13

Klockan började närma sig halv tolv på natten. Det var nästan helt nedsläckt på redaktionen vid öns lokalblad. Det lyste vid ett av skrivborden och en skrivmaskin knattrade ettrigt. Det var bara några få som hade tillgång till den nya datorn med det fina ordbehandlingsprogrammet.
En sommarextra fick naturligtvis nöja sig med en sliten, men fullt användbar gammal eldriven maskin.
Anna –Lena satt böjd och skrev inlevelsefullt om fiskaren Dalins bravader som den störste och mest framgångsrike fiskaren på ön. Alla visste vem gubben var och alla kände till hans knep hur man lurar den mesta fisken i garnen. Egentligen fanns det inget nyhetsvärde, det berodde helt enkelt på hur man skrev om gubbtjyven, tänkte Anna-Lena. Det viktiga var hur man vinklade det hela. Hon visste att hans hustru hade dött tidigt i cancer och egentligen skulle det vara intressantare att skriva om hur han hade klarat den skivan, med tre eller fyra barn att försörja. Men, folk ville inte läsa om det, inte när det gällde Dalin. Han var och förblev en ikon för det genuina och traditionsbundna på ön. Man skulle inte tafsa på myterna så mycket. Som journalist var hon beredd på att skapa nya myter. Hennes önskan var på väg att uppfyllas nu.
Brevet från högskolan låg bredvid henne på skrivbordet. Hon hade kommit in.
Chefredaktören Persson hade gratulerat henne hjärtligt när hon hade viftat med intagningsbeskedet under näsan på honom. Han hade visserligen inte varit speciellt förvånad. Alla på tidningen hade häpet fått ta del av hennes energi under sommarmånaderna. Nästan litet avundsjukt hade de andra märkt hur hon spottat fram material, allt tillräckligt bra för att publiceras.
”Jävlar i min lilla låda om inte fröken är het på gröten,” hade Land kommenterat när hon för tredje gången på dagen kommit in till honom och velat dryfta ett uppslag som hon hade.
Nu satt hon som vanligt ensam på den lilla redaktionen och hennes ögon hade känts grusiga en lång stund redan. Hon sträckte på kroppen som en katt, för att syresätta sina stela muskler. Med en suck släckte hon skrivbordslampan och blev några sekunder helt blind innan ögonen vande sig vid mörkret. Konturer dök så sakteliga upp runt om henne och hon noterade förstrött att de stora lysrören i taket inte hade varit på under hela kvällen. Trevande drog hon med handen längs skrivbordet, kände bullpåsen som hade innehållit hennes lunch, fick sedan händerna på sitt brev från skolan. Hon tryckte det i två sekunder mot sitt bröst, men satte sedan ner det i sin väska. Hon kände med handen att hon hade kepsen på huvudet. Den hade nog inte varit av på hela dagen drog hon sig till minnes. Det kliade litet i hårbotten. En dusch skulle inte sitta helt fel, dessutom hade hon inte varit hem och ätit någon middag.
Något skamset funderade hon att hennes arbetskamrater nog tyckte att hon var lite udda.
Hon lovade sig själv att hon skulle börja vara mer som andra. Hon behövde verkligen skaffa sig ett socialt liv. Imorgon skulle hon ringa Sonja bestämde hon sig för. Sonja hade varit hemma på ön i två månader och Anna-Lena hade bara träffat henne som hastigast på stan, ja, högst två gånger. Nåja, Sonja kan ju besöka henne också, försvarade hon sig. Det kanske hon hade gjort också, men hade hon själv varit hemma?
Tidningens kontorslanskap har blivit som ett andra hem, tänkte Anna-Lena när hon utan att slå i någonstans letade sig ut från den mörka lokalen.
Hennes bil stod parkerad på baksidan. Hon grävde i jackfickan för att söka fram bilnyckeln medan hon korsade den nu nattetid tomma parkeringen.
Hon funderade intensivt på om hon skulle göra en intervju med Dalin i alla fall och inrikta den på hans tid som änkling. Man visste ju inte. Rätt som det är så gillar Land idén… nej, hon slog den ur hågen. Det fanns så mycket annat att skriva om.
Hon satte nyckeln i dörrlåset och gjorde en ansats till att öppna dörren.

Någon tog plötsligt tag i henne och svängde om henne och tryckte henne med bröstkorgen mot bilen. Hon hade varit så upptagen med sina tankar att hon inte hört ett ljud av några steg.
En stor karl, mer än huvudet längre än Anna-Lena hade låst hennes händer bakpå ryggen med en hand, medan han med den andra hade tagit ett hårt tag om hennes hår och drog huvudet bakåt. Hon försökte vrida sig ur greppet, men då tog han i bara mer och bröt hennes armar upp mot skulderbladen. Det gjorde helvetiskt ont och tårarna flödade över i ögonen på henne. Han tryckte ner henne så att hon blev liggande på mage över motorhuven. Hon kunde inte se den som hade överfallit henne. Allt gick så fort och chocken hade minimerat hennes uppfattningsförmåga.
Han talade nära hennes ansikte. Det luktade tobak om hans andedräkt och det fick hennes mage att vända sig.
”Jag säger det här bara en gång. Du har bara en enda chans att få denna tillsägelse och det är nu. Lyder du oss inte kommer vårt nästa möte att bli en obehaglig historia, för det skall du veta, att det finns många ben i en kvinnas ansikte och de kan alla krossas.”
Han släppte taget om håret och strök med handskbeklädd hand ett finger längs hennes kind.
”Så mycket mjuk flickhud att skära i.” Han lät fingret fortsättningsvis gå över hennes hals medan han väste i hennes öra. ”Du skall ge fan i att vakta vid Kajs hus. Du har ingenting där att göra. Det är färdigt snokat för din del. Fattar du? Om jag bestämmer mig för att lämna dig här med livet i behåll, så skall du veta att du har försuttit din chans, om vi får se dig på Hagagatan igen. Är det något som du inte förstått?” Han ruskade om henne. ”Skall jag ta om det?” undrade han spydigt.

