18

Det vackra skärgårdshemmanet vid Karsfjärden var minutiöst skött. Trädgården sköt tusentals energifulla skott ur myllan och äppelträdens mörka kvistar fylldes av silvergrå, något ludna knoppar. Ängarna ner mot viken skimrade saftigt grönt och vaktades svartsjukt av ett tofsvipepar. Om man stannade upp och lyssnade noga, kunde man höra ejdrarna småprata med varandra ute på fjärden.
Mangårdsbyggnaden och alla uthusen kunde visa upp sina pråligt rödmyllade väggar och noggrant målade fönsterfoder och knutbräder.
En lång smal kvinna hängde tvätt i den friska vårbrisen. Stora handbroderade dukar hade tvättats och skulle bli manglade till kvällen. Dörren till glasverandan stod öppen och dansbandsmusik letade sig ut genom den och ut på gården. På väg tillbaka från tvättlinan tog hon en omväg om rabarbern som med våld sprängt sig fram i takt med vårsolen. Idag var det dags att skörda av rabarbern för första gången denna vår. Försiktigt, nästan ömsint ryckte hon lös några stjälkar ur den kraftiga plantan. Om två timmar väntade hon hem Anders.
Förväntan kittlade till i hennes bröst när hon såg framför sig hans överraskade min när hon skulle servera årets första rabarberpaj. Han var så förunderligt lätt att göra glad. Det behövdes nästan ingenting, tyckte hon, så överöste han henne med lovord.
Trots att de levt tillsammans så många år verkade han aldrig sluta berömma henne för hennes matlagning, men han kunde också förvånas över hennes handlag att sköta grönsaksland, handarbeta eller hugga ved.
Ja hon var praktisk. Det var det som var hemligheten.
Tänk att Anders, han som var så snygg och begåvad hade börjat flörta så smått med henne och sedan plötsligt bjudit ut henne. Hon kunde inte fatta det själv, obetydliga hon, tillsammans med denna svärmorsdröm. En fredagkväll efter fem års uppvaktning, kom han med en enorm bukett röda rosor. Han friade! Till henne! Den långsmala, gängliga, tystlåtna, men praktiska kvinnan! Markströms dotter!

Nu hette hon Beate Larsson. Beate Larsson! Hon hade velat ropa ut sitt namn över kyrkbacken efter vigseln. Nu kunde hon lämna det förflutna bakom sig. Hennes far stod utanför kyrkan och glodde grinigt. Det kunde han gärna göra. Beate Markström har gjort sitt för honom.
Beate Larssons tid var kommen.
Detta gjorde att hon fick möjlighet att bo i sin mammas barndomshem igen. En sån märklig, men fantastisk slump!
Nu hade hon ingenting mer att önska sig. Tidigare hade hon tänkt en del på barn, men Anders verkade helt ointresserad. Hans affärer tog upp så mycket av hans tid, sa han, och det stämde nog. Han jobbade hela tiden. Det var tur att hon alltid hade något hon kunde sysselsätta sig med. Hon hade sitt eget företag, caféet med cateringrörelsen, som gjorde att hon fick utnyttja sina färdigheter till max. Hon kunde stå på egna ben, försörja sig själv, ta egna beslut.
Målmedvetenhet! Det var ett motto för henne. Hon såg kanske klen och vek ut, men hade hon en gång beslutat sig för något var en bulldozer lättare att hejda.
Att Anders yrkade på ett skrivet äktenskapsförord tog hon som en naturlig del av affärerna som de skötte på var sitt håll. Hon var stark och lycklig. Hon kände att hon kunde förflytta berg om hon så ville…och det ville hon ibland. Energi och lycka! Vilken fantastisk kombination!
Vårsolen värmde skönt på ryggen när hon gick upp på farstutrappen och som hon varje gång gjorde när hon gick in, lät hon handen stryka längs den nötta ledstången.







