
”Ja, det stämmer…” Nu gällde det att få ihop historien…trovärdigt.
”Vi har några frågor vi skulle vilja ställa… Kan vi gå in?”
Över axeln såg hon Kaj, hårt fastspänd på en bår och hon tyngdes ner av djup bedrövelse.
”Den här vägen då,” sade hon tonlöst.

Den specialkonstruerade bilen för handikappade stod parkerad en bra bit bort på gatan, men de två som satt i bilen hade ändå bra sikt över Tornlundska villan.
”Det är över nu, kan vi fara hem nu? Jag vill ju inte att någon lägger märke till oss…inte du heller va?” Kvinnan bakom ratten talade.
Sven satt på passagerarsätet. Han lutade darrande huvudet bakåt mot ryggstödet och slöt ögonen. Handen höll så hårt om en lånad mobiltelefon att knogarna vitnade.
Den handikappade kvinnan, Svens granne, var förlamad från midjan och neråt till följd av en skidolycka. Hennes överkropp fungerade som vanligt, kanske bättre än förr och hon sträckte sig mot honom och befriade honom från telefonen.
”Du är en allt bra underlig människa du, Sven. Skulle det inte vara hederligast ändå att gå till poliserna där borta och ge dig till känna? De draggar ju för fan efter dig i hamnen nu. Man har arrangerat skallgång efter dig och vänner och släkt börjar så småningom ge upp hoppet…
Och så sitter du och lurar i en lägenhet, två dörrar ifrån din egen… det är fan…taskigt!”
Svens arm slog hårt och taktfast mot låret. Munnen förvreds och han kastade till med huvudet.
”Inte ä ...ännu…d...et värsta är inte över…” Han vände bort ansiktet för dölja en snyftning.
Grannen startade bilen och körde skickligt bilen därifrån med hjälp av bara händerna. Hennes smala ben hängde ledlöst ner för sätet.
Hon fyllde munnen med luft så att kinderna blev som bollar och släppte sedan ut luften med ett kraftigt ljud. ”Sven du skrämmer mig.”
Han svarade endast med en plågad blick och slog sig sedan hårt på benen igen.
”Alltså…du är den enda jag känner som skulle må bra av en liten släng förlamning.”
Hon knyckte på nacken och skjutsade hem honom till hans gömställe.