Tankarna i Anna-Lenas huvud koncentrerade sig först vid att bara överleva. Hon försökte tänka bort den skärande smärtan som gick som vågor genom hennes axlar, när galningen som halvlåg över henne tvingade hennes leder i en onaturlig ställning. Svetten trängde fram vid hennes hårfäste och det smakade beskt och främmande i munnen. Hur smakar skräck?
Herregud! Vad har Kaj med en sån här person att göra? Det var helt obegripligt. Den magre, tyste och ensamme bokmalen… Vad har han hamnat i?
Han hade blivit bara mer och mer excentrisk, men detta?
Med blixtens hastighet, slets hennes tankar mellan förundran över det hon just då var med om
och oron över att hon skulle skadas ytterligare. Hon hade ingen aning om vad som skulle hända henne. Mannen tog tag om hennes hår igen och dunkade hennes panna hårt mot bilen. Tillfälligt tappade hon medvetandet. Det var i alla fall vad hon trodde. Kanske var det skräcken som befriade hennes hjärna från en total kollaps genom att stänga av omvärlden. Adrenalinet flöt genom ådrorna. Hon kände hur det stack som nålar, med början i händerna och fortplantade sig ner mot fötterna.
Hon tänkte på brevet i väskan. Intagningsbeskedet.
Ingenting skulle få hindra hennes väg till att bli journalist. Inte ens mänskligt våld och övermäktig styrka skulle få krossa hennes drömmar.
Det skulle alltid vara så här, tydligen. Kvinnan måste ge sig för stinkande män, som genom sin infantila hjärna trodde att de var någon form av överhuvud, bara för att testosteron hade byggt upp större muskler åt dem, än till kvinnan.
Aldrig, aldrig skulle hon ge sig.
Pulsen pumpade i hennes öron och hjärtat slog vanvettigt mot revbenen, men hon försökte ändå höra om han hade någon till med sig eller om det aset var här ensam.
Hon kunde inte annat höra än hans upphetsat flåsiga andedräkt.
Hennes siktradie var minst sagt begränsad. Hon kunde inte se någon annan. Nu utgick hon från att han var ensam. Bilnycklarna fanns fortfarande i hennes hårt knutna höger näve. Andhämtningen måste bli jämnare tänkte hon och jag måste ha balans. Hon förvissade sig om att båda fötter var stadigt mot parkeringens asfalt.
Greppet om hennes hår släppte en aning, när hon märkte att han böjde sig ner mot hennes öra för att igen flåsa fram något i hennes öra.
”Går du till snuten och knystar det minsta om den här lilla händelsen, blir det sista du gör din lilla trynande hora.”
Nu var han riktig nära hennes ansikte. Tobakslukten var där igen, så nära att hon kände fukten från hans utandning. Med hela sin kropp på helspänn, vred hon hastigt på huvudet och bet allt vad hon orkade över hans näsa. Det krasade av krossat ben, eller kanske brosk, hon visste inte vilket. Vid det tillfället brydde hon sig inte.
Mannen som tidigare legat över henne kastade sig bakåt och vrålade av smärta. Han höll båda händerna för ansiktet. Fast det var mörkt bakom tidningshuset kunde hon ändå se att det forsade blod mellan hans fingrar.
Anna-Lenas armar var i några oerhört långa sekunder, förlamade av att armarna hållits så hårt fast mot ryggen. När hon kände att rörligheten började komma tillbaka, försökte hon låsa upp dörren till förarsätet. Klick!
Det lyckades och hon unnade sig lyxen att ta ett extra andetag.
Han rusade mot henne, vansinnig av ilska. Hon skulle inte hinna komma in i tryggheten i bilen. När han var så nära att han skulle ha kunnat ta tag i henne igen, högg hon med all kraft bilnyckeln
mot honom utan att sikta närmare på var det skulle ta. Nyckeln slet upp ett gap i huden just under halsgropen. Nu vrålade han igen och stirrade i panik på sitt bröst. Anna-Lena hann se hur han desperat kände längs halsen om den var hel. Det gav henne tillräckligt med tid att kasta sig in i bilen och trycka ner låsknappen till dörren. Händerna skakade våldsamt liksom hela hennes kropp. Nyckeln hittade inte sin bana in i startlåset, inte förrän hon tagit hjälp av båda händer. Överfallaren slet i handtaget på bilen. När han inte lyckades ta sig in, slog han med knytnäven på biltaket. Inte lyssna, han kan inte komma in.
I ögonvrån såg hon hans förvridet vredgade ansikte utanför dörren och han blodiga händer bultade flera gånger på vindrutan innan hon äntligen fick motorn att starta. Jag får inte tabba mig, jag får inte tabba mig, jag måste härifrån.
Hon mantra rabblade för sig själv, när hon resolut satte i backen i körde bakåt i full gas utan att se sig om.
Nu! Ettan, tvåan… Motorn skrek plågat när hon med gasen tryckt mot golvet körde ifrån galningen. Hon tittade i backspegeln och tyckte att hon såg en mörk figur stå framåtböjd med händerna för huvudet eller möjligen ansiktet.

