9

Den dag Janne, som den siste av alla i klass 9F uppnådde myndig ålder, samlades alla utom Sussie, som så gott som hela tiden var bortrest på modelluppdrag. De samlades som så många gånger tidigare hemma hos Sonja. Som vanligt satt de samlade runt det stora matsalsbordet. En utomstående betraktare skulle ha sagt att stämningen var på topp. De retades och pratade i munnen på varandra så som de alltid hade gjort. Ändå kunde man säga att det låg något vibrerande i luften. Det var en känsla, som när man gått över ett vattendrag med svag is och man tagit sig torrskodd över. En känsla av oövervinnerlighet och en berusande känsla av att man styrde ödets fe så att hon svängde sin trollstav i vilken riktning man behagade. Allt de åtog sig gick i lås.

Även Sonja kände berusningen, fast hon som vanligt hade ansträngt sin kropp med arbete till bristningsgränsen. Hon var van med känslan som var konstant. Så var det nästan hela högstadietiden, men hade lättat något under de drygt två åren som 9F:s avtal varit i kraft. Hennes mamma bodde fortfarande hemma, även om socialen legat över henne och tjatat på att det var dags att mamman skulle få komma in på institution. Modern var nu så invalidiserad, att hon med möda kunde sitta upprätt. Hennes tillvaro bestod mest i att ligga i sängen. Hennes sjukdom var i galopperande fas, sa läkarna till henne och hon trodde dem. Sonja skulle släppa taget nu. I fem år av sin ljuvaste ungdom hade hon skött sin mor. Hon hade förlorat så mycket, men också vunnit. Hon kunde bistert märka att hon aldrig uppfattade att själva skolarbetet var speciellt betungande, även om många andra i gymnasiet beklagade sig mest hela tiden. Hennes uthållighet var jämförbar med en maratonlöpares. Hon bet bara ihop och slutförde de uppgifter som hon var satt att göra. Det var bara att kämpa på tills hon sprängde målsnöret. Hon skulle inte sakta ner på farten förrän hon var färdig jurist. Nu stod den uppgiften framför henne, att föra in mamman på vårdhem, så att hon skulle få mera översyn och kompetent medicinsk vård. Det var i alla fall det som man sagt åt Sonja och det var förmodligen sant.

De som hon hade på besök i sitt hus var i det närmaste det hon kunde kalla för sin familj. En del av dem stod henne närmare än de andra, som Berit och Anna-Lena. Berit, för att hon så punktligt, nästan trofast dykt upp när Sonja behövt hjälp med studierna. Anna-Lena, för att hon alltid hade funnits i hennes liv, ända sedan de varit små flickor. Hon hade tagit den största bördan med att hjälpa till med vården av Sonjas mamma och skickligt koordinerat arbetsinsatserna från de andra. Det hade Sonja sällan behövt lägga sig i, utan hon hade ostört kunnat fördjupa sig i sina läroböcker. För det var hon alla kolossalt tacksam. Hon skulle för evigt stå i tacksamhets skull till dem som nu satt vid hennes bord. Den ekonomiska förlusten hon led till att börja med, ansåg hon att hon dubbelt fått tillbaka. När hon tankfullt tittade på sina kamrater kunde hon märka hur självsäkert och otvunget de umgicks med varandra och hon log lite åt det att Krister och Björn var mest högljudda. De tog som vanligt mest plats. Så hade det alltid varit och det verkade inte bli någon ändring på det.

Så mycket hade hänt på två år. Sonja tänkte, att förutom hon själv, så var det nog mannen som fyllde år, den myndige Janne, som var en av de stora vinnarna.
Jannes far hade otroligt nog hållit sig nykter i två år. Det hade väl egentligen inte gjort gubben till en mera ödmjuk person, men han hade slutat ta till nävarna och andra tillhyggen. Ett jobb vid bilbesiktningen hade dessutom gett karlen ett stärkt självförtroende.
Hon visste att Janne var lättad över att han kunde flytta hemifrån utan att behöva vara rädd för att hans lillasyster skulle lida någon större skada utan hans bevakning, som hade varit nästan konstant det första året av pappans nykterhet. All möda som hade satts ner på faderns tillnyktrande fick inte gå till spillo.
I kväll skulle den slutliga uppdelningen av Sonjas mammas konto göras. Sven hade förberett allt i minsta detalj. Han hade räknat på allt, tillsammans med Berit och Sonja. Han hade sett till att aktiestockarna blivit sålda och räknat ut beskattningen som Sonjas mamma skulle bli nödvändig att betala. Sven beklagade att hon garanterat skulle komma att hamna i skattetoppen och bli ett objekt för nyfikenhet. Han varnade om att informationen i skattelängderna var offentliga.

