14

Bengt var bekymrad. Hans vardag hade minst sagt blivit komplicerad. Tillvaron som tidigare varit så rofylld och med ändlösa dagar av vardaglig lunk, var nu helt klart i farosonen.
Björn hade ringt honom för några dagar sedan. Han hade ansett sig tvungen att sammankalla klassen för någon sorts krismöte hemma hos Sonja. Det var olycksbådande, det förstod han direkt.
Personligen skulle han helst av allt vilja lämna klassens intrigerande spel därhän, men han visste ju klarsynt nog att han aldrig skulle kunna ha den drömtillvaro han levde nu utan kamraternas hjälp.
En varm tacksam tanke skänkte han till Sven, hans vän för evigt. Sven, denne märklige man som de alla hade så mycket att tacka för. Alldeles för lite uppskattning hade skänkts till honom enligt Bengt. Man skulle inte glömma att det var han som var hjärnan till allt det makalösa som hade hänt klassen.
Nu satt han vid sitt köksbord och läppjade kaffe från en mugg medan han väntade på att bilen med den deprimerade och halvgalne Kaj skulle komma in på hans gårdsplan. Hela den där grejen var så typiskt för det där gänget. Allt skulle de sköta själva, till och med en behandling av en människa i djup kris.
Bengt hade fått ge med sig. Han hade avogt gått med på det. Det fanns ju sist och slutligen en kärna av förnuft i galenskapen. Att lämna över ansvaret på samhället för att få bort Kaj från det maniska boksamlandet var alldeles för riskabelt. Dels var risken stor att han skulle yppa något om klassens förehavande till terapeuter och andra inblandade, dels var det den polisiära delen som kunde bli lite riskabel. De hade alla ett finger med i spelet, eller som Öborna ofta uttryckte det; har man tagit fan i båt, får man ro iland honom. Nu hade de andra i klassen tvingat honom att gå med på att ha Kaj hos sig några veckor. Som om hans hem var någon avvänjningsklinik, tänkte han och fnyste för sig själv.
Han kände sig verkligen irriterad över att folk inte kunde bete sig normalt och lämna honom ifred. De fick i alla fall se till att han inte skulle behöva vara någon sorts dadda åt den där bokmalen.

Han tänkte tillbaka på det hastigt hopkallade mötet hos Sonja.
Alla som hade möjlighet hade kommit. Berit saknades och naturligtvis Sussie förstås. Hon hade mer och mer blivit en blek skugga i gänget. Nu gick det tydligen ett rykte om att hon skulle dyka upp på sensommaren. Skulle sanningen fram så brydde han sig inte det minsta. Sånt där skit, att lura folk att köpa en massa opraktiska kläder, nej, han avstod gärna att ens ägna en blick åt sådant.
De hade som vanligt samlat sig runt det stora matsalsbordet. Krister och Björns ansikten var spända av förväntan. Det här var deras grej. Nu var de ute på uppdrag igen. Om man kände dem rätt så hade de säkert långtgående planer på hur allt skulle ordnas.
Man hade informerat honom om att det var Anna-Lena som hade kommit allt på spåren. Naturligtvis…så typiskt henne, tänkte Bengt. På detta synnerligen inofficiella möte hade hon suttit vid bordet med ett anteckningsblock och penna med sig, prydligt upplagt på bordet.
Bah! Så urbota dumt ansåg han. Hon kan ju ändå inte skriva en stavelse om det som skulle diskuteras i den Tornlundska villan. De andra kvinnorna hade samlat sig runt henne och undersökte bekymrat hennes blåmärken. Anna-Lena talade lågmält med dem och det hördes kvävda flämtningar ibland från deras grupp.
Sven var också där. Han satt som vanligt och slog taktfast på sitt knä.
Stackars karl tänkte Bengt när han satte sig bredvid honom. Sin vana trogen tog han tag i hans hand och han lugnade sakta ner sig.
”Hur är det Sven?” hade han frågat.
”Det är mitt fel, det är jag som har gjort honom så där” Sven gjorde en illa koordinerad nick mot Kaj som satt med armarna tätt runt kroppen.

