20

Sonja suckade och försökte tvätta bort färg som envist kletat sig fast på tummen. Hon vände och vred på sina händer. Man kunde se tydliga spår av att hon numera skötte trädgård, gräsklippning och annat tyngre arbete själv. En märklig känsla av att hon tyckte om att se sina händer på det där viset, missfärgade av klorofyll, valkade av krattan och med ett plåster på höger pekfinger, hade nästlat sig in i hennes omdöme. Det var händer som passade Ön. De andra händerna som var välskötta med omsorgsfullt lackerade naglar passade till hennes riktiga liv, hennes liv bland lagar och förordningar, det liv som hon åtrått så hett sedan hon varit barn.
Inga hinder hade varit för höga för att nå fram till en plats där rättvisa skipades. Inte ens Andreas ankomst hade bromsat henne. Granska och söka, vrida och vända på argument, rannsaka, rannsaka, allt för att slutligen nå fram till en dom som ledde till rättvisa, hade varit hennes ledljus. Började det vara dags att omförhandla sitt liv nu? Rannsaka även sig själv? Vilken dom skulle i så fall förkunnas över henne?
Hon hade en hel del att fortfarande tänka över när det gällde hennes liv.
Dock, var det ändå dags att så småningom ta beslutet om hon skulle återvända till Luxemburg eller inte. Hennes arbete väntade på henne där. Vistelsen hemma på ön hade gjort henne gott och det fanns egentligen ingen orsak till att dra ut på ledigheten längre.
Förutom hemmet så fanns det ingenting som höll henne kvar på Ön. Hon hade träffat de flesta av sina vänner, besökt mammas grav, vilat sig… Tanken på att följa med sina döttrar när de återvände till Luxemburg hade dykt upp flera gånger den sista tiden. Hon hade ännu lite tid på sig innan hon behövde bestämma sig.

Fönstren i verandan skallrade lätt när hon stängde ytterdörren efter sig och gick in i hallen.
Telefonsvararen stod och blinkade igen. Troligen var det Neelas far som sökt henne igen. Hon sneglade surt på displayen.
Det var inget utlandsnummer. Hon kunde direkt konstatera att det var ett lokalsamtal. Någon från Ön hade sökt henne. Det var klart att det var trevligt att någon hemifrån hörde av sig, men hennes humör inbjöd inte till några pratstunder med ortsborna just nu. Hon tänkte inte ringa upp tillbaka. Om det var ett samtal av vikt, skulle man säkert ringa upp igen.
Hon sparkade av sig skorna ovanligt slarvigt för en gångs skull och gick barfota över den kraftiga parketten in i hennes morfars gamla arbetsrum. Det stora skrivbordet av valnöt stod fortfarande kvar. Det är inte lätt att flytta på en sådan pjäs.
Hon klickade på datorn som stod på bordet och satte sig för att läsa sina mail. De flesta var från hennes arbete. Mailen strömmade in dagligen även om de hade minskat avsevärt. Hon var ju inte där och höll elden brinnande. Hon svarade på några mail som var sända av hennes sekreterare.
Den lojala tyskan som hon anställt höll det mesta flytande ännu, men om hon inte snart återvände till sin läst så skulle det komma att bli problematiskt. Ju längre hon var borta, ju svårare skulle det bli att gå tillbaka. Det var vad hon trodde.
Hennes ögon svepte över texten som hon scrollade fram på skärmen.
Sven hade skrivit något!
Så ovanligt! Det brukar han aldrig göra. Hon hade fått för sig att han levde i sin lilla värld isolerad med sig själv, i originalet Svens värld.
Nyfiket öppnade hon mailet.
Det var inte långa utlägg. Han hade aldrig tyckt om bokstäver. De hade alltid varit ett hinder i hans liv.