Kattis blåste ännu en gång i visselpipan. Det var så märkligt! Vart hade hunden tagit vägen?
När hon blåste i visselpipan brukade han stå vid hennes fötter och vifta med svansen innan ens trettio sekunder har gått. Nu hade hon blåst flera gånger och han hade ännu inte dykt upp.
Hon rynkade pannan och var harmsen över sig själv att hon hade släppt lös honom. Det hade blivit en ovana hos henne att låta honom ta en tur utan koppel när parken var folktom. Speciellt om hon var ute så här sent på kvällen. Nu kunde hon inte se en själ där.
”Nikku, Nikku, Nikkuuuu!” Hon lockade på honom och började snabba på stegen. Det måste ha hänt någonting. Han var så trofast som bara en hund kan vara. ”Nikkuuuu!”
Det fanns tusentals ställen i Sibeliusparken som hunden kunde gömma sig i om den ville. Det var bara det att den brukade aldrig vilja det.

Någonting var fel! Kattis kunde känna det som en orolig rörelse i mellangärdet. Den gamla osäkerheten som hon tidigare haft när hon varit ute på promenader återfann sig. Hon måste anstränga sig för att motstå lusten att springa hem.
Mobiltelefonen låg i fickan. Ena handen sökte sig dit. Det kändes genast tryggare. Hon skulle ringa Jukka, bestämde hon sig för. Han fick komma och hjälpa henne leta.
Parken öppnade upp sig runt monumentet. Kattis höll luren mot örat medan hon osäkert såg åt alla håll.
Signalerna gick fram. ”Svara då någon gång.”
Det rörde sig vid monumentet! Någonting svängde fram och åter. Skuggorna föll så märkligt…hon kunde inte riktigt se vad det var fast hon kisade koncentrerat. Varningsklockorna i hennes huvud slog skarpt dånande. Fast hennes muskler och förstånd egentligen ville något annat visste hon att hon måste förvissa sig…förvissa sig om att rörelsen inte hade något med hennes Nikku att göra.
Fortfarande med telefonen mot örat gick hon med bultande hjärta närmare.
På samma gång som hon hörde ”Elonen” i telefonen skrek hon rakt ut. Utan att bry sig om något annat rusade hon fram till det som rörde sig och höll det hårt i famnen. Hennes Nikko med fasttejpad mun hängde livlös i ett rep, ett rep som var hårt tilldraget om halsen på djuret. Hjälplöst gråtande försökte hon lossa på repet, men det satt för hårt. Hon drog i det med alla sina krafter så det skulle lossa från monumentet, men det satt fast högt uppe på ett av rören.
Vanmäktigt måste hon släppa hunden igen. Den var ändå utom all räddning. Telefonen låg på marken. Hon tog upp den hulkande.
Jukka var kvar i den, hans röst avslöjade att han var helt förbi av oro.
”Hallå! Vad händer? Svara då!”
”N...nikku är död!”
Nikku svajade sakta av och an …och hon kunde bara gråta.







Egentligen kunde hon inte förstå det. Varför hade hon inte tagit en lång helande semester tidigare?
Varför hade hon låtit sig saltats och lakats, sköljts och vridits, för att slutligen slukas av EU:s malande buk?
Först nu förstod Sonja hur utmattad hon egentligen hade varit när hon armbågat sig fram till den prestigefyllda position hon slutligen hamnade på.
Ansvarsfulla beslut togs dagligen och blev till en vardag.
Nu när hon kunde känna skillnaden, hur kroppen känner sig när den är återhämtad, var det svårt att tänka sig att återgå till det gamla jobbet.
Det ryckte lite i hennes mungipa. Hon hade lätt för att le nuförtiden, både åt sig själv och andra. Ja hennes tillvaro var klart annorlunda nu.
Klädd i snickarbyxor med frikostligt med målfärgsfläckar och en keps, stod hon på knä och målade sitt staket. Hon rätade på sig och tittade bakåt där hon målat för att nöjt konstatera hur långt hon kommit.
Hon hade aldrig målat i hela sitt liv. Detta var första gången. Det var Janne som hade gett henne förslaget att måla staketet. Han hade ju skött Tornlundska villan i tjugo år och visste vad som måste åtgärdas. Han hade lätt kunnat beordra någon av sina anställda, som hastigt skulle ha gjort jobbet, men tydligen, som av ett infall, hade han uppmuntrat Sonja att göra det.
Sonja fick höra sig själv gå med på det och efter lite instruktioner var hon igång. Först lite klumpigt trevande, för att senare nöjaktigt behärska tekniken. Det var roligt! Jobbigt, men roligt!
Tiden gick fort. Likt spjälorna på staketet, radade dagar, veckor och år upp sig på en rad. Det var mer än sex veckor sedan hon kommit hem och våren hade hunnit bli försommar. Om man ändå kunde stanna tiden och hålla fast de skira dagarna i juni så man hann njuta fullt ut av allt det vackra. Det gick lätt att falla i filosofiskt tänkande och gamla minnen när man ägnade sig åt enkla, monotona sysslor.