Kaj var spänd till bristningsgränsen. Han tittade ibland upp på de andra, men slog hastigt ner blicken igen när de såg tillbaka. Han ville inte möta någons blick
När Anders självsäkert kommit släntrande, valde han stolen bredvid honom. Han passade på att dunka honom uppmuntrande i ryggen när han satte sig ner.
Krister var den första som började prata om orsaken till varför de samlats. Han och Björn hade som väntat filat på planerna och nu fick alla ta del av dem. Allt var mycket riskabelt. Det var så många detaljer som kunde gå snett. Inom sig gruvade sig Bengt. Vettvillingar! Det var hans absoluta åsikt om alla.
Den dumma gåsen Sonja hade gått med på att gömma en del av de böcker som var misstänkt tjuvgods i sitt hus. Hon borde ju fatta att hennes karriär kunde få ett hastigt slut om hon åkte fast. Det skulle se mycket illa ut för den blivande juristen att vara delaktig i häleriverksamhet.
Bengt ruskade på huvudet där han satt för sig själv och surt tittade ut på sin gårdsplan. Snart skulle de vara här. Han steg upp och satte kaffemuggen i diskbaljan. Han hörde när han stod med ryggen vänd mot fönstret att en bil körde in på gården. Det krasade från gruset under däcken.
Jaha, det var det. Han gick ut för att möta dem.

Det var Anders som hade lovat att ta det första passet med den stackars eländige Kaj.
Bengt hade lyckats få de andra att lova att han inte skulle behöva ta hand om honom själv. De fick alla dra sitt strå till stacken.
Anders hoppade ut ur sin flotta bil, nickade en hälsning till Bengt, gick runt den och öppnade passagerardörren.
Bengt var irriterad på allt, men kunde inte låta bli att bli berörd av att se Kaj sitta där på bilsätet, helt tillintetgjord.
Det hade droppat tårar ner på hans magra händer. Snor hängde ner på hans överläpp, men han verkade inte bry sig om det. Han såg inte upp på dem och gjorde heller ingen ansats till att stiga ur bilen.
”Vi är framme nu,” sa Anders mjukt till honom.
Det blev ingen reaktion från Kaj, så Anders suckade och öppnade bagageutrymmet istället. Han lyfte ut en snygg resväska och en sliten bag.
Det gick inte att ta miste på vems väska som är vems, tänkte Bengt lite beskt.
”Du kan inte fatta vilket helvete det var att få honom i bilen,” viskade Anders till Bengt. ”Jag måste ringa Sonja för att få hjälp med honom, men nu är vi här i alla fall.”
”Det här kommer aldrig att gå,” blev det buttra svaret.
Anders ryckte på axlarna. ”Vi har inget val och det vet du.”
Bengt gick fram till Kaj.
”Stig ur bilen och kom in,” uppmanade Bengt i en ton som inte accepterade ett nej som svar.
Kaj tittade litet snopet upp och steg faktiskt utan knot ut ur bilen. Sedan stod han där med hängande axlar under gårdens väsande, jäsande lönnar. Det var en mycket liten man under de stora mäktiga gårdsträden.
Anders gjorde en lättad min bakom hans rygg och utan att säga desto mer gick de tillsammans in i huset.

Varken Kaj eller Anders hade varit på besök till Bengt tidigare. Den gamla mangårdsbyggnaden verkade inte ha blivit renoverat på de senaste trettio åren. Glasverandans fönster skallrade lätt av deras steg på väg in i köket. Linoleummattan i köket var väldigt sliten men hade säkert varit fin för trettio år sedan.
Besökarnas ögon gled över vedspisen och vedlådan som stod på golvet. Ett gammalt pendelur med gulnad urtavla hängde på väggen jämsides med ett inramat tryck föreställande Etna i fullt utbrott. Klockan gav ett mera knackande än tickande ljud. Kaj lät höra en suck ifrån sig.
”Inget klagande…Tack!” Bengt spände ögonen i honom.
”Du kommer inte att lida någon nöd här. Jag kan ju dessutom berätta för dig att det finns inte en endaste bok att läsa i huset. Egentligen finns det inte en bokstav, det är en sannare beskrivning av situationen. Jag har låst in allt.”
Han vände sig mot Kaj och sa i menande ton, ”du kommer inte åt någonting.”
Kaj ruskade sakta på huvudet. Det skulle bli en tung tid för honom. Han förbannade alla dem som låtsades kalla sig för kamrater, klasskamrater!
Djävulska och ondskefulla…som vanligt och nu skulle han bli tvungen att vara med den där skogsmården. Oron och ångesten förde skälvningar genom hans kropp och han måste sätta sig ner på en av de bruna köksstolarna. Vad skulle det bli av honom nu?