Det är så svårt att förstå. Det som verkar vara tryggt och stabilt när man ser med ögat, är mörkt och hotfullt när man räknar med pennan. Det som är varmt är kallt. Det som är grunt är djupt.
Mina räkningar stämmer inte längre med facit. Någon gång måste jag ha räknat fel, ett stort olycksbådande fel. Om det är så, kan vi alla vara helt odelbara med tryggheten.
Jag måste få veta. Vad har du gjort Kaj? Tänk tillbaka! Ni satt bredvid varandra i skolan.
Hjälp mig! …och dig själv.

Vad menade karln? Hon läste igenom meddelandet flera gånger och kom fram till slutsatsen att hans räknande nu hade gått över gränsen till vad som var hälsosamt för honom.
Vad hade hon gjort Kaj? Ingenting, vad hon kunde erinra sig. Han hade varit sur och grinig under sin värsta maniska tid, men han hade varit lika svår mot alla.
Vad hade hon gjort Kaj? Nej, hon kunde inte för sitt liv komma på vad det skulle vara. Svens kryptiska svammel skapade ändå en viss oro hos henne som inte ville släppa taget.
Om hon förstod meddelandet rätt var det en form av varning, att Kaj på något vis skulle vara ett hot mot hennes person. Det kunde hon inte tro på…eller kunde hon?
De hade alla sett det… miraklen Sven åstadkommit med deras ekonomier. Även hans förutspåenden om framtiden kunde ibland på ett nästan spöklikt sätt slå in. Om han hade uttalat sig om något, hur märkligt det än lät, kunde man inte bortse från det. Hon ruskade på huvudet åt sig själv.
Tänk om de hörde hennes resonemang, de andra kallhamrade juristerna vid Europadomstolen i Luxemburg.
Hur skulle man kunna fälla några rättvisa domar om bevisförningen stödde sig mot gissningar och antaganden?
Om det dessutom handlar om några lösryckta antagande och märkligt framförda varningar av en person med bevisat stora sociala störningar? Ja det säger sig självt att tillförlitligheten inte är speciellt stor. I Europadomstolen kände man inte Sven, men det gjorde hon.
Det gick inte att bortse från att hans profetior kunde få oraklet i Delhi att framstå som en illa informerad väderflicka.
Borde hon alltså bli rädd nu? Rädd för vad?

Hon nappade tag i telefonkatalogen och sökte fram Svens nummer. Det var identiskt med numret på telefonsvararen. Så hade hon alltså rett ut den saken.
Med smattrande snabbhet knappade hon in hans siffror på telefonen och väntade på att signalerna skulle gå fram. Signal efter signat tonade i luren och hon muttrade över sig själv över att hon inte ringt upp honom direkt.

Hon hoppade högt när det smällde till i ytterdörren och tätt efter kunde hon höra flickornas ivriga pladder. Sven verkade inte svara så hon lade på luren och vände sig mot sina döttrar.
De hade båda två den där minen, minen som avslöjade att något hänt, men denna händelse var egentligen en hemlighet, dock inte mera hemligt än att det gick att lirka fram.
”Hej mamma!” hojtade de hurtigt medan de båda trängdes framför hallspegeln. Alltid fanns det något som kunde rättas till.
Sonja försökte minnas hur hon hade varit själv. De enda bilder som dök upp för henne var hon och Berit med näsorna djupt i läroböckerna. Sådana var vi.
Saknaden efter Berit fanns fortfarande, men hade med åren tonat ut. Det var obegripligt att hon var borta …så märkligt det blev. Vad hade hon gjort ensam i ett gammalt fågeltorn och det alldeles innan mörkret föll? Berit som aldrig tyckte om äventyrligheter. Hon avskydde allt riskabelt och skulle garanterat ha allt klart för sig. Tanken på att Berit skulle ha gått upp i ett gammalt murket fågeltorn ensam, stämde inte med den Berit Sonja kände.