Sonja sköt kepsen längre bak i nacken och doppade penseln. Bakom sig hörde hon glada skratt och en jämn ström av ungdomligt tjatter på franska.
De hade kommit hem till Ön, hennes vackra underbara döttrar.
Lättjefullt, bekymmerslöst och med buller och bång hade de tumlat in i Tornlundska villan med resväskor, ryggsäckar, shoppingkassar och en bortkollrad taxichaufför som villigt hjälpte till att bära.
Sonja hade bara med ett dygns varsel fått förbereda deras ankomst. Nu fanns två rum med gästsängar bäddade och kylskåpet var fyllt till bristningsgränsen.
Nu var de här! Vad hon hade längtat efter dem. Hur mycket förstod hon inte själv förrän hon höll dem båda i sin famn utan att vilja släppa dem.
Åh! Hon tyckte att de var så vackra! Sett med hennes något fördunklade mammaögon var de det ljuvligaste som kunde beträda jorden.
Andra kanske ville beskriva dem som helt vanliga unga kvinnor, men det kunde inte Sonja.
Andrea, den äldsta, en lång brunett med stora bruna ögon, hade lite kantigt ansikte, men den hårdheten som ofta följde med ett sådant utseende, kom att försvinna av att hennes mun nästan alltid log.
Neela, Sonjas andra barn, var ett under! Ja, kunde hon vara något annat? Hela hon var färgad som mörk choklad, så lik sin far. Hennes hår växte svart och burrigt som allt hår som hade afrikanskt påbrå. Nu hade hon låtit fläta det i små flätor längs huvudet, så hennes vackra kindben kom fram till sin rätt. Sonja kunde bara sucka när hon såg dem. Tänk om hennes mamma hade fått se sina barnbarn…

Nu låg de på var sin filt på gräsmattan med en radio mellan sig. Fnittrande stred de om vilken musikkanal de skulle lyssna till. De talade alltid franska med varandra.
Andrea hade lärt sig svenska nästan flytande och talade oftast svenska med sin mamma när de var på tu man hand. Neela kunde hjälpligt bilda några svenska meningar, men hade egentligen inte brytt sig om att sätta någon energi på att lära sig språket. Istället hade hon koncentrerat sig, helt naturligt, på sin fars modersmål, afrikaans.
Kunde man säga att hon, Sonja, hade en typisk modern konstellation av familj?
Barnen hade inte samma far, det gick lätt att konstatera. Familjen var nu dessutom splittrad med familjemedlemmarna boende i olika länder.
Ja, helt vanligt var det kanske inte, men inte så ovanligt heller, i alla fall inte nere på kontinenten, men kanske här.
Sonja lockades igen till att le vid tanken på stans infödda och deras miner, när de inser att den mörka flickan är en ”Tornlundare”.

Sonjas tankar fladdrade iväg till Anna-Lena som nu bodde i en lägenhet nere vid Västra hamnen. Hon brukade titta in nu och då. Hon var gudmor till Andrea och Sonja misstänkte att det inte skulle ta länge innan hon dök upp hos dem. Hon hade sänt ett telefonmeddelande till henne om flickornas ankomst.
Anna-Lena och Sonja hade tillbringat mycket tid tillsammans under våren. Det var nästan som förr. Anna-Lena levererade nyheter på löpande band, men kunde på samma gång lirka ur det mesta av nyhetsstoff från dem hon talade med.
En händelse som hon visste att berätta hade upptagit nästa en hel kväll av diskussioner och spekulationer. Hon hade läst i Huvudstadsbladet att en affärskvinnas hund hade blivit dödad av någon galning i Sibeliusparken. Fylld av onda aningar hade Anna-Lena ringt upp Kattis och fått det bekräftat att det var hennes hund som beskrevs. På samma gång berättade Kattis om förstörelsen i hennes butik.
”Tror du…..? hade Anna-Lena undrat.
”Jag vet inte”, hade Kattis suckande svarat. ”Det är så många år sedan, de kan inte ha fattat något om vad vi gjorde…och varför nu? Det är mer än ju tjugo år sedan vi lurade ut dem till främlingslegionen…
Medan mamma och pappa levde skickade de kort ibland. De verkade ha ett bra liv. Yngsta brorsan hade gift sig. Ja jag bryr mig inte om dem egentligen.”
Kattis verkade inte vilja prata om dem… hennes bröder.
Anna-Lena lade bakom örat att hon skulle kolla upp dem. Hon var journalist. Hon visste hur man grävde fram den information man ville ha. Hon brukade sällan misslyckas.