Klockan var 14.30 när bilfärjan öppnade bogporten och bilar ringlade ut ur den i osande köer.
Det hade kommit in en pressande sommarhetta österifrån, så folk körde med öppna bilrutor. Över det asfalterade området skrålade radiomusik blandat med människoröster, gnäll från slirande lameller och hamnpersonalens kommandon för att bringa ordning. Johnny Cashs mörka röst förklarade bittert hur svårt livet var på St. Quentin i en lastbil, medan det väste högljutt från dess tryckluftbromsar.
En vit skåpbil med en reklamskylt för en TV-firma på taket rullade sakta med i trafikströmmen.
Två män satt i bilen.
Chauffören trummade otåligt på ratten. Han var inte på gott humör. Han kände sig trött och sliten efter att i nästan nonstop kört från Travemünde. Det skulle betala sig, det visste han. Boksamlaridioten hade tydligen fått mera klöver igen för det hade kommit en beställning om en tysk bok med trehundra år gamla kopparstick. Det hade inte varit helt lätt att ordna det. Summan han hade behövt ge ut till mellanhanden var en av de största som han hade köpslagit med. Allting var nervöst och darrigt. Ingenting fick gå fel.
Chauffören kände omedvetet över näsryggen. Det var en ovana som han lagt sig till med efter att den där lilla slynan till unge hade bitit honom. Han hade ju egentligen bara tänkt skrämma henne, men hon blev ju som galen. Och allting fick han göra själv, tänkte han med en fnysning.
Han tittade med avsmak på sin följeslagare som sov med kinden mot bilrutan. Det var för djävligt att han måste släpa på den där. Allting skulle gå mycket enklare om han inte varit tvungen att ha karlfan med.
Det var den där dräglande mesen som satt på all kunskap. Det var tvunget att släpa med honom på affärsresorna. När man jobbade med så där mycket pengar måste man vara säker på att man fick rätt grejer med sig hem.
Han måste erkänna för sig själv att hans nu sovande kumpan aldrig verkade ha fel. Han var oslagbar när det gällde att identifiera förfalskningar.
Sakta rullade bilen in mot tullen.
En mörkklädd tulltjänsteman tecknade åt honom att han skulle stanna bilen och veva ner rutan.
”Någonting att förtulla?” var frågan.
”Nej, ingenting idag.”
”Hm” tullarens ögon svepte ett slag över bilen, tittade bakåt mot bilkön som mera var bakugnar på rad än fordon och då verkade han bestämma sig.
”Kör” kommenderade han.
Chauffören var inte sen med att följa den uppmaningen.

Passageraren tittade yrvaket upp och stirrade under några sekunder rakt fram. Det verkade som om han behövde en liten stund för att lokalisera sig.
”Du har just sovit dig igenom den tredje tullen på två dar. Vad skulle jag göra utan dig?”
sa mannen som satt bakom ratten spydigt och strök sig över näsan.
Den andre mannen svarade ingenting på det. Han var alltför van vid att få fräna anmärkningar om sin odugliga person. Det var länge sedan han slutat bry sig
Egentligen hade han tröttnat på hela den här riskabla grejen som de sysslat med de senaste åren.
Det var bara det att den andre låg på hela tiden och krävde och krävde att han skulle komma med på nästa tillslag och så nästa…
Nej det skulle bli ett slut nu. Det här var absolut den sista grejen de gjorde tillsammans.
Han kunde med rysning komma ihåg förra gången de var på ön och den råbarkade polaren fick för sig att skrämma fruntimret där på tidningen. Det kunde ha slutat hur som helst, han var allt för oberäknelig, dum egentligen. Han har ju fått för sig att det var han som var hjärnan bakom deras affärer. Det kunde han ju få tro. Han kommer snart att få bli varse om det motsatta.
Genast när de anlänt till ön skulle de föra sin dyrbara last till Kaj. Det var de extra angelägna om båda två. Ju förr de blev av med sitt heta gods desto bättre.
Han tittade med avsmak på chauffören som krossade en fet broms mot vindrutan med tummen.

De följde den ringlande bilkön in till centrum för att sedan vika av från den allt mer glesa raden av bilar.
Chauffören valde som vanligt den kortaste vägen till Hagagatan. Körrutten gick längs den enkelriktade Lindagatan för att sedan vika av norrut. Precis vid korsningen vid Ängsgatan stod en lastbil rakt över körfältet. En man steg ur lastbilen och stoppade paketbilen.
Han gav tecken till dem att han ville tala med dem. Chauffören vevade ner bilrutan.” Det är för jävligt det här killar. Jag fick just något trubbel med bakaxeln. Jag kommer varken back eller fram och den där förbannade bilbärgarn är ute på något annat ärende. Det kommer att ta tid det här.” Lastbilskillen spottade en loska på den varma asfalten. ”Ska ni norrut?” undrade han.
Chauffören i paketbilen blev märkbart irriterad. ”Hur fan lyckades du få bilen rakt över vägen? Du kör ju som en jävla kärring. Får ni körkorten på postorder på den här ön?”
”Håll käften,” väste passageraren till honom, ”vi behöver ingen uppmärksamhet eller hur?”
Lastbilskillen som inte verkade reagera på utskällningen, sa bara oberört,
”Om jag vara ni skulle jag ta den grusade vägen genom Lindgårdsparken. Gör en U-sväng och kör vänster efter två korsningar. Då kommer ni rakt på parken, vägen ser man direkt.”
Det hade bildats en kort kö med bilar efter dem och chauffören insåg att det var bäst att lyda rådet. Med en svordom svängde han paketbilen och körde samma väg tillbaka.
Han såg i backspegeln att lastbilskillen talade med de andra som stått bakom och skulle han inte ha vikt in mot Lindgårdsparken så hade han sett att lastbilen flyttade sig enkelt och trafiken flöt som vanligt igen.