Flickorna slöt upp på var sin sida om henne vid skrivbordet.
”Nå Andrea, går bilen bra?”
Andreas armar slöt sig omedelbart runt Sonjas hals.
”Å tack mamma! Den är snabb som en pil.”
”Jag kunde just förstå det.” Sonja lossade hennes armar från halsen och gav henne ett tvetydigt ögonkast. ”Finns det någon plats av värde på ön som inte fröknarna har besökt? frågade hon sedan lite retsamt.
”Nej det var just det, mamma. Vi har varit precis, absolut, fullständigt överallt. Vi har besökt alla ställen du någon gång talat om och vi har träffat alla som du någonsin nämnt. Precis alla!”
Sonja skrattade. ”Ja då förstår jag varför jag knappt sett till er.”
Andreas ansikte blev allvarligt.
”Precis alla, mamma…”

Sonja rynkade pannan och tittade på Andrea som såg spänd ut, sedan tittade hon mot Neela som bara ryckte på axlarna. Då gick det upp för henne.
”Du har träffat Anders! Ni har varit och pratat med Anders!”
Neela pekade på Andrea och så gick hon ut ur rummet.
Det blev tyst mellan mor och dotter.
”Du kan inte neka mig det, mamma. Du har hållit honom ifrån mig i hela mitt liv! Nu gör jag som jag vill!”
Andrea hade taggarna utåt, helt säker på att mamman skulle bli upprörd. Det blev hon, men inte för att Andrea hade tagit eget initiativ utan mest för att det gjorde så ont att tänka på honom.
”Är du arg nu?”
Sonja röst darrade lite när hon svarade.
”Jag är inte arg, det har jag inte rätt till att vara. Det är bara …han visste ju inte om det! Sa du vem du var?”
Hon nickade. ”Till slut, först pratade vi lite hit och dit. Jag berättade att jag var din dotter. Han verkade så intresserad och snäll. Till slut berättade jag att han var min pappa. Förlåt mamma.”
Tårarna flödade över i hennes ögon.

Sonja tittade ut genom fönstret. Hon kunde se gatan och husen på den andra sidan. En äldre kvinna kom ut på en trappa och slog några snärtiga slag mot ytterväggen med en dammvippa.
Alldagliga företeelser i en till synes alldaglig värld.
”Hur tog han det?”
”Jag trodde att han skulle svimma. Är du säker? Är du säker? upprepade han flera gånger. Sedan var han tyst länge, så länge att jag trodde han samlade krafter att köra bort mig från huset. Mamma!... han frågade när jag var född och när jag berättade, så tänkte han en stund igen.
Sedan började han skaka. Då trodde jag att jag tog död på honom, men han satte bara händerna framför ansiktet. Då tänkte jag att det var bäst att gå, men när jag rörde på mig tittade han upp och bad mig stanna lite till. Han tittade och tittade på mig, sedan tog han tag i min hand… Det var den första gången han tog i min hand, mamma.”
Hon snyftade till och drog med handryggen mot näsan. Sonja satt blickstilla och lyssnade.
”Han ledde mig till en spegel och vi stod tysta och tittade på det som var helt uppenbart. Våra ögon var så lika, så lika.
Sedan sa han…” Hon svalde. ”…sa han att…jag skulle hälsa åt dig att han skulle komma och strypa dig. Usch, vad han var otäck plötsligt. Hälsa det till den där karriärlystna apan! sa han.
Åh, förlåt mamma! Jag visste inte att han skulle bli arg på dig, det visste jag inte. Förlåt!”
Sonjas hjärta slog hårt. Hon drog ner Andrea i sin famn och höll henne där fast hon var alldeles för stor. Hennes långa ben sträcktes ut över golvet. Hon gungade henne sakta som när hon var liten.