Anna-Lenas andning började sakta normalisera sig. Höger fot darrade ännu på gaspedalen.
Kommer han efter henne? Hon tittade nästan mer i backspegeln än framåt, innan tanken slog henne att han kunde dyka upp på vilken gata som helst. Det knöt sig i magen. Han kanske har medhjälpare… oh, jävlars jävlar… När hon tänkte efter blev hon bara mer och mer arg.
Vad var det egentligen som hade hänt? Varför i helvetet hade det där äcklet attackerat just henne?
Anna-Lenas sunda reflexer gjorde att hon omedvetet var på väg till polisstationen. Stan var så liten att hon skulle vara där inom en minut. Nu hade hon verkligen något att skriva om.
Överfallet skulle garanterat sälja lösnummer, det var hon övertygad om.
Polisstationens betonghus med den enkla ljusskylten, Polis, tornade upp sig på hennes högra sida.

Hon körde förbi.
Hon måste få tänka först.
Vad skulle hon säga till polisen? De skulle naturligtvis fråga henne om hon känt sig hotad, om hon kände gärningsmannen. Kunde Kaj råka illa ut av en anmälning?
Fan! Hon kände sig hindrad av löftet hon givit sina forna klasskamrater. Ett av de löftena var att alltid stöda varandra. Men, om Kaj ligger bakom det här… har inte han redan brutit den muntliga kodexen? Gäller deras löften till varandra? Han kan ju vara helt oskyldig. Hon måste räkna med det, att han kanske var helt omedveten om överfallet.
Helst av allt skulle hon vilja gå in på den trygga polisstationen, men hon visste att det var en omöjlighet
Anna-Lenas nyfikenhet var större än hennes rädsla. Det har den jämt varit och hon ville alltid, till vilket pris som helst tillfredsställa den. Avsikten med överfallet hade troligtvis varit att skrämma henne och det hade han till viss del lyckats med också. Det värkte fortfarande i armarna och hon masserade på de ställen som såg svullna ut. Hon räknade med att hon skulle få stora blåmärken, men vad gjorde det? Hon hade klarat sig bra ändå. Det kändes skönt på något vis att hon hade försvarat sig. Hon var inget mähä som man kunde komma och hota bara så där, och tro att det skulle vara bra med det. Det brände och sved i pannan och Anna-Lena längtade egentligen efter att få komma hem och badda på blessyrerna, men skulle sanningen fram så var hon för arg för det. Det fanns något i henne som inte gick att plåna ut. Generationer av starka kvinnor i hennes släkt hade format hennes tänkande. En eftergiven kvinna var en misslyckad kvinna. Det stred mot själva naturen i henne att passivt, fegt smita hem med svansen mellan benen. Det visste ju inte dåren bakom tidningshuset, hon visste knappt själv vad det var som drev henne. Förnuftet talade inte till henne som det borde. Hennes våglängd var helt enkelt inte inställd på att ta emot varningarna och placera dem på rätt ställe i hjärnan, det ställe som manade till flykt.

Hon parkerade bilen ett kvarter från Hagagatan. Närmare än så vågade hon inte köra. Hon tittade misstänksamt på varje bil som körde förbi henne, innan hon bestämde sig för att stiga ur och gå till fots. Hon tänkte försöka närma sig Kajs hus från baksidan och såg sig hela tiden vaksamt sig omkring. Hon hade tydligen blivit sedd tidigare i sin sporadiska bevakning av huset utan att hon märkt det. Kanske var det så nu också. De kanske såg henne närma sig huset och bara väntade att hon skulle komma och lägga upp sig på slaktbänken. Anna-Lena måste stanna upp för att koncentrera sig, andas in… ut… Hon förbannade sig själv att hon inte ringt någon, Krister eller Björn kanske. De skulle ju ha förstått varför hon begav sig ut på ett eget Kitty-äventyr istället för att lämna över allt till polisen. Hon kunde skymta den östra gaveln av huset. Det kom ett svagt sken från ett fönster. Han var hemma och han var förmodligen vaken. Skuggorna runt omkring henne lurade henne att stirra in i mörkret. Stod någon där och iakttog henne? Det fick bära eller brista om det rörde sig några märkliga personer där. Det verkade vara helt stilla. Slutligen tog hon mod till sig och gick fram till hans dörr och ringde på dörrklockan.