Det skumpade till lite när de vek in på grusvägen. Den var inte bredare än att man bara på vissa ställen kunde möta andra fordon. Gruset sprättade knastrande mot underredet. Passageraren gladdes åt att de höga träden, i vad öborna kallade park, som skänkte tillfällig skugga. Vägen gjorde en vid böj längre in i området. Chauffören gasade på för att skåpbilen skulle orka uppför en backe. På krönet öppnade sig vyn och man kunde skymta havet mellan krokiga tallar. Kanske man skulle kunna bo här i alla fall. Det skulle vara skönt att vara så långt bort som möjligt från kumpanens kattpisstinkande armhålor.

Han lät luften strömma in genom sidofönstret och på samma gång torka upp hans svettiga ansikte. Han blundade. När han tittade upp igen såg han en bil som körde efter dem.
Inget märkligt med det. Alla som skall till norrut till bostadsområdet där måste ju ta den här vägen.
Chauffören började svära och bromsade häftigt till. Just när de passerat en kurva stod några bilar helt stilla på vägen. Personer verkade fly i ren panik in mellan träden. De hade inte ens tid att stänga bildörrarna efter sig. Två personer i orange skyddskläder, hjälm och gasmasker kom rusande emot dem och slet upp deras bildörrar.
”Ut! Ut! Ut! Vi har en gasläcka längre fram. Det kan smälla när som helst. Stäng av motorn NU! Fort som fan!”
”Helvetes, satan,” kved chauffören och tittade bakåt. Han skulle gärna velat backa, men det var en bil bakom och personerna i den var på väg i full fart in mellan träden.
Hans kumpan blev just utsliten med våld och han noterade på samma gång att en orange arm sträckte sig in till startnyckeln och vred av motorn. I nästa stund var han på väg in mot skogen och blev omilt omkullknuffad bakom några stenbumlingar.
”Håll huvudet nere annars kanske du blir av med det i nästa sekund.”
De orangeklädda männen halvlåg på dem och tryckte ner deras huvud i den fuktiga mossan.
Det var overkligt alltsammans. Tankarna svindlade i chaufförens huvud. Någonting var fel. Han hörde walkietalkies knastra fram meddelanden.
” Gasverket här. Är alla i säkerhet? Kom.”
”Alla är i säkerhet. Kom.”
”Vi börjar sakta men säkert identifiera läckan. Meddelar senare. Klart slut.”
Chauffören försökte lyfta på huvudet, men blev genast nertryckt. Han hann se kumpanens darrande händer som han pressat över sitt huvud.
Snart kommer brandkår och polis hit, det här går åt helvete.
Walkietalkin knastrade till igen.
”Gasverket här, vi verkar ha fått kontroll över situationen. Nödsituationen är avblåst, jag upprepar, nödsituationen är avblåst. Kom.”
”Vi har hört meddelandet. Alla får gå till sina bilar. Klart slut.”
På darrande ben reste sig chauffören och hans passagerare upp från marken. Den senare var helt gråblek i ansiktet.

Öborna var redan på väg tillbaka till sina bilar och en del hade redan kört iväg. Det var som om ingenting hade hänt. Personalen från gasverket hade hoppat in i en bil och var på väg därifrån. Bilen bakom deras paketbil tutade uppfordrande. Paketbilen startades upp av darrande händer. Det tutade igen.
”Ja, ja, vänta för helvete. ” Chauffören vrålade bakåt medan svetten rann i strida strömmar. ”Jävla dårar” lade han till. Han måste få ut sin frustration på något sätt.
”Vad var det som egentligen hände?” undrade passageraren hest.
”Hände? Hände?” Chauffören skrek. ”Det finns inte en klok människa på den här kobben. Ju fortare vi kommer härifrån desto bättre.”
Passageraren stirrade tomt framför sig. Han kunde inte bli av med knuten i magen som drogs till bara hårdare och hårdare. Det kändes som om de hade katastrofen som medpassagerare. Något var definitivt fel.