En skugga bildades på staketet som Sonja målade. Utan att Sonja märkt det hade flickorna dykt upp bakom ryggen hennes.
”Mamma, får vi ta bilen?” frågade Andrea på bruten svenska.
Sonja kisade mot solen. Hennes döttrar kunde ses som enbart konturer mot den blå himlen.
”Det är klart att ni kan ta bilen, ni får använda den hur mycket ni vill…bara ni kör försiktigt.” manade hon dem.
”Vi skall bara titta litet på ön, vi blir borta några timmar.”
”Gör det ni. Jag har annat att göra , som ni ser. ”
”Jag fattar inte att du gör det där”… kommenterade Andrea och såg lite skeptiskt på hennes målfärgsfläckade kläder.
Sonja skrattade lätt. ”Kanske jag skall byta karriär? Det är inte så ombytligt att måla staket, men det är vilsamt mot vad jag sysslade med hemma i Luxemburg, det kan jag skriva under.”
”Mamma, du vet vad du kan bäst va?” Andrea höjde ena ögonbrynet, en konst som hon och hennes väninnor tränat länge på i tonåren, och betraktade sedan färgen som runnit längs arbetshandsken och illvilligt sökt sig ner på handleden.
Neela fnittrade, böjde sig fram och mumlade på franska i örat på Sonja.
”Retstickor! Far iväg nu! Och låt en annan stackare arbeta.” Hon höjde hotfullt penseln i luften och flickorna drog sig hastigt undan.
”Je t´aime, mon mama!” Neela vände sig hastigt om så flätorna dansade i hennes nacke.
”Nycklarna är i bilen” sade Sonja till deras ryggar. Det visste de tydligen redan.
Kanske hon skulle ge upp målandet. Någon från Jannes firma kunde lätt komma och göra klart jobbet mångdubbelt snabbare än hon.
Med en suck plumsade hon ner penseln i en burk med terpentin medan hon såg sin bil lämna gården.
Andrea backade elegant och utan tvekan ut på gatan, varvade sedan motorn lite lekfullt och var kvickt iväg på den smala gatan där hon med liten marginal mötte en röd Volvo.
Sonja tänkte ropa efter dem, men insåg det dumma i det hela och ruskade bara på huvudet.