Sonja bröt tystnaden.
”Det är jag som skall säga förlåt. Det har varit grymt av mig att du inte fått haft din egen pappa, men när jag träffade Neelas pappa var han så fin mot dig. Ja missförstå mig inte, han hindrade mig aldrig att ta kontakt med Anders. Jag var bara så rädd för att bli låst vid den här vindpinade Ön, stelna fast i allt det gammalmodiga tröga. Du måste förstå, allt det jag drömt om…du vet ju själv vad jag jobbar med. Han kallade mig för karriärlysten…det är ju sant! Men, det kunde lika gärna ha varit sagt om honom.”
”Tror du han kommer och skall strypa dig nu? Kan han vara så galen?”
Sonja log lugnande. ”Nej, han kommer inte och stryper mig. Han är bara riktigt, riktigt arg och det kan man ju förstå, eller hur?”

Båda hade lugnat ner sig något.
”Var hans fru hemma?”
Andrea mungipa drogs åt ena hållet. ”Mmmm…” Hon nickade jakande. ”Det var lite klumpigt förstås. Hon såg mig, men jag är övertygad om att hon inte visste vad vi pratade om. Hon var mest ute på gården. Det var underbart vackert där förresten. Det finaste stället vi sett på hela ön och vi har sett en hel del nu.”
”Åh, herregud, var ni nere vid Karsfjärden? Hur hittade ni dit?”
”Det var inte helt lätt, men vi fick tag i en bättre karta än den du gav oss och sedan gick det bra. Visste du förresten att hans fru är den där långa smala på caféet?”
Sonjas omärkliga nickning tolkade Andrea som ett ja.
”Ha ha, den där magra Betty spagetti människan, istället för dig, mamma.”
”Om du undrar vad det handlar om, så är det bara livet… som är som ett nöjesfält. Spöktåg, lyckohjul och bergochdalbanor, det är bara att välja attraktion.”
Så pinsamt att hon inte kunde hitta på något bättre att säga till flickan. De var båda upprivna, vem kunde tänka klart då? Vad gjorde egentligen det hela för skillnad? Nu vet han!...okey…och vad gör det? Ingen hade något krav på den andra. Det var bara det att nu visste han.
Neela tittade försiktigt in genom dörröppningen.
”Har du lyssnat va?” Andrea såg låtsassurt på henne. ”Du fattar bara mer och mer svenska va?”
Neela trutade med läpparna, sen log hon. ”Oui.”






Kommissarie Rune Mattsson gick och stegade försiktigt bland glassplitter och utspridda papper i Sven Lönnblads lägenhet. Det var en handikappanpassad lägenhet utan trösklar och med breda dörrhål. Alla lägenheter låg på markplan och man kunde lätt ta sig ut på ett område lagt med stenplattor, kantat av lite gräs och någon buske.
En upprörd assistent eller vän hade ringt till polisstationen och anmält sin klient försvunnen.
En sådan anmälan brukar i allmänhet inte bidra till någon större rusch på stationen, för det var mer än vanligt att någon socialarbetare eller anhörig anmälde någon förvirrad person försvunnen. Den första åtgärden brukar då vara att fara hem till den försvunna personens barndomshem, eller dess närhet. Vanligtvis finns de där.
Den här gången hade mannen som tydligen i många år gått hem till Sven och städat och tittat till honom i allmänhet, så inlevelsefullt beskrivit röran i lägenheten, av glassplitter och omkullvälta möbler, att man hade kört till den förmodade brottsplatsen med påslagna sirener. När patrullbilen kommit till platsen och den bekymrade anmälaren hade visat dem in i lägenheten, tyckte de att det var bäst att även kontakta kommissarien.
Det såg onekligen illa ut. Fönstret i altandörren var krossat från utsidan, därav glassplittret på golvet. Inne i lägenheten hade pärmar och böcker rivits ner från hyllorna som täckte ena väggen. Vissa av pärmarna hade tömts på sina papper och spridits ut över golvet. Försiktigt lyfte han några papper från golvet och tittade på dem. Siffror, mängder av siffror och tal på varje papper. Ett namn var, vad han tyckte, mödosamt nerplitat på ett av pappersarken, Janne Waldén gick det tydligt att läsa. Det var ju den store byggnadsentreprenören som nästan alla anlitade.
Alla anbud på storbyggen brukade han utan större konkurrens räkna hem och man kunde ofta läsa om honom i lokalbladet. Nu fanns hans namn nedklottrat på ett papper hos denna kuf till karl. Det var anmärkningsvärt… och vad som var mera anmärkningsvärt, var fanns kufen?