En klunga bilar hade parkerat vid en telefonkiosk några kvarter från Hagagatan. Ur en av bilarna hoppade ”gasverkets personal” ut. Björn och Krister skalade hastigt av sig overallerna. Med rödblommiga ansikten av värmen och upphetsningen stod de och gapskrattade. Alla andra kunde inte låta bli att ryckas med av deras hysteriska skratt.
”Det var det bästa jag gjort någonsin,” skrattade Björn. ”Kände du hur de darrade? Jag trodde garanterat att de skulle skita på sig. Fy fan, vad rädda de var.” Krister nickade.
”Jag är säker på att det gick bra många säkringar i deras hjärnor och…och…”
Krister hulkade av skratt. ”…det är inte över för dem ännu,” frustade han.
”Sansa er nu,” avbröt slutligen Sonja dem. ”Ring polisen nu som vi har planerat”
Sonja som hade haft som uppgift att köra bakom skåpbilen och stressa med signalhornet, började känna att hon ville komma ifrån hela den här teatern. När hon såg Björn gå in i telefonkiosken med överdrivet vickande höfter ruskade hon bara på huvudet och satte sig i bilen och körde hemåt.

De andra stannade kvar. De ville för allt i världen inte missa att lyssna när Björn ringde och anmälde den märkliga bilen som stod utanför Kajs hus.
De kvävde sina fnissningar när han med gäll röst försökte härma en äldre kvinna.
”Är det hos polisen?...Nej jag vill inte säga vem jag är. Det står en mycket missprydande vit skåpbil utanför herr Kajs hus. Det är riktiga sluskar som kör bilen, det såg jag. Ja…just det…herr K:s hus. De tänker nog göra inbrott. Ja jag säger då det. Hela bilen är nog full med stöldgods….Vad säger ni?... Nej jag tänker inte säga vad jag heter. Adjö."
Alla brast ut i skratt igen när Björn lagt på luren och med en feminin gest drog fingrarna genom håret och knyckte på nacken.
”Så skall packet tas” sa han med fortfarande gäll röst.
”Vi måste skingra oss nu.” Anders ville att det skulle bli någon sorts ordning. ”Jag kör hem lastbilen till firman nu,” sade han kort. Han hade varit ovanligt spänd under hela aktionen. De var inte barn längre. Allting var inte bara lek mera, fast en del av dem tydligen tyckte det.
”Du har rätt, vi måste dra härifrån. Någon kan få syn på oss och undra.” Krister blev något allvarligare.
”Äh kom igen, Krister vi måste ju i alla fall köra förbi eller hur? Vi måste ju kolla för fan. ” Björn dunkade Krister i ryggen,
”Njaa…okey då. Vi är ju inte säkra på att allting gått i lås av det vi planerat. De kan ju ha anat möss i mossen eller vad det heter.”
”Ugglor…Hejdå ni andra, Krister och jag kollar läget.” Björn var lycklig och nöjd.

Den vita skåpbilen parkerade på sin vanliga plats framför Kajs hus. Det måste ha blivit en liten rörelse i luftlagren, för passageraren tyckte att det svalkade något mot huden. Kanske det ändå hade börjat fläkta något. Gatan sträckte sig i öst/västlig riktning och löven började sakta vaja av och an. Det var en lättnad. Passageraren tog det som ett tecken på att allt var nära en upplösning, ett slut. Om några timmar skulle han ta adjö av sin burduse kumpan. Aldrig mer skulle han behöva dra i sig sur tobaksrök och lukten av otvättad kropp. Aldrig mer behöva ta emot elakt hån och fräckhet. Det var över nu. Ringklockan ekade i huset, De väntade på den vanliga skepnaden i sidofönstret. Inte en rörelse kunde de märka.
”Ring på igen!” manade chauffören. ”Den där idioten har ju ingen hjärna, nu har han väl tappat öronen också.”
Signalerna ekade igen.
”Det är väl inte fel dag?” Passageraren tittade sig oroligt omkring som om han väntade sig att gasverket skulle dyka upp igen.
”Fel dag? Jag pratade ju med karlfan i telefon igår. Allt var klart… Kom vi går bakom huset, ser om vi kommer in.”