Den röda Volvon stannade däremot till hennes förvåning vid trottoarkanten.
Krister klev ut ur bilen och tittade bortåt gatan där Sonjas bil just for iväg. Utan att hälsa kommenterade han lätt förvånat:
”Din bil blev just stulen…eller är det vad jag annars tror att det kan vara? Har du fått hem dina barn?”
”Krister! Var det du som just, bara nästan, blev påkörd?” Hon lät både uppgiven och förvånad.
”Det var nog inte så farligt. Hon visste nog vad hon gjorde. Skall jag komma med en bil till?
”Jag har en begagnad japansk bil som…”
”Det verkar som om det skulle vara ett alternativ att tänka på. Herregud, jag kommer aldrig att få min bil tillbaka.”
”Tyskarna gör nya alla dar.”
Sonja gav honom en blick.
”Har vi inte börjat ta lite lätt på det där med pengar? De kanske inte alltid rinner in på våra konton.”
”Vad är du för en olyckskorp nu? Jag kommer just från Sven och han har placerat om flera aktiestockar. Han tror mer och mer på sjöfarten…det är bara det att Anders…” Krister tittade hastigt på Sonja som inte gjorde en min, …”Anders börjar bli riktigt stor inom rederinäringen och vi kan inte gå in på varandras områden, ja, du vet vilka vi, som vi pratar om. Det finns risk för konkurrens oss emellan och du vet hur Sven är. Nu sitter han och gruvar sig över att allt går över styr.”
Hon tryckte till locket på färgburken och satte sina handskar ovanpå.
”Stackars karl, det känns som om vi utnyttjar honom. Jag får alltid dåligt samvete, varje gång jag ser honom.”
”Hm, Jag undrar ibland, vem som utnyttjar vem. Ibland kan jag känna mig märkligt styrd, fast jag vet inte… Det funkar i alla fall jävligt bra. Mina pengar på banken, företaget, egendomar, bara växer. Jag har ingen lust att klaga.”
”Jag vet.” nästan viskade Sonja, ”det känns nästan lite osunt.”
”Alltså, Sonja…” Krister drog lite på frågan. ”Jag söker egentligen Anna-Lena. Hon var inte hemma och hon svarar inte på mobilen… Det var Sven som sa att jag borde söka upp Sussie.”
Han snubblade på orden.
”Det… det är något som jag helst inte skulle vilja göra. Jag vill helt enkelt inte se henne. Jag har inte sett henne på tjugo år och det har gått alldeles utmärkt. Ju mindre jag ser av henne desto bättre. Hon får gärna ruttna där borta i Staterna, jag bryr mig inte.”
”Men Krister!” Hon stirrade förvånat på honom. ”Jag hade ingen aning om att du var så sur på henne. Ni var ju vänner! Vad har hon gjort?”
Krister bet ihop käkarna och svarade först inte.
”Det vill du inte veta,” sa han sen kort.
”Jaha?” Sonja ville egentligen veta. Hon kände sig lite snuvad på spännande information, men insåg att det inte skulle gå att få ut något från Krister. Det måste ha hänt något som inte ens Anna-Lena haft kunskap om.
”…och nu söker du Anna-Lena istället?”
Krister visade sin hjälplöshet genom att höja på axlarna och vända fram sina handflator i en gest som Sonja trodde användes mest i de latinska länderna.
Det roade henne och hon kunde leende informera honom om att det var torsdag och Anna-Lena med största sannolikhet var på mödragymnastik och hade mobilen avslagen.
”Hon kommer hit ikväll. Skall jag be henne ringa?”
”Ja gör det, jag är mer än angelägen att slippa det där uppdraget. Tack Sonja! ”
”Tacka Anna-Lena om hon kan hjälpa dig.”
”Det kommer en blå Celica om några timmar.”
”Va?”
”Celica…en bil…minns du? Räkningen ligger i handskfacket.”
”Aaah, bilen, den hade jag glömt. Inget skrot tack!”
”Vem tar du mig för?” kastade Krister över axeln, innan han satte sig in i bilen för att sedan höja handen en gång som ett hejdå, när han körde iväg.


Sven räknade frenetiskt. Stora högar av rutigt papper låg över skrivbordet. Datorn var påslagen. Med jämna mellanrum knackade han på tangentbordet och böjde sig närsynt närmare dataskärmen.
Det var länge sedan han känt sig så nöjd, nästan lite upprymd.
Kajs affärer, eller kunde man kalla det hobby hade äntligen gett avkastning. Vissa böcker han skaffat i unga år hade visat sig vara ett lyckokast. De hade ökat i värde och förvånansvärt nog hade Kaj klarat av att avyttra dem till en samlare i södra Sverige. Kajs psykiska hälsa hade vacklat fram och åter i många år. Det hade ändå inte resulterat i något återfall som lett till någon större oro. Anledningen till det var det ingen diskussion om. Bengt hade tagit honom under sina vingar och hållit honom under så gott som daglig uppsikt.
Även när Bengt helt otippat gifte sig med en mjölkbonde från grannbyn, så fick Kaj bo kvar på gården, men av förklarliga själ minskade Bengts engagemang. Han hade ju annat att tänka på plötsligt och som krävde hans uppmärksamhet.

När Bengts fru flyttade in kunde Kaj förstås inte bo kvar i själva huset, men man löste det på bästa sätt.
Jannes bygglag kom och byggde ett laduliknande hus i tegel i närheten av Bengts hus. Ena delen var en lägenhet på tre rum och kök och resten var lager med gallerförsedda fönster och ett svårforcerat larmsystem. Det var en stor dag för Kaj när han flyttade in.
Alla från klassen som hade möjligt kom på invigningsfest. Även hans syskon kom. Deras brinnande intresse för idrott hade avtagit avsevärt och de hade yrken som inte på något vis var förknippade med idrott. Naturligtvis var de aktiva i sina barns idrottande, men vilken förälder är inte det?