Rune Mattsson tittade misslynt på sina kollegor som trampade omkring i glaset så det krasade under deras fötter. Snart skulle alla spår av vad som hänt vara utplånade. Ett fotografi insatt i en metallram föreställande en ung man hängde på väggen. Det hade undgått förstörelseraseriet och Rune Mattsson såg frågande på assistenten som nickade. ”Jo, det är han.”
Nu vände han sig till de andra poliserna.
”Kan ni ta bilen och titta er runt i omgivningen. Han kan ju finnas i närheten, så enkelt kan det vara. Kopiera det där fotografiet och dela ut det till andra patrullbilar.”
De försvann ut genom dörren med kort och även ramen.
”Han är alltid hemma på tisdagarna, han väntar på att jag skall komma,” protesterade Svens assistent.
”Ja, det kanske brukar vara så, men nu verkar inte allt vara som vanligt eller hur? Han är inte hemma just nu vad jag kan se.”
Assistenten tystnade och såg lite ledsen ut och kommissarien tillade hastigt.
”Han dyker nog upp snart och förklarar vad som hänt. Hur kom du in i lägenheten förresten?”
Hastigt fumlade assistenten i framfickan på sina jeans och visade upp en nyckel med en plastbricka fäst till. ”Nyckel, jag har haft hans nyckel i många år.”
Kommissarien såg nöjd ut av det svaret.
”Kan vi få behålla den en tid. Vi behöver komma och gå i lägenheten framöver.”
Utan ett ord till protest räckte den andre över nyckeln som kommissarien tacksamt tog emot. SVEN stod det på plastbrickan.
”Vi borde nog gå ut härifrån och lämna över arbetet till en tekniker. Vi andra skall koncentrera oss på eftersöket.”

Han satte vänligt armen bakom assistentens rygg för att fösa ut honom. I hallen stannade han upp och tittade eftertänksamt på telefonen. Den hade display.
Noggrann med att inte lämna allt för mycket spår efter sig tog han en penna ur kavajens innerficka och tryckte med den fram informationen i telefonen. Han noterade numret från senaste samtal som ringts till Sven. En telefonkatalog låg bredvid telefonen. Försiktigt med pennans hjälp sökte han upp vem som var abonnent till det numret. Estrid Anderson, med adress i innerstan.
Det fanns ju bara stora villor där på den aktuella adressen. Tornlundska villan måste det vara! Den var väl obebodd vad han trodde, men ibland fanns det folk där som höll huset i skick. Hade han inte till och med någon gång sett Janne Waldén där? Han försökte dra sig till minnes…ja han blev mer och mer övertygad om det.
Ute på gården ringde han till den enda kriminalteknikern som fanns att tillgå på ön. Han blev lite sur över att måsta avbryta sin ledighet för något som verkade vara en knäppgök som dragit iväg på egna äventyr. Men om chefen ringde så var det väl bara att komma. Rune Mattsson förstod hur han tänkte, men stod på sig. Någonting sade honom att det låg något djupare under ytan. Han kunde ju ha fel förståss… i vilket fall som helst var de inte nerlusade med arbete just nu, så det var bara att tuta i stora basunen och få folk att börja jobba.
Han fick ett infall och knappade in numret till Estrid Anderson. Han lät tankarna cirkla runt det förstående arbetet. Karlen måste ju ha någon närmast anhörig. Assistenten stod och rökte en bit ifrån. Tur att han inte gått därifrån. Han behövde ha mer information om Sven.