De sökte sig till baksidan på Kajs oklippta gräsmatta. Häckar, träd och buskar hade fått växa utan den minsta omvårdnad. Ingen av männen lade någon notis om det. Folk fick väl bo hur fan de ville. Det var ju värre inomhus, det hade båda märkt. Alla dörrar och fönster var noggrant fastsatta. De försökte kika in, men gardinerna var tätt fördragna.
”Vi sticker härifrån.” Passageraren hade blivit riktigt skärrad nu. ” Det känns inte bra.
Kom vi sticker,” vädjade han igen.
”Den där jönsen skall få nästa gång jag får tag i honom. Man kommer att få använda tandkort för att känna igen honom efter att jag har gett honom en omgång. Idiot! Jävla idiot!” vrålade chauffören mot de fördragna gardinerna. Modstulna och förbryllade vände de tillbaka till bilen. När de kom runt husknuten tog det säkert flera sekunder innan de förstod vad de såg.

POLISEN! Polisen stod och rotade i deras bil. En av dem höll i en bok och synade den intresserat. De båda kumpanerna vände på klacken för att springa därifrån, men det resulterade enbart i att de sprang rakt i famnen på yngre konstapel Mattsson och hans kollega.
”Inte så bråttom mina herrar. Vi har några frågor att ställa till er.”
Chauffören slog vilt omkring sig och fick känna på en viss polisbrutalitet innan han flämtande gav upp.
Passageraren stod helt still. Egentligen var det denna situation han känt av hela dagen. Hans undermedvetna hade varit förvissad hela tiden att han sakta, men säkert rört sig mot någonting hotfullt, otrevligt. Detta var det. Oundvikligt. Det var på något märkligt sätt redan skrivet, planerat kändes det som. Efter några dygns resande och vakande fick paketbilens chaufför och passagerare finna sig i att få kall metall runt sina handleder.
”Det blir ett besök på stationen det här.” Konstapel Mattsson försökte låta mörkare och äldre i rösten än han var.
Det var spännande för poliserna. Tipset de fått anonymt, hade visat sig vara ett riktigt kap. I bilen låg de länge saknade gamla böckerna från Korsö kyrka och de där historiska breven som stulits inne i stan och massor med litteratur som poliserna inte kände till. Specialister skulle behöva tillkallas. De hade mycket att förklara de här herrarna som nu satt med böjda huvud i baksätet på polisbilen.

En bil körde sakta förbi.
Mattsson tittade upp på den. Han kände igen personerna i bilen. Det var de där unga gossarna, några år yngre än han själv, som hade öppnat bilverkstad tillsammans. De gjorde strålande affärer, det hade han hört. De hade en hel del pengar att röra sig med i alla fall. Det kunde vem som helst märka. Dyra bilar och båtar. Det är alltid iögonfallande. De försvann längs gatan och Mattsson tänkte inte mer på det.
”Då bär det av in till stationen då killar.” Det gick inte att ta miste på glädjen i poliskollegans röst. Nästan opassande muntert. ”Titta,” sade han sen och pekade mot andra sidan gatan. ” Det är det någon som står och fotograferar. ” Poliskollegan tittade upp i backspegeln. ” Nu tar hon kort av oss när vi kör iväg. Va, fan! Inte kan det vara någon från lokalbladet va? Så fort kan väl ändå inte ryktet gå?”
Han tittade misstroende på Mattsson som svängde på huvudet för att kunna titta genom bakrutan.
En ung människa i keps och med en ljus hästsvans som letade sig ner på ryggen stod med en stor kamera framför ansiktet. Mattsson rynkade pannan. Det var något märkligt om tidningen redan var på plats. Slumpen är ett fenomen som ibland har ett finger med i spelet… ibland.


Stadens polishus är ett mycket spartanskt hus. En kanslist på kontorstid och tre till fyra poliser per pass, fanns vanligtvis i tjänst. Endast vid undantag var någon extra personal inkallad. Kommissarien som oftast satt inne på sitt rum, var denna dag på fötter. Nu skulle han få visa vad han gick för. Nöjt betraktade han de slokörade karlarna som satt framför hans skrivbord.
Det var gott polisarbete som gjorde att de nu satt med dessa gynnare inne på polishuset.
Hade han inte sagt hur många gånger som helst att det var folk utifrån som hade böckerna. Ingen Öbo skulle kunna tänka sig att ta böckerna för sin egen vinning. Nej människorna här på skären har ett annat sätt att tänka . Man visste skillnad på mitt och ditt. Det var hans stora övertygelse. Man har ett rättstänkande från modersmjölken. Ja, så var det.
Har man inte den rätta uppfostran så går det som för de här lurkarna. Lås och bom kommer det att bli för dem. Yngre konstapel Mattsson som var inkallad för att dokumentera det som sades, det var en riktigt rättskaffens man det. Sådana personer växer inte på trän minsann. Poliskåren skulle komma att få en stor glädje av honom ännu, det var något som var säkert.