Sussies del fonderades och även de kontanter som hon hade förvarats i Sonjas skrivbord sattes in. Sussie hade inte rört några pengar det senaste året. Det tydde på att hennes karriär verkade gå spikrakt uppåt. Hennes arvoden täckte mer än väl hennes liv och leverne. Lokaltidningen hade intervjuat Sussies pappa och han hade stolt berättat om de rapporter som hans hustru lämnade då och då om Sussies framgång. Sussis mamma följde med som en ständig följeslagare till sin vackra dotter och sågs mera sällan vid sidan av sin make. Bilden som togs till reportaget om fadern, föreställde honom när han visade upp en löpsedel med sin dotter i närbild. Bilden skulle föreställa en fader i triumf, men kunde inte dölja sorgen i hans ögon.
När alla i matsalen hade fikat och grabbarna hade klämt i sig det sista av en mastodonttårta, var räkenskapens timme inne.
Berit steg upp och rättade till sina kläder, lyfte upp en portfölj på bordet, öppnade den och lyfte ut elva kuvert. De delade hon ut, ett åt var och en.. Ivriga händer slet genast upp det och vilda tjut blandades med stön och skratt.
”Det är ta mig fan inte klokt. Du är ju för helvetet ett geni, Sven!” utropade Björn.
”Du är den f…örste som säger det, i så fall.” svarade Sven avmätt.
Det fanns en ganska utförlig beskrivning på transaktionerna med i kuvertet och resten var kontanter. Mycket kontanter för artonåringar.
Sven såg trött ut. Han hade stora blåmärken på armarna. Han verkade ha magrat, för kläderna hängde på honom.
Hans kropp vred sig spastiskt och en grimas gjorde att en rännil dregel letade sig ner längs hakan. Han torkade sig med baksidan av handen.
”Nu är det upp t…till er vad ni gör med era tillgångar,” sade han när han hade fått ordning på sin kropp.
”Om ni har lust att fortsätta att p…placera dem, så hjälper jag till så gott jag kan, annars är det en ganska bra start som ni har framför er.”
Sven plockade lite nervöst med sina papper och fuktade sina läppar med tungan.
”Jag anser f…ortfarande att vi måste hålla löftet om att stöda varandra,” sade han.
”Det gäller f…ortfarande. Jag vill påminna er om igen, om att ni kan komma till mig och få råd med att få pengarna att öka…att förvalta dem.
Jag kan också räkna på aff…ärsidéer och projekt. Det gör jag gärna f…ör er. Jag sitter ju ändå och bara räknar hela tiden. Hela min fritid går åt till det.”
Han tittade hastigt ut över sina kamrater. De flesta satt spända och sög in varje ord av vad han sade, några tittade stint ner på sina pengar och redovisningen som följde.

”Jag vill bara ha en sak i gengäld… Ni måste skydda mig… alltid.”
Han slog sig på underarmarna.
”Jag måste vara säker på att ni tar hand om mig.”
”Vaddå, skydda?” undrade Anders och man kunde inte ta fel på misstänksamheten i hans ansikte. ”Vem skulle vilja dig något ont?”
Sven slängde med huvudet hit och dit.
”Nnnnm…” var det enda ljud som han fick ur sig.
”Döööd, döööd.” Han slog sin hand över munnen och utropen slutade tvärt. Hans axlar sjönk ihop.
”Jag vet inte…jag har bara räknat….” viskade han som om han var rädd att någon skulle höra som inte borde det.
Det gick en rysning genom ungdomarnas kroppar. Han kunde vara kuslig den där Sven, det hade de lärt sig. Bara hans sätt att kunna beräkna aktiemarknadens rörelse med en sådan exakthet, var skrämmande. Nu betedde han sig minst sagt besynnerligt.
”Det är klart vi kollar upp dig. Fan, vad du skräms Svenne. Jag höll på att skita på mig och på min födelsedag och allting,” sa Janne som inte verkade tycka om den vändning som stämningen hade fått.
Anders nickade och Bengt lade armen över axlarna på Sven.
”Inte för att jag fattar något, men okey.” sa Krister, som rynkade ögonbrynen och glodde fundersamt på Sven.
”Vad är det som kan hända dig? Du är ju bara en kille som har det lite taskigt med bollen ibland. Va fan, det kan väl inte folk störa sig på, eller?”
Sven fick ett vemodigt drag över ansiktet.
”Det är det där med f…örmågan jag har…jag själv behöver inte mer än att jag klarar mig, m…en folk blir så konstiga när det gäller pengar.”