Det ryckte en aning i hennes ben, som om de levde ett eget liv. De skulle helst ha velat sträcka ut längs gatan, bort från det okända som fanns bakom dörren. Viljekraften i hennes envisa sinne satte stopp för det.
Hon tryckte en gång till. Signalen ekade inuti huset. En rörelse syntes i det smala fönstret invid dörren.
Instinktivt tog hon tag om trappborsten som stod lutad mot väggen.
Det knäppte till i låset och dörren öppnades några centimeter.
Oh, Gud! Har jag inte fått tillräckligt med stryk i kväll? Skall jag gå hit nu och helt enkelt be dem göra jobbet klart?
”Vem är det?” Kaj lät osäker.
”Det är jag. Anna-Lena.” Var det egentligen hennes röst? Den lät konstig, torr på något vis.
”Är du här igen? Jag har ju sagt att jag vill vara ifred.”
”Jag hörde det ikväll… att du ville vara ifred, men jag tänker faktiskt inte lyda. Man skulle kunna säga att man framförde det inte tillräckligt artigt,” din fega skit, skulle hon velat lägga till, men hon lade band på sig. Hon ville inte att han skulle slå fast dörren framför henne.
”Det är väldigt opassligt. Jag var just på väg att lägga mig…”
”Släpp in mig… Nu!”
”Njaa, du vet ju att jag mest brukar vara för mig själv, jag läser så mycket, som bekant och jag brukar inte umgås direkt.”
”Kaj, jag har inte kommit för att mysa över en kopp te. Öppna dörren så jag kan komma in och prata lite. Jag tror att det är dags för det nu.”
”Jag vet inte…”
”Öppna dörrfan för helvete!”
Öppningen minskade något och Anna-Lena insåg att han var på väg att stänga helt. Snabbt innan hon själv egentligen hann reflektera över vad hon gjorde, slog hon med borstskaftet över hans arm. Han släppte genast handtaget och det gav henne en möjlighet att slita upp dörren. Unken, instängd luft slog emot henne, men hon tog ett bestämt steg över tröskeln och trängde sig förbi Kaj som surt stod och gned sig på armen.
Det var trångt i hallen. Bruna kartonger var radade från golv till tak. Anna-Lena tittade sig häpet omkring. Det var inget hem. Det var ett lager. Hon skymtade köket från hallen. Diskbänken svämmade över av bråte. Tomma konservburkar stred om utrymme med förpackningar och tidningar.
”Herregud!” fick hon fram.
”Har lokalbladet börjat göra hemmahos-reportage, eller vad är det här?”
”Är du ensam?” Hon låtsades inte höra honom.
”Min söta fru har farit till frissan, ville bli fin till fotograferingen, sa han.”
Kajs röst lät elak. Han försökte tydligen ha en tuff attityd, men hon kände Kaj. Det märktes tydligt att han var skakad över att hon trängt sig på utan hans medgivande.
”Finns det någon annan här? Svara!”
”Det finns ingen här. Är du nöjd? Kan du gå nu?”
Anna-Lena gjorde en ansats till att gå till de andra rummen.
”Stopp! ”
Kaj tog bryskt tag i hennes arm för att hejda henne att gå till de andra rummen.
”Aj!” Kved hon. Det riste i hennes mörbultade muskler.
”Oj, vad känslig man är nu då. Jag har inte riktigt förberett mig för ett besök. Det är nog inte riktigt fint här inne, skulle man kunna uttrycka det.”
”Fint?” Anna-Lenas ögon strök hastigt över raderna av lådor och de gångar som gjorts för att ta sig mellan rummen.
” Ja, fint, städat, putsat, du vet. Kom inte och gnäll något i alla fall.” Han försvarade sig innan den förväntade kritiken skulle komma. ”Hur ser du förresten ut själv? Vad har du i ansiktet?”
Kaj böjde sig fram för att syna henne mera ingående i den skumma belysningen i hallen. Han ryckte till. ”Är det blod? Vad har du gjort? Har du lagt dig framför bussen?”
”Det borde väl du veta, det var ju en hälsning ifrån dig eller hur?”
”Va?”

Hon kände försiktigt över sitt ena öga. Det höll på att svälla igen. Vad skulle de säga på jobbet i morgon, om hon nu kom så långt? Det kändes som om det skulle bli en lång natt.
”Vad håller du egentligen på med?” hon tittade stint på Kaj.
”Vaddå, håller på med?”
”Kan du förklara för mig varför någon försökte slå ihjäl mig i kväll, med en hälsning om att jag inte skulle få snoka vid ditt hus?”
”Va?”
”Någon jävel hotade mig till livet och misshandlade mig på parkeringsplatsen bakom tidningshuset. Vet du ingenting om det?”
”De…Va?...Nej…Va?... Har du blivit slagen? Hans röst lät lite klen, det gav henne mera styrka på något vis.
”Fan Kaj, se på mig! Har du något att göra med det här? Har du det, så ligger du jävligt illa till, det kan jag bara säga dig.”
”Jag vet faktiskt inte.” Han svarade lågt. ”Säger du att de nämnde mitt namn?”
”Helt säkert. Det var bara en tror jag. Jag kunde se bara en, men det räckte. Jag trodde för fan att jag skulle dö! Vad i helvete handlar det om? ” Hon skrek och Kaj drog sig undan en aning.
Anna-Lenas spänning släppte något när hon såg Kajs förbryllade min. Tårarna rann plötsligt heta över hennes kinder.
”Jag var så här nära att gå till polisen.” hon visade ett kort avstånd mellan tummen och pekfingret. ” du skall veta att jag kanske går dit ändå…men, jag ville höra vad du har att säga först.”
”Det finns inget att säga.”
”Polisen.” Hon varnade honom.
”Det är ingenting du har att göra med.”
”Det känns i min mörbultade kropp som om jag skulle vara inblandad på något vis. Polisen, Kaj!”
”Åååh!” Han kved.
Hennes inre kändes nästan utbränt. Det hade hänt alldeles för mycket.
”Finns det ingenstans att sitta ner i det här råttboet?”
Han suckade och gick in i köket. Det fann ett bord och tre stolar där inne. En var ledig. De andra hade en stor låda på sitsen. Han lyfte upp en och gjorde rum för den på diskbänken. Porslin skramlade ner i vasken när han puffade till högarna av prylar som trängdes.
Hon slog sig tacksamt ner. Kaj satte sig på den andra. De satt tysta.
Det blev Kaj som bröt tystnaden. ”Jag tänker inte säga något.”

