12

Det är helt odiskutabelt att somrarna på Ön brukar vara helt magnifika. De stora havsytorna runt ön förintade de cumulusmoln som ibland vågade sig på att tumla in från väster.
Ön hade utan tvivel landets flesta soltimmar. Om det mot förmodan ändå, med tacksamhet från bönderna, skulle komma regn, förvandlades öns solgassade färger till ett popkonstnärligt inferno. De mörkgröna tallskogarna ruvade över holmarna med grant röda klippor som dök ner i det stålblå vattnet. Vikar och uddar fick sina baldersbrån och fackelblomster strödda av livgivande vattenstänk. När solen plötsligt hittade väg igen genom molnen och bröt sitt ljus genom prismorna av vatten, förvandlades hela skärgården till ett ”Fabergés smyckeskrin”. Inte ens den mest inbitne byråkrat kunde låta bli att hänföras av synen.
Öns befolkning ökade tredubbelt under sommaren. Hotell, stugbyar, campingplatser och nästan fallfärdiga torp, fylldes av semesterfirare som såg fram emot att vila upp sina vintertrötta lemmar. De fast boende såg sina möjligheter att kunna göra sig en extra hacka under sommarmånaderna. Caféer och kiosker öppnades upp tillfälligt och lokala marknader ordnades här och där. Fågel Fenix väcktes upp ur askan varje år.
För de som bodde på landsbygden böljade klorofyllsprängda sockerbetsland och veteåkrar framför deras ögon. Så länge det växte och spirade där, höjde man inte ens blicken, när långa pärlband av cykelturister flämtande trampade förbi i den kuperade terrängen.
Inne i stan hade vissa caféer anammat stilen från södra Europa, att lyfta ut bord och stolar på trottoaren. Där flockades ofta de som kom över till ön bara för en kryssning på ett dygn.
Även stadsborna kunde ibland kasta sig ner på en stol under lunchen och på ett världsvant sätt lägga ett par solglasögon med spegelglas på näsan och i skydd av dem spana in utbölingarna.


Sonja var hemma i stan. Hon satt vid ett av dessa utecaféer som låg inne i centrum. Hela Centrumgatan kokade av folkliv och av värme. Det var varmt, riktigt varmt. Sjöbrisen som sökte sig upp längs gränderna in på gatan svalkade bara korta stunder. Från platsen där hon satt kunde hon se Kattis affär. Hon gissade att hon jobbade stenhårt där inne.
Det låg inte för Kattis att ta några extra pausar.
Sonja lutade sig tillbaka mot ryggstödet och slöt ögonen. Hon lät solen värma sitt ansikte. Det hade blivit alldeles för lite frisk luft de senaste åren och solens strålar hade helt klart blivit en bristvara på hennes hud. Hon hade fått sommarjobb på ett redovisningskontor och hade nu en timmes lunch. Tiden räckte gott och väl till att sitta ner på caféet och bara slappa innan det var dags att gå in på kontoret igen.
En skugga föll ner över hennes ansikte.
Motvilligt slog hon upp ögonen. Det var Anders. Han log mot henne, det kunde hon se fast han stod i motljus. Hon kisade och höll upp en hand för att inte bli bländad när hon försökte fokusera in honom. Han förstod hennes benägenhet och flyttade hastigt på sig.
”Hej, är det du?” sa hon förvånat.
”Kul att ses, tjena!” han sträckte fram handen och hälsade artigt.
Det var första gången de hälsade på varandra på det sättet. Det kändes vuxet och faktiskt helt naturligt. De inbördes relationer de haft inom ungdomsgänget var borta. Visserligen kände man alla utan och innan, men hur man förhöll sig till varandra var oåterkalleligen förändrat.
En stol vid hennes bord var ledig och han tittade frågande på den.
”Åh, javisst, förlåt, sitt ner en stund. Jag sitter bara här sista minuterna av min lunch, helt ensam. Det är så himla skönt här i solen, nästan lite för varmt faktiskt.”
”Det är fint att se dig. Du ser ut att må bra,” sa han, efter att han satt sig ner vid bordet.
”Visst, allt är okey. Det känns riktigt bra, att vara hemma igen ett tag. Huset har ju stått tomt hela vintern så jag måste ju kolla det litet också.”
”Jag vet, jag kör förbi det ibland. Jag kan inte låta bli. Det är så mycket minnen som är förknippade med kåken.”
Hon nickade. Hon visste vad han menade. Det hade vältrat högvis med känslor över henne när hon låste upp ytterdörren och klev in i det ovädrade huset. Där hade mängder med planer och intriger fått sin uppkomst. Nu var det förbi. De var vuxna och nu gällde det endast att vara solidariska mot varandra, det fick man inte glömma. Ingen annan än Jannes Bygg skulle få renovera hennes hus nästa vinter och hon hade köpt en ny Mazda av Krister och Björn. Knytblusen hon hade på sig, inte för att hon gillade den, utan för att den passade till arbetet, hade hon köpt i Kattis klädaffär. Alla tre affärsidkarna hade givit henne ett bra pris. Det var det som var idén.