Imponerade hade de gått omkring i utställningslokalen som byggts enbart för de allra mest exklusiva verken som låg i upplysta glasmontrar och inte fick röras, endast beskådas.
Sven som hade fått en elegant inbjudan till invigningen, hade anlänt i taxi och mottagits med öppna armar av den lycklige Kaj. Övriga inbjudna gäster hade tittat i smyg på Svens något udda gestalt. Han måste stanna upp i entrén och nervöst bulta på sina ben innan han gick in i utställningslokalen. Ändå hade han, framkallat av panikkänslor kanske, ropat högt några gånger.
Bengt hade plötsligt dykt upp vid hans sida och allt hade plötsligt blivit mycket tryggare.
Ja, det gick bra för Kaj och det gladde Sven. Dock, kunde man aldrig släppa uppmärksamheten från honom. Det hade visat sig att Kajs psyke förändrades i jämna cykler och det började bli dags igen. Senast det var bekymmer med honom var för tre år sedan. Han hade gått in i en förhållandevis djup depression, troligen framkallat av Bengts giftermål.
När det slutligen beslöts att Kaj skulle få köpa ut en bit mark och bygga en kombinerad utställning och bostadshus, hade allt vänt. De mörka sinnet hade sedan dess ljusnat och temperaturen i Kajs humör stigit och steg ännu.

Sven lade bort beräkningarna av Kajs ekonomi. Den rörelsen blottlade ett papper med några stödord som han mödosamt klottrat ner. Död hund = personligt.
Han hade ingen insyn i Kattis ekonomi. Hon var så duktig själv och hade så bra medarbetare så det behövdes egentligen inte. Ibland har hon hört av sig och frågat honom om råd, men det hade vanligtvis bara handlat om några aktieaffärer som hon oroat sig för.
Nu hade hon skaffat sig en ovän, eller kanske flera? Eller hade hennes man, Jukka, några problem? Någonting märkligt var på gång.
Muttrande för sig själv steg han upp och hämtade ner de pärmar med ekvationer och analyser som han under åren samlat om sina klasskamrater. Han måste förvissa sig om att skadegörelsen och den grymma hängningen av Kattis hund inte kom från den inre kretsen.
Vem skulle kunna tänkas göra henne illa?
Han hade ägnat alldeles för lite tid för att räkna på hennes bröder. De hade fallit ur kalkylerna nästan helt. Nu var det kanske dags att lägga in dem igen. Han behövde bara ha mera uppgifter om dem.
Med en några knyckiga rörelser sökte han upp skiljebladet där det stod Kattis Elonen och böjde sig över informationen som bara han förstod, sedan knappade han in hennes namn på Google för att bli upptagen i flera timmar.

Anna-Lena körde in på Thornlunds gård, nästan fram till trappan. Trots att hon fått förmaningar från barnmorskor och läkare om att röra på sig mer, tog hon alla tillfällen till att spara på stegen.
Hon hade blivit stor, riktigt stor. Redan i tredje månaden kunde ett vant öga se att hon var gravid. Kilona ramlade på henne, enligt henne själv.
Hon pustade tungt när hon något mödosamt tog sig ur bilen, men glömde inte för det att ta sin väska med sig där det låg några bananer samt en påse ostbågar i. Hon kunde aldrig veta när suget satte igång. Det envisa suget efter sött, ibland surt kom över henne titt och tätt eller så fick hon ibland, fortfarande, fast hon var i sjunde månaden, illamående och då dög bara något salt. Kvinnor brukade gilla att vara gravida, Anna-Lena var måttligt imponerad över det tillståndet, men hon var ändå lycklig. Smolket i bägaren var förstås att sambon var borta på jobb som vanligt.
I slutet av sommaren hade han lovat att dyka upp och sedan stanna hemma tills barnets födelse och efter det bara göra kortare arbetsresor. Själv fick hon räkna med att vara förankrad vid hemmet i ett år till att börja med, sedan fick hon se. Det skulle kanske gå att prata ihop sig med sambon. Hon hade ju också en karriär att tänka på.
Det var ett lyckligt sammanträffande att Sonja var hemma på Ön och kunde vara sällskap åt henne. Hon kände att hon kunde behöva en vän, det hade blivit alldeles för litet av den varan.
Hennes flackande liv hade rivit upp många vänskapliga relationer och ändat i enbart flyktiga kontakter. Det var annorlunda med Sonja.
Fast de haft långa perioder mellan deras möten kunde de alltid tala helt naturligt med varandra när de träffades.