Björn flabbade till, lite överdrivet.
”Nog kan man säga att man blir konstig alltid.” Tonen var lite menande.
”När jag såg ner i kuvertet, såg jag mullrande V8:or och horder av långbenta damer passera i revy framför min syn. Hur normalt är det? Kan någon förklara det?”
Alla skrattade lättat åt Björn. Han kunde konsten att lätta upp stämningen.
Krister kände i bakfickan på sina jeans. Han drog upp plånboken och flinade. Ur plånboken plockade han en bit papper som såg ut som ett tidningsurklipp. Han skrattade frustande till.
”Dags för ny konst på väggarna, Sonja.” Han höll triumferande klippet i luften.
”Markströms-kärringen lämnade in… fattar ni? Hon blev så in i bomben knäpp i huvudet att hon gick och dog. Det måste väl vara rekord eller hur?”
Det var dödsannonsen han höll i handen. Alla visste egentligen om att hon dött.


Sonja tyckte att det bara var tragiskt, men Krister och Björn och några till ansåg tydligen att det var roande.
”Vi körde förbi kyrkogården när det var begravning av kärringen,” fnissade Björn, ”Jag och Krister alltså. Gubben stod där och såg snopen ut. Vem skulle han nu terrorisera och avreagera sig på? Jag menar, vi har ju slutat plugget och kärringen ligger sex fot ner. Det var nog det han tänkte. Bredvid stod ungarna som vissna sparrisar. Han får väl gå lös på dem, antar jag.”
”Du sätter inte upp det där på min vägg,” sa Sonja bestämt och nickade mot annonsen i Kristers hand.
”Nej för fan”, sa Krister och stoppade ner den i sin plånbok tillbaka. ”Den här behåller jag som souvenir.”

Kaj som egentligen inte deltagit i diskussionerna som förts, utan hela tiden suttit upptagen för sig själv, böjd över redovisningen som han fått tilldelad. Kontanterna hade han sorterat i olika högar. Nu sträckte han på ryggen och tittade jämförande på en del av dem som satt med svällande kuvert.
”Det finns vissa saker som jag inte förstår. Det finns delar av detta papper som är oklart.”
Han viftade i luften med informationen han fått av Sven och Berit.
Berit snörpte lite på munnen och hennes ögon minskade i storlek, när hon tittade lite surt på honom.
”Anklagar du mig, för att ha gjort ett slarvigt jobb. Det skulle i så fall vara premiär. Vad är det du inte förstår?”
Kaj lade med lite darrande händer ihop sina pengar till en enda trave. Han tryckte med handflatan några gånger på högen för att liksom känna efter svikten i den.
”Det känns som det är en orättvis fördelning.”
”Lägg av Kaj”, sa Björn. ”Nu får du väl ta och ge dig. Alla har ju fått lika. För det har vi väl?”
Frågan var riktad till Sven.
Sven tittade hastigt på Kaj och sedan hjälpsökande på de andra.

Sonja tyckte hon såg en skymt av rädsla i hans blick och kände sig förvånad. Hon undrade inom sig, om någon annan hade noterat det, eller om det hade varit bara hon som inbillade sig.
Hon erinrade sig att Kaj var världens snällaste och stillsammaste människa. Det kunde hon intyga, som suttit vid hans sida i tre år i skolan.
”Alla andra har fått mycket mera pengar än jag, det märker jag ju”, sa Kaj i litet gnällig ton.
”Kontodelningen är på pennit exakt lika. Problemet för dig är att du hade ingenting kvar av de andra pengarna som delats ut. Du har använt allting, jag vet inte på vad, men slut är de.”
Man kunde läsa av Svens kroppshållning att han kände sig obekväm med att misstänkliggöras. Berit knep om möjligt ännu hårdare med munnen och mötte morskt Kajs blick.
Sonja såg också kritiskt på Kaj. Han kläder såg välanvända ut, så det var inte anledningen till att han tydligen slösat. Hon drog sig till minnes att han kom till hennes hus på sin gamla cykel. De andra grabbarna hade skaffat körkort och köpt bil när de fyllt arton. Det hade hon själv gjort och de flesta av de andra flickorna.
”Ni har inte göra med vad jag använder pengarna till.”
Kaj lade vaksamt ner sina kontanter i kuvertet.
”Nå håll käften då. Sluta gnälla!” Krister hade tydligen blivit irriterad på Kaj.
Anna-Lena som så vanligt inte missade något, hade suttit och tagit intryck av varje ord som sagts bland vännerna. Att Kaj skulle ha något hemligt smussel med sina pengar gjorde henne mer än lovligt nyfiken.
”Snälla Kaj berätta”, försökte hon beveka honom.
”Nej.” Han ruskade samtidigt på huvudet.
”Jo, berätta.”
”Jag har sagt att ni inte har göra med det.”