”Jaha mina herrar, det var en tråkig historia det här.” Kommissarien plockade med deras identifikationer. ”Svenska medborgare…” Han tog sig betänksamt om hakan och såg dem sedan stint i ögonen. ”Vi tycker inte om att man stjäl från oss här ute, … ähum,”… Han harklade sig. ”Vi vill helst att våra klenoder stannar där de skall vara.”
”Jag förstår inte vad ni snackar om.” Chauffören brusade upp.
”Såssåså . Han skall inte behöva bli på det där viset, förstår han … vi har nämligen en del frågor som vi skulle vilja ha svar på.”
Nu gällde det för kommissarien att visa att det var han som skulle gå vinnande ur förhöret.

Konstapel Mattsson noterade från den plats där han satt med bandspelare och anteckningsblock att det var svårt för hans överordnade att hålla tillbaka sin iver. Fjädern som snart skulle pryda kommissariens karriärshatt, hade helt plötsligt utan förvarning virvlat in med den varma sommarbrisen. Det var en stor dag i ett litet polishus.
”Kan ni till exempel förklara hur de där värdefulla antika böckerna hade hamnat i er bil?”
Chauffören bara blängde på honom. Kommissarien böjde sig fram mot dem och hans röst var en blandning av elakhet och hot.
”Nu skulle det sitta riktigt, riktigt fint med ett svar.” Kumpanen envisades med att sitta och titta ner på sina händer som var förankrade med varandra. Det verkade som om han med ögonens kraft försökte förinta bilden av sina händer i bojor. Det hela tedde sig väldigt overkligt för honom. Egentligen var han en historiker. Han hade betyg från universitetet. Hur hade han hamnat här?
” Vi har helt enkelt ingen aning.” sade han tyst. ”Det är någon sorts komplott. Det måste ha varit männen från gasverket som gjorde det. De satte in böckerna medan vägen var avstängd på grund av explosionsrisken. Oss tvingade de in i skogen för att ta skydd.” Hans röst blev starkare för nu verkade han säker på sin sak.
”Det var exakt så det gick till!” Han stirrade mot chauffören som stirrade tillbaka.
”Visst för fan, såå var det.” Det verkade ha gått upp ett ljus för honom också.
Mattsson antecknade.
Kommissarien frågade. ”Var det i Stockholm?”
” I Stockholm? Nej, här för fan! I den där parken som ligger nära där ni helt utan anledning tog oss med till stationen.”
Kommissarien glodde på dem och Mattsson lade ner sin penna. Kommissarien drog med två fingrar ner längs sina mungipor, en ovana han förskaffat sig för att understryka sin barskhet.
Han satte båda handflator mot sitt skrivbord, böjde sig något fram och tittade dem båda en efter en i ögonen.
”Ni ljuger.” sade han med tyngd.
”Nej, det är sant. Det var flera bilister som blev stoppade. Det går att kolla. Fråga på verket…” Chauffören var upprörd.
”Shssss! Tänk efter vad ni säger! Mattsson! Du missar väl inte att spela in deras idiotiska svammel.”
”Me… men, men det är sant!” chauffören stammade nu. ” Hela skogen var full med gasverksarbetare, masker och allt hade de.”
Kommissarien gav dem en märklig blick, petade sedan bort ett osynligt skräp ur sitt öga, bara för att vinna tid. Polisen hade klara bevis för att de innehaft stöldgods. Det svåra var att kunna binda dem till själva stölden. Det kunde gå så att det hela stannade vid häleri. Det gällde att klämma åt dem nu.
” Kaj Forslund,” sa kommissarien. ” Hur känner ni Kaj Forslund?”
” Vem är det?” undrade chauffören och försökte skapa en förvånad min.
”Han bor i det hus ni försökte ta er in i. ”Tycker ni inte att det är ett märkligt sammanträffande att ni tassar runt i trädgården hos en person som har stora boksamlingar, en som gärna köper böcker och att ni råkar ha stulna dyrgripar i form av gamla böcker i er bil?
De båda gripna ruskade på huvudet.
”Svara så att det hörs på vår inspelning! Nå?” vrålade kommissarien till och Mattsson som inte var beredd hoppade till. Den äldre erfarne polisen var på väg att tappa tålamodet.
Chauffören surade, men passageraren från skåpbilen svarade.
” Det är ett märkligt sammanträffande, det är det vi vill säga. Vi kan inte förstå det där med böckerna. Vi skulle bara fråga om vägen, men ingen öppnade.”
Kommissarien fnyste.
”Nej, det var ju inte så konstigt. Forslund var inte hemma. Vi har spårat honom till en by tre mil utanför stan. Han bor just nu hos en god vän för att vila upp sig som han berättat för oss per telefon. Han har haft lite klena nerver och inte alls bott i sitt hus de senaste veckorna. Han sade i alla fall att han kände igen er på beskrivningen. Han hade gjort affärer med er. Lyckligtvis för er skull, ville han påstå att de såkallade affärerna inte var någonting ohederligt.
Han hade inte köpt något av er som inte hade oklanderliga källor… men, ni sysslar med att sälja böcker och ni hade stulet gods i er bil. Jag skulle behöva en förklaring nu för jag börjar bli otålig!”
Inget svar kom från de misstänkta.
”Mattson! Anteckna att de är ovilliga till att svara.”
Den yngre konstapeln skrev hastigt några ord i sina anteckningar.