”Jag hörde om din mamma.”
Sonja drog upp axlarna i en hjälplös gest.
”Blev det jobbigt?”
”Ja, du vet…du kommer väl ihåg hur sjuk hon var?... Ta det gånger hundra. Så kändes det i alla fall.”

Hon kunde hur lätt som helst fortfarande tänka tillbaka hur det kändes. När mamman hade dragit ett mödosamt andetag och man sitter och väntar på att nästa skall komma och det uteblir… då kan man känna vad ensamhet verkligen är. Först är man två i rummet och sedan är man bara en. När Sonja hade sett på moderns orörliga kropp, hade hon direkt känt avsaknaden, avsaknaden av hennes egen mamma. Sakta som för att inte skrämmas, hade hon vänt sig om och tittat runt om i rummet. Var hon någon annanstans?
”Det kommer att gå bra för mig, mamma,” hade hon viskat rakt ut i tomma luften, för hon visste att oron om sin dotter hade varit konstant hos modern. ”Du kan lämna nu. Far nånstans och ha det riktigt, riktigt bra mamsen och var inte för bitter på din kropp som du lämnar efter dig. Den födde ju mig, eller hur? Jag ordnar så den kommer bredvid mommo och moffa. Det blir väl bra va?”
Det hade inte kommit något svar. Hon hade bara sett de ljust gula väggarna som stumma fanns där som ett tecken på hennes dumhet.
Vaddå, fattar hon inte att det är slut?

Sonja ruskade omärkligt på sig. Hon måste slå bort de där dystra tankarna.
”Det kom några släktingar till begravningen, faktiskt. Anna-Lena som är bra på att få grejer gjorda hjälpte mig att fixa minnesstund i Tornlundska villan. Det dök dessutom upp några grannar och vänner. Släktingarna verkade ha missuppfattat vad som menades med minnesstund, för de enda de kunde minnas var att det hade hängt några marina målningar på väggen i matsalen.”
Hon fnissade till.
”Jag sade att de var på rengöring. De har ju inte göra med var de är, eller hur?
Anders ryckte på axlarna. ”Tja, de hänger någon annanstans nu och man kan inget annat säga än att de fyllt sin uppgift. Det finns en anledning till att de är borta.”
Förstående möttes deras ögon. Det behövdes inte någon närmare förklaring. De hade något ovanligt gemensamt. Den märkliga pakten som slutits av tonåringar i vrede och som nästan skrämmande uppfyllt allas drömmar. Hon satt tyst och tänkte på Sven, den märklige, som tänkt ut allt i minsta detalj. Var han nöjd med det han hade fått tillbaka för den tjänsten?
Anders verkade också tankfull. Sonja bestämde sig för att byta samtalsämne.