Kaj var verkligen avvisande och Anna-Lena bestämde sig för att kolla upp honom. Det var lite illojalt, men lite obemärkt kunde man ju se efter vad han pysslade med. Kanske följa efter honom någon gång. Han var litet av en enstöring och var ju mest ensam, så det var egentligen ingen som visste vad han pysslade med. Hans enda sällskap brukade som oftast vara hans böcker. Det hade nog alla ansett att var okey. Det var hans eget val.
”Jag är i alla fall nöjd”, sa Kattis. ”Jag visste att jag hade använt allt jag ägde och lite till. Kanske kommer ni ihåg varför”, kommenterade hon ironiskt. Uppdelningen av kontot har också gjort det möjligt för mig att lämna tillbaka det jag lånat av dig”, sa hon och vände sig mot Sven, ”men sedan är jag helt slät.”
”Du behöver inte lämna tillbaka ännu om du inte vill”, sade Sven generöst.
”Ha! Där ser ni. En del får fördelar, men andra får inte.”
Kaj verkade vara på gång igen. Det såg ut som om han minsann inte skulle bli omkullpratad den här gången.
”Det där var ett typiskt exempel på när det blir orättvist. Vi vill väl alla låna pengar utan ränta av Sven. Det vill vi va?
”Vill du låna pengar av mig? undrade Sven lite trött. ”Det går nog bra nu när jag får tillbaka av Kattis.” Han mönstrade Kaj med blicken.
”Kom över till mig och berätta vad de skall vara till för, bara.”
”Nej!” sade Kaj hastigt.
Sven suckade och alla andra tittade undrande på Kaj. Det var egentligen ingen som fattade vad han höll på med.
”Om du vill så kan du komma till mig och låna pengar och sedan berättar jag vad du skall ha dem till.”
Sven verkade om möjligt ännu tröttare och blekare.
Kaj förblev tyst och satt litet omoget och surade med armarna i kors över bröstet.
”Jag tror jag måste gå hem”, sa Sven. Hans röst lät torr och raspig.
”Jag kommer med dig.” Det var Bengt som sin vana trogen alltid ställde upp för sin vän. Han blängde surt på Kaj som inte låtsades se blicken.
Den märklige och bleke unge mannen med sin märkliga begåvning, vände sig om en gång innan han gick ut genom dörren.
”Kilarna slås in… Vi måste vara enade, det är det som är hemligheten. Det har jag förklarat för er många gånger, annars slås kilarna in.








Med kraften av vad ungdomar med fullständig tro på sig själva och deras förmåga, brassade de på i sina liv. De gav sig inte tid till att torka sina löddriga hästar.
Stärkta av framgång efter framgång tog de glupskt för sig.
Krister och Björn var klara med sin utbildning och satsade för fullt på en gemensam firma. De hade som de hoppats på, lyckats med att öppna en bilverkstad. Affärerna gick strålande och tillsammans med satsningen på värdepapper, rullade det in pengar.
De hade dessutom fått agenturen för import av lyxiga europeiska bilar så de fick utöka och skaffa större lokaler och mera personal. De blev lite smått berömda i stan och beundrades av andra affärsmän en smula avundsjukt.

Janne som hade utbildat sig till byggmästare, började först lite tveksamt med att ta jobb hos en av de större byggfirmorna på ön. Efter några år, när han tyckte att han hade skaffat sig tillräcklig erfarenhet, öppnade han eget. Han lyckades få med sig några duktiga arbetskamrater från förra firman och det tog inte någon längre tid innan han på allvar kunde vara med och tävla om de största och mest inkomstbringande byggena.
Med Svens förtjänst växte Jannes förmögenhet och han valde att även satsa och bygga hyreshus. Det var stor efterfrågan på moderna bekväma lägenheter. Befolkningen på Ön ökade stadigt och behövde bostäder. Det var som att gräva guld med sked. Hyreshusen betalade sig fort.
Janne hade gift sig och fått tre barn med sin fastländska fru. De byggde en enorm villa med fasad av vita mexitegel och stora panoramafönster, högt uppe på ett berg med utsikt över staden åt ena hållet och med det glittrande havet åt det andra. Lastfartygen kunde se den vita fläcken från djupsjöfaret många sjömil ut.