Hans hy såg osunt gråblek ut. Anna-Lena drog sig till minnes om hur hans spänstiga familj som han kom ifrån såg ut. Hon suckade lätt.
”Alltså Kaj… Hur har du det riktigt? Du har förändrats. Kan du förklara för mig varför du bor i ett lager? Det som hände mig ikväll, det kan endast beskrivas som mer än obehagligt och det hade något med dig att göra. Har du råkat ut för någon sorts trubbel?”
”Det är inget fel på mig. Får jag bara vara ifred och läsa mina böcker mår jag bra, men jag får ju aldrig vara det… ifred, menar jag. Du är ju här och springer för jämnan. Jag behöver lugn och ro för att kunna läsa och göra mina affärer.”
”Affärer?”
”Ja, jag tycker om att samla på böcker. Jag säger inte mer. Du vet vårt avtal vi gjorde i klassen. Vi skall skydda varandra. Du kan inte sätta dit mig för något. Reglerna, du minns väl reglerna?”
”Gör mig inte mera förbannad än vad jag är. Ett råskinn har just lovat att strimla mitt ansikte till en blodig sörja och du snackar om någon sorts hedersavtal. Det avtalet har du brutit och förbrukat.” Hon hade höjt rösten rejält.
”Jag visste ingenting om något överfall,” sa han gnälligt.
”Det är något sjukt med ditt liv, Kaj. Ursäkta att jag säger det…det verkar som om du har spårat ur totalt. Jag går inte hem förrän du har berättat vad det handlar om.”
”Jag kastar ut dig!”
”Polisen, Kaj, polisen, eller har du tänkt att tysta mig för evigt? Du har väl för fan några spärrar kvar va?”
Hon lät kaxigare än hon var. Hon kastade snabbt en orolig blick på honom.
Han verkade helt upptagen av sitt eget dilemma.

Hon fortsatte manande. ” Kom igen nu. Du har hamnat i något du inte kan styra mera eller hur?
”Ni andra försöker lura mig. Jag har inte fått så mycket pengar som ni. Tror du att Sonja snodde av mig? Hon gjorde dyra renoveringar på Tornlundsvillan och huset ser ut som en miljonärskåk.
Jag, jag bara bor här på hyra. En utsugande dyr hyra dessutom, men jag kan inte bo på mindre yta. Du ser…”
Han slog förevisande ut med armen. ”Jag måste ha utrymmet. Det här börjar dessutom bli för litet.”
”Vad har du i lådorna?”
Han tittade häpet på henne.
”Böcker naturligtvis…vad skulle det annars vara?”
”Vad vet jag? Någon tänkte slå ihjäl mig…knark kanske?”
”Det skulle vara ganska mycket knark i så fall. Kom!”
Han steg upp och gjorde tecken till henne att hon skulle göra detsamma.
Hon följde efter honom genom smala passager av staplade lådor.
”Ursäkta” sa han, ”det är böcker som ännu inte har plockats upp.”
Han slog på belysningen till det som skulle ha varit ett vardagsrum.
”Mitt bibliotek,” sa han enkelt.
Anna-Lena stannade upp med vidöppen mun. Hela rummet bestod av bokhyllor som stod med mindre än en meters avstånd till varandra. De hade helt fullpackade hyllor.
”Jag har två sovrum som är fyllda, plus det rum som jag sover i själv. Ja, du förstår ju att jag måste ha rum för sängen, förstås. Det finns också en källarvåning på det här huset… Du inser väl vad jag har där eller hur? Dubbletterna har jag satt i lådor på mellantaket. Lådorna i hallen är böcker som är oregistrerade. Jag för ett noggrant register över vad jag har. Du skulle inte kunna ta något alster utan att jag ganska snart skulle märka det. ”
Hon märkte stoltheten i hans röst, men kunde inte dela hans åsikt om att han hade gjort någonting stort genom att skapa en boksamling som skulle kunna vara värdig som en filial till Kungliga Biblioteket. Hon såg sig omkring och baxnade nästan inför tanken på hur mycket böcker det fanns innanför husets väggar. Trots allt som Anna-Lena fått vara med om, kunde hon samla sig så mycket att hon började lägga ihop två och två.
”Här är ju dina pengar, ditt pundhuvud! Vi andra sparade och gnetade medan du lät allting gå till det här och dessutom… har du mage till att anklaga Sonja att hon skulle ha tagit något. Hur gemen får man bli? Sonja! Har du glömt att du suttit bredvid henne i tre år? Mer snäll och hederlig och ansvarsfull och…bara så himla genomhygglig människa går inte att hitta på den här sidan av halvklotet. Har ditt förnuft runnit ur skallen på samma gång som du… du…”
Hon tappade orden. Det var ett elakt påhopp på Sonja, men det var inte bara det som upprörde henne. Hon hade alltid tyckt om Kaj. Det hade inte funnits anledning till något annat. Han hade aldrig stört någon, för han var ju alltid borta i böckernas fantasivärld. Det var omöjligt att reta sig på en person som inte var på samma jord, men nu…