Passageraren bröt tystnaden.
”Det var han som ville att vi skulle komma med några böcker, han ringde till oss. Han är inte så oskyldig som han vill påskina, inte på något vis.”
Kommissarien hakade hastigt på.
”Är ni också skyldiga då?”
”Idiot!” fräste chauffören och hans medmisstänkte tystnade först för att sedan igen komma med påståendet att gasverket hade satt böckerna i bilen. En tung suck vällde fram ur kommissariens bröst. Han synade sorgset en fläck på sin slips. Jag borde ta av mig slipsen när jag äter tänkte han, sedan lade han ögonen på männen på andra sidan bordet och såg med samma sorgsenhet på dem. Kommissarien tittade på klockan.
”Förhöret avslutat klockan 14.30.” och vände sig sedan till förhörsobjekten.
”Om jag var ni så skulle jag kontakta advokat. Ni kommer att behöva det, jag lovar. Ni kan känna er arresterade.” Den historiekunnige kumpanen som nu börjat inse hur illa det var, darrade.
” Det måste ha varit så det gick till,” sade han med skälvande röst.”
Kommissarien och Mattsson växlade blickar.
Ännu en suck undslapp kommissarien.
”Här ute på ön värmer vi våra hus med olja och ved, elektricitet ibland. Gas köper vi i byttor till spisar och mindre aggregat som blåslampor med mera. Vi har inget gasverk. Det kommer knappast att bli något heller. Nu får ni krypa in i era celler och tänka ut en annan historia, så får vi ta itu med det sedan.” Han ruskade på huvudet.
”Det är lättare att arbeta som polis när de kriminella är fullständiga idioter… Anteckna inte det där sista Mattsson.”
Dörren till rummet öppnades och en polis tittade in.
”Kommissarien har besök, meddelade han. Det är från lokalbladet.”
”För ut de där jönsarna och säg åt honom att vänta på mig. I morgon är det goda nyheter i tidningen.”

Mattsson lydde genast genom att stiga upp. Det var dags att stoppa dessa utländska män i kurran. Förhöret hade varit spännande, intressant, men det fanns så mycket mer som han skulle ha velat ha svar på. Det kändes ofullständigt.
”Herr kommissarie, får jag ställa en fråga till de arresterade?” Han var osäker på hur hans överordnade skulle ta hans initiativ till en fråga.
Hans chef ryckte på axlarna.
”Ja du Mattsson för mig får du fråga vad som helst. Utredningen kommer att bli kort. För mig förefaller det som om det är ett solklart fall, ” svarade han förnöjt.
Ingenting kunde tona ner glädjen i hans röst.
Mattson harklade sig, något ovan som han ändå var för situationen.
”Jag bara undrar… Har ni någon aning vem som kan ha ringt och tipsat oss så att vi kunde göra tillslaget.”
Chaufförens öron var blossande röda. Han stank mer svett än någon i rummet egentligen kunde stå ut med. Sommarens hetta och upprivet flämtande hade gjort sitt bästa för att torka ut honom, men det sprättade ändå saliv ur hans mun när han fräste…
”Det är samma djävlar som var i skogen, förstås. Ni är så enfaldiga att ni inte fattar att det är gasverket som har gjort oss detta. De kom…”
Kommissarien avbröt.
”Mattsson, Lås in det där packet. Ja, Mattsson hör ju själv.”
Rune Mattsson nickade. Storstadsmänniskor är nog annorlunda, tänkte han De har en livligare fantasi, inte som vi mera jordnära öbor.
”Det blir att följa med då mina herrar. Den här vägen.”

Kommissarien tittade efter dem när de gick iväg, sedan steg han in till det rum där reportern väntade. Det var inte en "han", det var en ung flicksnärta med vakna ögon, keps och långt hår, som steg upp från den stol hon suttit och väntat på.
Hon sträckte fram handen för en hälsning.
”Jag kommer från lokalbladet.”