Man kunde inte säga att Bengt hade det svårt, för det tyckte han nog inte själv. Hans krav på livet var inte tillräckligt höga för det. Det kanske var omgivningen som ojade sig mer, när han inte fick till det riktigt med sin forstmästarutbildning. Det blev alldeles för mycket teori och han gav upp till slut. Vad gjorde det. Hans allra bästa vän gjorde sitt yttersta för att se till att hans förmögenhet växte hela tiden. Han köpte sig ett lantställe med tillhörande skog, som han skötte ytterst noggrant. På åkermarken planterade han tallplantor och kom på det sättet i onåd med bönderna i hans närhet. De såg inte nådigt på det tilltaget. Han fick ta det ovettet. Kärleken till träden var alltför stark. Han arbetade från morgon till kväll med sin motorsåg och körde sedan ut timret ur skogen med hjälp av sitt finska kallblod.
Det hade inte blivit någon familj för hans del och han kunde känna av ensamheten som ett stort tomrum på sin välskötta gård. Blyg och tystlåten och med en besvärande hälta, gjorde han sig inte ens besvär med att söka sig in till stadens krogar, där ogifta kvinnor rörde sig. Om han någon gång kände sig lite nere, vandrade han in i skogen och klappade nästan ömt de grova stammarna.
Det hjälpte för stunden, men avsaknaden av mänsklig närhet har aldrig varit hälsosamt för den mänskliga själen. Djupt inne i genernas välordnade mönster, lockade önskan om att bilda flock.

Kattis uppfyllde Sussies dröm om frisörsalong. Hon hade helt sonika stigit i de skor som egentligen var ämnade för Sussie. Om inte hon hade varit skön som en huldra, var det här det som Sussie skulle hade jobbat med. Kattis insåg självkritiskt att hon inte hade tillräckligt konstnärligt anlag och anställde därför listigt unga kvinnor som hade yrket naturligt i sina händer. I stället hade hon en riktig näsa för affärer. Till och med Sven kunde bli en aning imponerad. De kunde tillbringa timmar tillsammans ibland och diskutera olika möjligheter.
Vid sidan av sin frisörsalong startade hon en klädbutik som sålde billiga indiska kläder.
Öns befolkning var inte bortskämda med ett speciellt stort utbud och for gärna till Stockholm eller Åbo för att handla. Nu mjuknade de upp i sin inställning om priskillnaden mellan den lilla staden och de större städerna. Det kunde faktiskt gå att handla kläder på hemmaplan. Kattis sökte nya inköpskanaler och hade en osviklig känsla för vad som skulle bära sig. Det gick bra för henne och alla i köpmannaföreningen applåderade förtjust den nya kraften som de plötsligt hade att tillgå. Det var ändå inte tillräckligt för Kattis.
Några år senare utökade hon sin affärsverksamhet till Helsingfors där köpkraften var större. Då började det äntligen röra på sig ordentligt.
Det var ett risktagande, men hon kontaktade Janne och hans bygglag och de kom över till Helsingfors och byggde ett ultramodernt varuhus. Affärerna tvingade då henne att bosätta sig där. Det gjorde ingenting. Hon kunde inte säga att hon kände någon större saknad, det skulle i så fall eventuellt vara stunderna tillsammans med Sven, men i övrigt… ingenting. Hennes föräldrar? Knappast. Hon kom då att avveckla allt hemma på Ön, förutom klädbutiken. Det hon inte lyckades sälja i Helsingfors kunde ibland prånglas ut bland stadsborna hemma på Ön som suktade efter flärd.

Sonja och Berit flyttade efter att de tagit examen till Uppsala för fortsatta studier i juridik vid universitetet. De unga kvinnorna hade mycket stöd av varandra och delade först på en studentbostad. Berits komplicerade livsmönster tvingade dem dock slutligen att bo enskilt och Sonja drog en lättad suck när Berit kom med informationen om att hon skulle flytta.
Hon tyckte att Berit hade blivit mera frånvarande och ännu mera otillgänglig än tidigare.
Det gick inte att frångå att hon var en svår människa att leva med. Sonja kände sig lite oroad för hur det skulle gå för henne, men måste släppa tankarna från henne, för i samma tid som Berit flyttade kom bud från sjukhemmet att hennes mor låg på det yttersta. Hon skyndade sig hastigt hem för att sitta vid sjuksängen de sista dagarna av hennes flämtande mors liv.