Det var ju sommar och sol och de var unga och friska. Vad fanns det för något att vara bekymrade för?
”Vad gör du nu? undrade hon och på samma gång förbannade hon sig över att frågan var idiotisk.
”Jag menar… Är du på din pappas företag nu förtiden eller vad pysslar du med?”
”Ja det är jag,” sa han och en nästan omärklig suck hördes.
”Va, är det inte bra?”
Han tittade på henne och log en aning. Han svarade inte på frågan.
”Du har alltid kunnat känna av hur andra mår,” sa han milt. ”Känslig som ett lackmuspapper har du alltid varit.”
”Nej men, lägg av! Du överdriver.” Sonja kände sig lite generad. Inte över hans kommentar, utan mera för att han tittade så intensivt på henne.
Hon tittade ner på sina ben som stack in under bordet. Hans ögon följde hennes.
”Jag jobbar ju där tillsammans med brorsan. Det verkar mer och mer som vi är en bror för mycket på företaget. Jag har börjat titta mig om efter något annat att göra faktiskt. Så nu har det blivit en hel del rederiaktier med tiden. Sven säger att det är helt okey. Det finns pengar att håva in för den som vågar satsa, har han sagt åt mig. Ja… han har ju inte haft fel förut, så… ja, vi får se.”

Anders satte en armbåge på bordet och lutade hakan i handen, medan han ingående verkade suga in varje detalj av Sonja.
Nu började det roa henne en aning, så hon höjde ögonbrynen och tittade tillbaka. Det var inget snack om saken. Han verkade flörta med henne. Hon var absolut inte helt oerfaren. Fast hon hade haft pressad tid vid universitetet, hade hon ändå klämt in en romans nu och då. Det var inget som var av någon mera allvarlig natur, utan mera som ett tidsfördriv, kanske ett sällskap. Vågade man till och med erkänna att det hade varit jakt på erotik från båda parter? Hon hade inte brytt sig, inte då, men det här… det var annorlunda.

De sade ingenting på en stund. Båda verkade tveka inför nästa ordval.
”Jävligt varmt idag.” Det måste vara värmerekord.” Anders var den förste att bryta tystnaden mellan dem. Han knäppte upp några knappar i skjortan och såg genast lite lättad ut.
”Vanilj eller jordgubb? frågade han sedan helt apropå. ”Jag går in och köper glass åt oss. Det vill du väl ha va?
Egentligen var ju Sonja mätt, men vadå, det lät lockande.
”Jordgubb, tack.”
Han reste sig med en gång och gick med snabba kliv in till caféet. Hon följde honom med blicken. Han tog trappan in med ett enda kliv fast den hade tre steg. I dörren mötte han en mamma med barn på armen. Smidigt gjorde han sig smal genom att dra in magen och bröstkorgen. Ändå lyckades han med konststycket att hålla upp dörren för dem och de klev ut under hans arm. Ett brett leende levererades till dem och som på beställning fick han ett tillbaka från mamman och hon log ännu när hon kryssade fram mellan borden och Anders redan stod vid disken och handlade glass.
Det stod inte lång stund på, så var han ute vid bordet igen.
”Stans godaste lösglass,” sade han och räckte över en stor strut med rosa glass till Sonja.
Hon satte läpparna och tungan mot glassen som naturligtvis var iskall. ”Mmm,” sa hon.”Den här stan har absolut världsrekord på god glass, underbart.”
”Glad att du gillar den. ” Anders bet av en bit och fick genast problem med att det blev för kallt i munnen. Med glass i munnen och munnen öppen, nickade han bara in mot caféet och först när han svalt frågade han henne;
”Vet du vem som sålde glassen åt mig?”
Sonja tittade på honom och ruskade på huvudet.
”Gissa!”
”Nej hur skall jag kunna göra det?”
Hon försökte få en skymt av personen genom fönstret, men hon såg bara den unga tjejen som hon köpt kaffe av och henne kände hon inte. Sonja ryckte på axlarna.
”Markströms dotter.”
”Nä, lägg av! Säkert?”
”Garanterat. Det är hon som driver hela stället. Det är helt vridet…men efter att jag hade köpt skärgårdsstället av dem, så fick hon plötsligt råd att ta över det här. Jag tror att det går bra för henne. Hon har mycket kunder och dessutom sysslar hon med catering.” Han böjde sig fram mot Sonja och viskade nära hennes öra.
”Efter all ilska som vi öst över hennes farsa, så har det gått bra för henne i alla fall. Det känns rätt bra faktiskt, för hon är rar på något vis. Man kan inte se ett spår av hennes vidriga farsa i henne. Yrkesskicklig är hon också. Det händer titt och tätt att vi beställer mat från henne till firman."