Kaj verkade inte lyssna speciellt mycket på hennes upprörda försvarstal av sin bästa vän. Han gick och rättade till bokryggarna och strök kärleksfullt över något som såg ut som National Encyklopedin. Hon tystnade och tittade på honom. Det hon såg berörde henne illa. Hans beteende kunde inte vara naturligt. En svag våg av illamående sköljde över henne.
” Du är besatt! Du måste få hjälp på något vis. Du skulle se dig själv alltså…det ser helt sjukt ut när du går där och glor som en kåtbock Jag klarar inte av att få dig ur det här träsket. Du måste be om hjälp från någon läkare eller nåt sånt. En psykolog kanske, vad vet jag? Det här är ju för jävligt!”
Hon slog hopplöst ut med armarna.
Kaj stirrade på henne, först helt förbryllad, sedan med ett mera avvaktande ansiktsuttryck.
”Det här är mitt liv. Kom inte och lägg dig i det!”
”Nej, men du skall tydligen lägga dig i mitt, i alla fall var det nära att det kortades av här i kväll. Har du glömt det, eller har du blivit så självupptagen att du inte reagerade på att jag går här blåslagen och blodig i dina sorkgångar?”
Irriterat slet hon upp en dörr som såg ut att leda till ett badrum. Hon hade hittat rätt.
Det fanns lådor även där inne. Hon måste kliva över en för att nå tvättlavoaren och hon kunde inte låta bli att morra Idiot.
Det var skönt att få blaska kallt vatten i ansiktet. Det gav henne tid att samla tankarna. Hon såg en skymt av sig själv i badrumsspegeln, men hon tittade hastigt bort. Det var ingen upplyftande syn.
När hon vände sig om stod Kaj tafatt i dörröppningen och tittade chockad på hennes ansikte.
Det fanns ingenting i badrummet som hon skulle ha velat torka sitt ansikte med. Det rann vatten ner för halsen. Det fick bli så.
”Okey Kaj, du gillar att köpa böcker. Det finns väl ingen anledning att ha ihjäl mig för det, eller finns det?”
Hon gick till köket igen och satte sig.
Han dunsade också ner på en stol och slog händerna för ansiktet.
”Berätta!” sa hon kort. Det gick inte att ta fel på allvaret i uppmaningen.

Han talade mellan fingrarna och det var ibland svårt att höra vad han sa, men han försökte beskriva vad som gått snett.
”Det första jag gjorde när vi fick ut pengar från Svens aktiehandel, var att köpa mig några böcker. Man skulle kunna säga att det beteendet har accelererat. Nu vill jag ha mera litteratur än jag har råd med och det är dyra böcker jag talar om. Jag började specialisera mig på samma sätt som en frimärkshandlare gör. Jag har tvåhundrafyrtio registrerade titlar som handlar om slavhandel, som ett exempel. Jag var i Uppsala för att köpa utvandrarna av Moberg, första upplagan menar jag. Naturligtvis hade jag romanen från förut, men inte i den tryckningen. Jag har täta kontakter med ett antikvariat där. De har en lista på vilka titlar jag är på jakt efter.
Vid ett av besöken där drog antikvariatägaren in mig i utrymmena bakom butiken. Det väntade två män där. De presenterade sig inte och instinktivt visste jag att det skulle handla om någonting ljusskyggt. De öppnade en resväska och bara åsynen av det översta lagret av böcker i den gjorde att min puls rusade till minst hundrafemtio. Underbara antika verk, en handmålad flora, böneböcker från slutet av femtonhundratalet trängdes med varandra. Vem skulle ha kunnat avstå från någonting sånt?”
”Jag” sa Anna-Lena beskt.

Han lyssnade inte på henne. Minnet av hans första kontakt med dessa dyrgripar fick honom att än en gång rysa av välbehag. Det fick Aladdins skattjakt att förvandlas till en gäspning enligt hans egen åsikt. Alla vill ha rikedom, även han, men bara som ett verktyg för att kunna erövra äldre, mera sällsynta litterära skapelser. Bara doften från en bok som inte öppnats på trehundra år kunde sätta honom i extasliknande tillstånd. Jag tar alla, hade han sagt till männen som nöjt hade klått honom på en hisnande summa pengar. Efter den händelsen hade han gjort flera skumraskaffärer med dem. Han kunde aldrig säga nej. Alstren som de lockade med var alltid oemotståndliga. Han hade aldrig vågat fråga varifrån de kom. Han visste att Regina Rediviva i Uppsala hade stölder som uppdagades med jämna mellanrum, men han intalade sig själv att hans fynd inte på något vis hade något samröre med det. Ju mindre han visste desto bättre, var hans tes och han satte tigande pengarna i deras händer.