”Sonja Anderson.” Häpet studsade Mattsson till. Det svarade i telefonen och han hade nästan glömt att han ringt upp.
”Du talar med kriminalkommissarie Rune Mattsson. Är Estrid Anderson anträffbar?”
Det blev tyst i luren en lång stund.
”Mitt namn är…” sa Rune igen.
”Jag hörde första gången även om jag inte trodde mina öron. Estrid har varit död i över tjugo år…hon var min mor. Vad…gäller saken?”
Rune Mattsson kände sig dum även om han inte direkt kunde rå för det.
”Jag ber om ursäkt, men hennes namn var faktiskt i telefonkatalogen. Det är ju inte så lätt att veta då,” försvarade han sig.
” Jag har varit hemma så litet. Det har helt enkelt inte blivit av att ändra…Alltså, vad handlar det egentligen om? Polisen?”
”Har du eller någon annan ringt upp Sven Lönnblad de sista dygnen?”
”Sven? Vadå?” Han hörde henne flämta till och med svagare röst undra…”har det hänt honom något?”
”Skulle det kunna det…hända honom något?” kontrade han.
”Men polisen ringer, en kommissarie…det måste föreligga ett problem av något slag.”
”Vem har ringt?”
”Jag, men han svarade inte. Det var igår på eftermiddagen.”
”Varför sökte du honom?”
”Det vet jag inte…alltså det var han som hade sökt mig först. Jag såg det på min telefonsvarare. Det var ovanligt måste jag medge. Han brukar inte ringa ofta. Aldrig nästan, när jag tänker efter.”
”Hur känner du honom?”
”Han är en ungdomsvän. nu får du tala om vad som har hänt, annars säger jag inte ett ord till.”

Hon blev plötsligt barskare i rösten. Rune Mattsson blev överraskad. Det var flera år sedan någon talat till honom med en så myndig stämma.
”Han är försvunnen och hans assistent påstår med bestämdhet att det inte är som det skall vara. Han brukar alltid finnas på plats när han kommer.” Han gjorde en paus. Han förväntade sig att han skulle få en reaktion från personen han talade med, men det var helt tyst.
”Det verkar dessutom som han har haft ett inbrott i lägenheten. Någon hade brutit sig in via balkongen. Vet du om han har något som är värt att stjäla?”
Nu fick han reaktion.
”Försvunnen? Vart skulle han ha tagit vägen?
”Ja det är det vi försöker nysta i nu. Vart kan han ha tagit vägen?”
Det klickade till i telefonen. Han fick luren i örat, som man brukar säga.
”Det var som fan! Hon skall inte tro att hon kan göra så där,” mumlade han.
Bestämt tryckte han på återuppringningsknappen och lät signalerna envist surra i örat. Ingen svarade. ”Helvete!”
Vant körde han ner handen i kavajfickan och tog fram ett anteckningsblock och skrev ner hennes namn. Under skrev han Janne Waldén. Polisbilen strök sakta längs gatorna och Rune Mattsson följde den med ögonen. Det var inte hans sak, men han fick väl ta på sig att knacka dörr. Någon borde väl ha hört någonting.

Han gick tillbaka och ringde på dörren bredvid. Ingen öppnade. Däremot öppnades nästa dörr utan att han behövt ringa på. En kvinna i rullstol tittade ut.
”Har det hänt något?” undrade hon.
”Har du någon aning om var Sven Lönnblad kan hålla hus?”
”Inte en aning, jag har inte sett honom…” hon tänkte efter…”…sedan igår. Han gick ut för att handla trodde jag.”
”Har du hört något extra ljud från hans lägenhet?”
”Ja när du säger det så var det ett ljud som jag reagerade på. Få se nu…igår på eftermiddagen, just det.”
Hon verkade nöjd över att ha kommit ihåg.
”Du såg ingenting utöver det vanliga?”
”Nej, och jag tänkte inte mer på det.”
En bil bromsade in bakom kommissariens rygg och han fick överraskande se en mörk kvinna hoppa ur bilen.