"Jaha, hon sysslar med sånt här, det hade jag ingen aning om." Sonja blev lite förvånad över sig själv. När hon tänkte efter så kunde hon inte ens dra sig till minnes hur Markströms dotter såg ut. Detta till trots att deras öden ändå var så tätt förknippade med varandra. Att det fanns en familj i sfären runt den demoniske läraren visste hon ju, men när åren gått så hade konturerna av dem suddats ut. Utan att ge sken av det till Anders, gladde hon sig över att det hade gått bra för dottern.
"Nä, det visste man ju inte...inte för att jag har brytt mig heller för den delen. Hennes brorsa har flyttat bort från ön, det vet jag också, men jag vet inte vart."
"Främlingslegionen kanske?" Sonjas beska humor gick fram.
"Ha ha ha," svarade Anders utan att egentligen skratta. "Nu var du rolig ... , fast inte vet jag. Gubben själv måste i alla fall sluta som lärare. Det gick några rykten om att det hade hänt något vid skolan. Att han måste sluta var nog sist och slutligen orsaken som gjorde att de måste sälja sitt fina sommarställe."
Han var tyst några sekunder och tog några rejäla slick från glassen, som nu var på väg att börja smälta.
"Det var ju inte helt billigt förstås. De fick en hel del pengar. Det blev ju så idiotiskt att vi grabbar bjöd över varandra och trissade upp priset. På det viset gick det långt över marknadspriset. Vem vet? Markströmmarna är kanske riktigt nöjda. "
Anders verkade tänka över det.
"Nej, glöm det där sista. Jag kom just ihåg deras miner när vi undertecknade köpebrevet."

Sonja lyssnade på honom, men var på samma gång upptagen med att slicka där glassen börjat rinna som mest. Det blev kladdigt.
"I augusti när alla från klassen är hemma på ön så skulle vi kunna träffas där."
Sonja nickade glatt. "Det låter underbart. Hoppas det går att genomföra."
Hon höll glasstruten mellan vänsterhandens tumme och pekfinger, och visade hjälplöst upp högra handen vars fingrar nu hade rosa glass på sig lite här och var.
Det stod en elegant servetthållare fylld med färggranna pappersservetter på bordet. När Sonja fick ögonen på dem, sträckte hon sig över bordet för att ta en. I rörelsen fångade Anders in hennes hand och satte hennes pekfinger i sin mun.
Sonja blev helt stum. Hon kom sig inte för att dra tillbaka handen. Handens känselnervstäta fingertopp gav en nästan exakt beskrivning av insidan av hans mun. Värmen, tungans strävhet, det svaga suget som uppstod, när han förmodligen i avsikt av att avlägsna glassen slöt läpparna om fingret.