”Mina kontakter i Uppsala har varit till stor glädje och nytta för mig. De började ta som vana att komma ut till ön och erbjuda mig böcker. Om jag inte hade boken från tidigare så köpte jag. Jag kunde inte annat. När jag vissa perioder var i det närmaste pank måste jag avstå. Det gjorde mig nästan sjuk. Jag fick sömnsvårigheter och kunde inte koncentrera mig. Jag brukar göra korrekturläsningar och lite översättningar, men jag kunde inte arbeta alls när tanken på att jag hade möjlighet att komma över en gammal bibel för hälften av vad den var värd låg över mig.”
Han tittade upp mot henne, nästan förvånad över att hon satt där och tittade hastigt ner igen. Med hakan lutad mot bröstkorgen och ögonen fixerade mot knäna, fortsatte han sin bekännelse.
” En dag kom de och frågade mig om jag visste vem det var som stod parkerad på gatan och glodde mot mitt hus. Det var du som så vanligt hade tagit en sväng via Hagagatan… ja, jag har nog märkt dig. Du har aldrig varit fin i kanten. Andra brukar vara generade över sin nyfikenhet, men du…”
Anna-Lena kände sig lite snopen, inte för att han hade märkt hennes luskande, utan för hans kommentar om hennes ofina nyfikenhet. Ta inte åt dig, manade hon sig själv.
”De mjölkar mig på varenda slant jag äger. Jag har till och med varit till Sven och lånat. Han gav mig pengar utan en enda fråga.”
”Gick du till Sven? Hur kunde du? För fan Kaj…”
”Ja, jag vet, jag veeet! Den stackaren behöver säkert sina pengar, men de hotade mig ju när jag försökte förklara för dem att mina pengar var slut.
De sa hela tiden att jag var lika insyltad som de och skulle jag inte skaffa fram pengar så skulle de se till att jag anmäldes.”
Han gnuggade sig nervöst i pannan. ”Jag kommer aldrig ifrån dem. Om jag skall vara riktigt ärlig så vill jag inte bli av med dem heller. Det är ju de som kan ordna alla dessa fantastiska verk. Du skulle se några av dem. Jag har de allra värdefullaste nere i källaren.”
Han fick en mörkare, något hesare stämma. ”Det är inte klokt, men jag har några papper där nere, det går inte att kalla det för bok, som är skrivet på papyrus, på hebreiska. Fattar du hur gammalt det är och hur ofantligt mycket det har kostat mig.”
”Nej, det där förstår jag mig inte på, inte det minsta, men det kan jag ju fatta, att du har hamnat ut för några riktigt renodlade skurkar. Du är ju för tusan kriminell själv, din idiot!”
Anna-Lena märkte att hon tappade nästan rösten i sin upprördhet. Hade ingen av de andra märkt hur snett det gått för honom? Frågade hon sig själv.
”Jag blir bara så…så ursinnig! Du är bara tjugotvå år och lever som en eremit i damm och skit. Du kommer att ruttna, antingen här mellan boktravarna eller på ett fängelse nånstans som bara har att erbjuda dig Ed McBain eller tummade porrtidningar att läsa. Du har mist förståndet helt och hållet.”

Hon tystnade abrubt och tittade misstroende på honom.
”Kaj…Säg att du inte hade något att göra med inbrottet i kyrkan på Korsö ? Se mig i ögonen och säg till mig att den gamla medeltida bibeln med noteringar skrivna med runor inte finns i detta hus.” Hennes fråga angav en bedjande ton.
Han svarade inte henne utan stirrade rakt fram.
”Det kan inte vara sant!” Hon var inte dummare än så att hon förstod hans tystnad. Skulle hon inte ha varit så utmattad av det hon fått uppleva under kvällen hade hennes reaktion förmodligen blivit annorlunda. Nu kunde hon endast känna sig sorgsen över girigheten som drabbat hennes forna klasskamrat, men kunde ändå inte låta bli att fråga en fråga till.
”Konvolutet som undertecknades av kejsaren när staden grundades blev stulet för två månader sedan. Krimmarna var helt övertygade om att det hade smugglats bort från ön. Kan det vara så att det finns kvar här och dessutom ganska nära där vi sitter nu?
”Det har du inte göra med” svarade han vresigt.
”Du din…förståndshandikappade girigbuk. Du ägde ju det redan. Det var ditt och mitt…VÅRT, öbornas och du är en av oss, även om jag önskade just nu att du skulle få livstids förvisning.
Det är klenoder som man inte bara kan komma och roffa åt sig. Ting som har betydelse för oss här ute i havet. Från och med denna stund är det slut på dåraktigheterna. Det skall jag bli kvinna för” skrek hon. Han ryckte till när hon argt slog näven i bordet. Aldrig hade han tänkt på att hans samling kunde ha betydelse för någon annan än han själv. Det gav honom en aning betänklighet över sitt handlade.