Det var inte frågan om att inte Sonja hade förändrats. Från att varit en tyst mus till vad hon är idag var en enorm förändring.
Hennes makalösa slit under den första tiden som nybliven jurist hade imponerat stort på Anna-Lena. Att hon fick Andrea höll nästan på att sätta stopp på hennes avancemang, men ett energiskt pusslande med barnflickor hade fått det hela att flyta rätt bra.
Efter att hon träffat och gift sig med Benjamin lättade det avsevärt för henne. Hon var inte borta många veckor från arbetet när hon fick Neela. Det mesta hushållsbestyr sköts över på maken och Sonja kunde oförtrutet ånga på inne i EU-karusellen och briljera med sin intelligens. Det var nog vad hon hade trott att skulle fungera i resten av hennes liv, tänkte Anna-Lena, men verkligheten kom slutligen emot snabbare och hårdare än Sonja riktigt klarade av.
Det var Anna-Lena glad för, inte för hennes kraschlandning, men för att hon fanns på ön, just nu.
Sonja mötte henne i dörren och höll välkomnande upp den på vid gavel.
”Var försiktig med trappan!” varnade hon.
”Tror du att jag kommer att krossa den med min blotta tyngd?”
Sonja skrattade åt sin felsägning.
”Ta det försiktigt i trappan, då, du vet vad jag menar.”
Anna-Lena sparkade av sig skorna direkt innanför dörren och kastade sig ner på en stol i hallen och vickade med tårna.
”Ha, nu vet du hur det är! Är benen stumma?” retades Sonja med låtsad skadeglädje.
”Jag fattar inte hur kvinnor kan gå omkring och vara höggravida och se helt oberörda ut. Att de fått en ofantlig klump frampå och en säck potatis i brallorna baktill är något som går dem helt förbi.”
Sonja skrattade. ”Du överdriver, du ser underbar ut och snart är det över. Kom in i köket så dricker vi lite iste eller vad du vill ha. Det är ju så varmt idag så du vill väl inte ha kaffe?”
”Inte kaffe, då spyr jag!”

Tillsammans gick vännerna in till köket. Anna-Lena tittade sig runt.
”Jag blir aldrig van vid att du renoverat. Det är…ja vackert. Har du fått hjälp av någon inredare eller så?”
”Nej, Janne har hållit i det mesta. Lite färger och så har jag bestämt om, men allt annat måste jag tillskriva Janne. Han kan det där…, men så har han hållit på med det i hela sitt liv.”
Sonja gjorde en kort paus.
”Hans farsa lever, visste du det?”
Anna-Lena som brukar veta det mesta, kände naturligtvis till det. Hon nickade och log snett mot Sonja. ”Tack vare oss,” sa hon. ”Han är aktiv inom Lions och kyrkan och lever ett gott liv. Lite besservisser försöker han fortfarande vara, men inte mer än att Janne orkar fara hem till honom och ha med sig gubbens barnbarn. Det är som det oftast brukar vara. Barnbarnen har bättre kontakt än barnen.”
Anna-Lena hade blivit serverad den kalla drycken och tog allt i ett svep och såg sedan uppfodrande på Sonja som genast fyllde på glaset igen.
”Krister ringde när jag satt i bilen på väg till dig. Han sa att han varit och talat med dig så du vet vad det handlar om.”
Sonja nickade. ”Tänker du hjälpa till att hitta henne?” undrade hon.
”Tja, jag har ju inget annat att göra. Det borde inte ta så länge. Jag har kollat upp henne av eget intresse ibland. Senast bodde hon i Malibu med en b-skådis. Om hon fortfarande jobbar inom modebranschen vet jag inte. Som fotomodell måste hon i alla fall ha blivit något bedagad. Jag har inte sett henne på några bilder på snart tio år. Hennes ständiga ledsagare från tonåren har ju haft lite tråkigheter, Kattis alltså. Du har väl hört om butiken, hörde du om hunden också?”
”Ja, usch, Sven berättade för mig.”
”Eftersom hon inte kan komma på vem som skulle ha sånt agg mot henne, så återstår bara tanken på hennes bröder, men hon verkar en aning motvillig att konfrontera dem. Egentligen vill hon knappt tala om dem alls. Nåja, det har ju aldrig hindrat mig, jag söker information om vem jag vill.”