När hon tänkte tillbaka på den stunden, de korta sekunderna som den intima kontakten existerade, kunde hon med exakthet beskriva världen runt omkring henne.
Hon mindes klart hur solen hade värmt hennes ansikte, Anders lugg rörde sig lite i den svaga brisen. Läpparna runt fingret var ganska fylliga konstaterade hon, såg mjuka ut. Det fanns en skugga på den övre läppen. Anders mörka, kraftiga hårväxt gjorde att han troligtvis hade ett styvt arbete att hålla tillbaka den groende skäggstubben. Att han inte gav efter och anlade mustasch, förvånade henne. Några barn smulade bitar av en bulle på trottoaren och gråsparvarna samlade sig ivrigt vid deras fötter. Skrattande turister strosade sakta förbi och det skramlade någonstans av porslin som samlades ihop. Pulsen snabbades upp och hon kunde tydligt känna hjärtslagen bulta mot huden någonstans under struphuvudet.
Kroppens kraftiga reaktion framkallade av någon orsak den osäkra, magra tonåringen med stripigt hår i henne. Häftigt drog hon tillbaka handen och gömde den i skydd under bordet.

Anders såg ångerfull ut.
”Förlåt, jag trodde…bry dig inte om mig. Jag kan vara lite för spontan ibland, sorry.”
Sonja ruskade på huvudet. Hon hade hunnit ta några djupa andetag och nu log hon lite roat igen.
”Jösses, säg till nästa gång du är på renhållningsuppdrag. Jag blev lite förvånad… minst sagt.”
Inom sig gladde sig Sonja över att hon hade lyckats skoja bort spänningen som samlade sig som elektricitet runt om dem. Hon tyckte att Anders också såg lite skakad ut men han nappade på hennes skämt.
”Visst, jag börjar med dig, sen slickar jag bordet och askkopparna och trappan in till caféet och golvet därinne och…”
” Ja, ja, Jag fattar… Du är en sån som vill hjälpa till. Det är ju snällt av dig.”
En flicka i rutigt förkläde gled smidigt fram till deras bord. Hon höll en bricka fylld med vita kaffekoppar i ena handen och med den andra sökte hon i fickan. Hon drog upp några våtservetter och lade dem på bordet medan hon tittade menande på dem.
Anders fnissade till lite pojkaktigt och greppade en hastigt. Sonja tog också en medan flickan med förklädet på nolltid snyggade till deras bord.
”Min lunchrast är slut,” sa Sonja.
”Vi kan väl träffas igen? Jag lovar att sköta mig. Seglarföreningen har bra krubb i sitt klubbhus. Det är ny krögare där igen. Jag har varit där flera gånger med farsan och hans gäng, du vet lite affärskillar och så. Jag kan väl få ringa dig, snälla?”
”Alltså, du tycker säkert att det inte är klokt, men jag har aldrig varit dit. Klubbhuset och tusen andra betydelsefulla platser på den här ön har funnits några stenkast ifrån mig. Det blev liksom aldrig tid att besöka de där ställena som alla pratar om.”
Hon tystnade kort, men sa sedan sanningsenligt.
”Jag tror faktiskt att jag skulle tycka att det var grymt roligt att komma ut lite, men nu måste jag faktiskt gå. Du kan väl ringa mig på jobbet eller så.”

Anders flög upp från stolen och drog ut hennes stol när hon också steg upp. Han satte händerna på hennes axlar och höll henne betraktande på en arms avstånd
”Jag ringer, det kan du vara säker på.”
”Fint.” Sonja tittade på klockan. ”Jag måste rusa nu faktiskt,” sa hon och nappade tag i sin väska. ”Ses” sa hon enkelt och skyndade iväg längs gatan.
Anders stod och tittade efter henne. ”Ses,” sa han också, fast hon inte hörde det.
Markströms dotter stod plötsligt vid hans sida.
”Det där var Tornlunds Sonja, eller hur?” frågade hon. Anders tittade fortfarande efter Sonjas försvinnande gestalt och han nickade bara.
Han kände att han fick en menande puff på armen av hörnet på brickan hon höll i handen.
”Hon har blivit en vacker kvinna, annat kan man inte säga.”
Anders svalde torrt och tittade sedan på henne, där hon stod med brickan. Han kunde känna att hon luktade kanelbulle och hon log mot honom så skrattgroparna i hennes kinder blev synliga
Han nickade bara. ”Nej annat kan man inte säga.”