”Tack då,” sa han nu något splittrat till grannen för han såg bara på kvinnan som kom rakt emot honom.
”Mattsson?” frågade hon. ”Sonja Anderson, ” tillade hon nästan direkt och sträckte ut handen till hälsning, efter att hon fått en kort nick från kommissarien.
”Menar du med allvar att Sven är försvunnen? Bara så där? Inget meddelande? Inte ett ord till någon?” Solglasögonen var uppsatta på hjässan och höll upp hennes lugg. Hennes ögon blev mer framträdande och de spändes oroligt i honom.
”Ja.” Han böjde sig över henne och såg rakt mot henne utan att vika med blicken.
”Det brukar annars vara jag som ställer frågorna.”
Hon låtsades inte om honom. Jäkla människa! hann han tänka.
”Finns det spår av strid, blod, saknas något?”
”Det är fortfarande jag som ställer frågorna.”
Hon tystnade faktiskt till Rune Mattssons lättnad.
”Vi vet inte om något saknas. Det är en fruktansvärd röra där inne…”
Ett oroligt ”Åååh!” kom från henne.
”Vi kan inte gå in, vi måste vänta på teknikern först.” Hon nickade förstående, men stirrade mot Lönnblads stängda dörr.
”Hurdant sökande har du satt igång, bara med några patrullbilar?”
”Enligt gängse metoder,” svarade han stelt. ”Kan du svara på varför Janne Waldéns namn finns på papper där inne?”
Blicken på dörren flackade ut och han tyckte att hon sökte efter orden.
”Han är också en ungdomsvän…det…Sven hade lite egenheter för sig. Du kommer säkert att hitta mitt namn där också och kanske flera andras. Det är ingenting att bry sig om. Detta är en handikapplägenhet! Det är inte för skojs skull han bor här. Det han säger och gör…jag menar att tillförlitligheten…Oberoende hur det är med den saken är jag väldigt orolig för honom. Kan jag inte få gå in?”
”Försök inte!” Två hårda ögon spändes i henne och hon suckade och sa: ”Då ringer jag Janne!”
”Stopp! Det skall jag göra först!” Rune Mattsson såg kriminalteknikerns bil köra in på gården och parkera. Förbaskade kvinna!
”Jaha? Är det inte bäst att så många som möjligt söker honom? Nähä! Då ringer jag Bengt!”
”Och vem är Bengt?” Hon var redan på väg mot bilen. ”Stanna!”
På höga klackar klapprade hon iväg utan att låtsas om honom. Teknikern stod och slog ut med armarna. Han undrade var han skulle gå in. Rune Mattsson suckade tungt och gick för att visa honom.

De hade inte varit länge i lägenheten när dörren öppnades. Nu var hon inne i alla fall!
”Jag kan få dig fälld för myndighetstrots,” morrade han mellan tänderna.
Hon stirrade på oredan och det gladde honom att hon tydligen kunde bli ställd, men han behärskade sig och visade inte sin triumf när hon talade och hennes röst var sprängfylld av oro.
”När ni hittar honom eller han dyker upp…om han har hamnat i någon sorts trubbel, skall han inte säga ett ord innan han kontaktat mig. Förstår du?”
Hon räckte över sitt visitkort. ”Jag har ringt Bengt. Han kommer. Han vet det mesta om Sven, vad han gör, vad han tänker, tycker om. Jag föreslår att du tar hjälp av honom.”
Hon vände direkt och var försiktig att inte röra något när hon gick ut genom dörren.
Mattsson tittade ner på visitkortet.
”En advokatjävel! Vem är du egentligen Sven Lönnblad? Och var fan är du? Är du ens vid liv?”
Han tittade bekymrat på teknikern som penslade på datorn.