När han blundade kunde han fortfarande minnas saligheten som flödade genom honom när han kände tyngden av det fantastiska antika verket från Korsö. Egentligen var den ovärderlig enligt hans menande. Andaktsfullt och med största försiktighet hade han vänt sida för sida och låtit ögonen följa den latinska texten i gotisk stil. Längst bak hade någon präntat med runskrift en text som ungefärligen lydde: Gudomliga tecken lämnade av vandrande hög man av tacksamhet för sitt liv.
Etnologerna tror att texten är skriven med blod, i brist på bläck. Han skulle aldrig kunna avstå från denna skatt. Nu försökte någon komma och kila sig in mellan honom och hans böcker. De var hans ägodelar. Han kunde inte existera utan dem.
”Klanka inte på mitt liv. Det är mitt, inte ditt!” Han blev klart kylig mot henne igen. Tanken att han inte skulle leva som han gjort tidigare skakade honom i grunden.
”Håll käften! I morgon skall jag ringa Björn. Då skall vi rädda ditt patetiska liv. Han vet precis…”
Det bultade hårt på dörren.
Kaj flög upp. ”Det är dom! De får inte se dig, då är det ute med oss båda två! Göm dig.”
Anna-Lena fattade först inte vad som hände, men snart kramades hennes hjärta om med en järnhand.
”Var? Hon såg sig desperat omkring för att hitta ett gömställe.
”Sovrummet! Fort! Det finns en altandörr där som ger dig möjlighet att komma ut till bakgården.”
Det bultade ännu hårdare. ”Jag vet att du är där inne, kom och öppna! vrålade en röst utanför.
Kaj ställde sig framför det smala fönstret bredvid dörren så att Anna-Lena kunde osedd smyga in i sovrummet och stänga dörren om sig.
”Jag vill inte ha besök så här sent” ropade han till dem som stod på trappan. ”Är ni snälla att inte vara så högljudda, grannarna kan börja klaga och det…”

Anna-Lena hörde inte mer av samtalet. Hon hade ställts inför ett nytt problem. Naturligtvis var det en trave boklådor framför altandörren. Hon nådde inte till den översta. En låda stod ensam på golvet. Den sköt hon fram till lådtornet och klev upp. Nu fick hon tag. Det var det tyngsta hon lyft i hela sitt liv. Hon kände att hon inte skulle orka hålla lådan mer än ett par sekunder. Hon tappade taget och lådan dundrade i golv. Hon stelnade av skräck. Om Kaj hade släppt in dem vid det här laget skulle de stå i sovrumsdörren direkt. Hon väntade. Ingenting hände.
Nu satte hon sig på golvet och puffade med fötterna på lådorna. De enskilda gick lätt, men lådtraven var svårare. Millimeter för millimeter fick hon lådorna att röra sig.
Hon hörde röster från hallen. De var inne nu. Hon kunde höra Kajs upprörda gnälliga röst. Det svajade om lådorna. Det hade bildats ett mellanrum mellan dörren och lådorna, men än var det för smalt. En ljusning för henne uppenbarade sig när hon lättat konstaterade att altandörren öppnades utåt. Hon kunde höra rösterna tydligt nu. Hon tyckte de stod utanför sovrumsdörren. Benen började skaka.
Bli inte kraftlösa nu, bad hon för sig själv. Snälla ben svik mig inte. Två centimeter till. Nu kunde hon kanske tränga sig emellan.
Först öppnade hon dörren. Det knäppte till och det gnisslade i gångjärnen. Troligtvis öppnades den sällan, kanske aldrig. Frisk luft forsade in och hon tänkte oroligt att de kanske skulle känna av draget. Det var trångt, men det verkade som om det skulle gå. Hon tryckte dörrposten hårt mot kroppen medan hon hörde en mörk röst vråla högt i hallen.
”Vet du något din lilla pissråtta? Vet du var hon är? Hon är inte hemma i alla fall, det har jag kollat.”
”Jag vet ingenting, jag förstår ingenting.” Kajs röst var gäll.

Det gjorde ont i Anna-Lenas kropp, men plötsligt var hon ute. Lättnaden var obeskrivbar.
Försiktigt sköt hon fast dörren och smög hukande bort från gården för att ta sig till sin bil.
Lättnaden var stor när hon satt i sin bil igen. Hon låste bildörrarna direkt. Frågan var nu vart skulle hon ta vägen. Att fara hem var uteslutet.
Det klibbade i pannan. Troligtvis blödde det från ett sår någonstans på huvudet.
Jag kommer aldrig att återhämta mig från den här natten, tänkte hon uppgivet och torkade med bara handen tafatt bort blodstrimman, vilket endast resulterade i att den blev mera utkletad.
Jag kommer inte att våga ta ett steg ensam nattetid mer, befarade hon sorgset. Hon kom att tänka på Krister. Det får bli Krister som får ta hand om mig nu. Han bodde i samma hus som hans verkstad fanns. Anna-Lena tog sig fort dit och parkerade så nära ytterdörren hon bara kunde. Han måste vara hemma, han måste… Hon ringde hårt flera gånger på dörrklockan. Det ekade hårt och metalliskt i bostaden. Hennes synfält blev mindre och hon började misstänka att hon skulle få en försenad reaktion på allt hon upplevt. En lampa tändes efter en stund. Tack gode gud! grät hon inombords. Krister öppnade iklädd bara sina tangakalsonger. Han fick inte ett ord ur sig när han såg henne. Hans mun stod vidöppen när hon gick rakt in i hans hem och föll ihop på hans parkettgolv. Hastigt stängde han dörren och rusade till henne.
”Skall jag ringa ambulans? Frågade han oroligt medan han något omilt skakade om henne så att hon skulle hålla sig vid medvetande.
Sakta ruskade hon på huvudet. Hon sade något.
Han böjde sig ner för att höra bättre.
”Jag har något jag måste berätta för dig,” var vad hon sa.