Anna-Lena hade tomt i sitt glas, men tackade nej till att dricka ett till.
”Jag springer på toaletten hela tiden, jag blir galen av det,” muttrade hon surt.
Sonja smuttade lite ur sitt glas och lyssnade spänt på vad Anna-Lena berättade.
”Det tog mig lite mer än en halv timme så hade jag tagit reda på det mesta om dem.”
”Det har du inte berättat tidigare,” sa Sonja lätt anklagande.
Anna-Lena ryckte på axlarna. ”Jag sitter jämnt vid datorn eller telefonen och söker folk. Jag tänkte väl inte så noga på det. De verkar leva ett svenssonliv båda två. De har ett visst samröre med ett motorcykelgäng. En av dem, den yngsta tror jag, fick en dom över sig som har samröre med gänget. Våldsamt motstånd mot tjänsteman var det visst.”
Hon tystnade.
”Skulle jag vara Kattis hade jag tagit kontakt med dem. Tänk om det inte var de där dumhuvudena, tänk om hotet kommer från något annat håll. Om de erkänner, så vet hon. Nu har hon ju inte den blekaste och så kan man ju inte leva. Jag tror att skadegörelsen och det som hände hunden hänger ihop.”
”Polisen då? Vad säger de? Vet de ingenting?”
”Helsingforspolisen gjorde ett ganska bra jobb förstod jag av Kattis. De sökte efter minsta spår, men kom ingen vart och här på ön… Den gamla kommissariern har tackochlov gått i pension. Den nya… minns du inte Rune Mattsson?”
Sonja ruskade på huvudet så Anna-Lena fortsatte.
”…en tystlåten karl, men verkar vara rätt klipsk. Han var ju bara yngre konstapel när vi i klassen var igång som mest. Ibland kändes det som om han misstänkte något. Han och hans mannar hittade ingenting som kunde ge en vink om vem som gjort illdådet i butiken. Personalen blev ju utfrågade, men inget napp enligt Kattis och det för ju tankarna till brorsorna igen. Om det var någon från Helsingfors som ville skada henne så gjorde de väl något åt varuhuset där då.”
”Det kanske är så välbevakat,” kontrade Sonja, ”för riskfyllt att bryta sig in helt enkelt.”
”Hmm…ja kanske eller mera nej egentligen. Jag känner att jag måste gå lite djupare med den här grejen.”
”Tänk på att du är gravid. Du får inte utsätta dig och barnet för någon fara.” Sonja kunde inte hålla tillbaka oron som plötsligt kom över henne.
Anna-Lena slog bara avvärjande med handen, men kom på sig själv att faktiskt känna en liten betänklighet. Efter hennes tid som krigskorrespondent var ingenting farligt mer, men hon hade ändå lärt sig att inte vara dumdristig.
Anna-Lena satt och övervägde. Det är för barnet jag har i magen. Det gör mig lite feg eller… kanske mest lat.
Så bestämde hon sig.
”Jag bokar en intervju med dem. Det kan ju inte vara riskfyllt på något vis. Det skall väl gå att tala med dem ändå. Jag behöver ju inte ställa dem mot väggen, bara ta en titt på dem och se vad de är för ena gynnare.”
Anna-Lena lät självsäker, men det lugnade inte Sonja precis.
”Om de känner igen dig och tror att du snokar och de känner sig trängda och de faktiskt inte har rent mjöl i påsen och… mycket mer skulle kunna hända. Motorcykelklubbar och sånt, det låter inte bra. Gör det inte!” bad Sonja, men det verkade vara för döva öron. Anna-Lena verkade inte lyssna, utan bara log mot henne.
”Jag skall ändå snart hem till lägenheten i Årsta. Jag måste ju kolla till den ibland. Det ligger väl en driva med post innanför dörren vid det här laget.”
Sonja suckade. ”Du har säkert rätt…jag är jurist, jag tar aldrig risker. Jag skulle aldrig söka upp dem.” Urskuldande försökte hon förklara sin oro, medan Anna-Lena verkade helt lugn.
Hon satt oberört och rotade i sin väska för att fiska upp en banan. Just då var hela hennes intresse riktad mot den.