16

Först vid fjärde försöket var Berit nöjd med sin parkering. Hon steg ur bilen och tittade kritiskt på den bakifrån. Bortsett från att de andra bilarna vid sidan av hennes stod besvärande snett, så var hennes bil nu placerad så gott som exakt i nittio graders vinkel mot asfaltskanten. Det irriterade henne att man inte hade målat parkeringsrutor där. Fågelsjön var ett populärt strövområde, så det hade man kunnat bemöda sig om. Det skapade genast mycket bättre ordning.
Det var visserligen knappt en parkeringsplats, en vändplan skulle kanske vara en mer korrekt beskrivning.
Det förvånade henne en aning att han inte parkerat på samma ställe. Hon kunde inte se hans bil, men hon visste att han skulle vara där. Han hade aldrig försenat sig till något möte, aldrig.
Brevet hade hon i fickan. Det var skrivet på maskin som vanligt. Hon tyckte inte om handskrift. Det gick att tyda in så mycket tolkningar i allt som skrivits av människohand, dessutom kunde folk aldrig klara av att hålla linjen och bokstäverna spretade hit och dit… nej fy! Hon ruskade lite på sig vid tanken.
Kuvertet hade legat på mattan innanför ytterdörren. Tydligen hade han varit förbi hennes dörr och stuckit in det i brevluckan. Förvånad kunde man väl inte säga att hon blev när hon läste vad som stod i brevet, men väldigt förväntansfull. Hon visste att han hade förberett något extra fint för henne. Något som skulle passa hennes bräckliga psyke, för han visste vad som felades henne. Där det var tomt i hennes själ fyllde han på. När det blev råge av allt, slätade han ut. Hur kan två människor vara så samstämda?
Till min själs spegelbild, hade han skrivit på kuvertet och det stämde. Det var så det var!
Jag vill skänka dig jordens vackraste solnedgång!
Det var början på brevet, sedan kom en vägbeskrivning till fågelreservatet och hur hon sedan skulle hitta till utsiktstornet.

Ta med brevet och vinka med det när du ser tornet från stigen. Då vet jag att det är du. Jag väntar på dig i tornet och kommer att kunna se dig. Jag har en kopia av brevet och kan vinka tillbaka med det. Se det som våra gratisbiljetter till himlens skådespel!

Han var en märklig man, men hon var också märklig.

Naturen hade överraskats av en ordentlig köldknäpp för några nätter sedan.
Det hade tydligen blivit signalen för lövträden att börja förbereda sig för vintern. Den dalande solens strålar gav tillsammans med de färggranna löven ett brinnande scenario.
Berit tog djupa stärkande andetag och vek sedan in på stigen som hon hade fått beskriven för sig. När det var dags att återvända hem på samma stig så skulle solen ha gått ned. Hon var viktig med att memorera hur stigen slingrade sig. Det var flera än Berit som bestämt sig för att ta en höstpromenad längs fågelsjön denna höstdag, men de verkade alla vara på väg hem. Hon följde strandlinjen och snart kunde hon se tornet.
Någon stod där uppe och väntade. Förväntansfull satte hon handen i fickan och tog upp brevet och vinkade med stora armrörelser. Personen där uppe gjorde likadant. Det var lätt att se det vita pappret. Det var han, den andra halvan av hennes torftiga liv. Det gick inte att ta fel på hans resliga gestalt. Hon skyndade på stegen.

Det var en fantastisk utsikt från fågeltornet. Förutom den imponerande höjden på tornet så var det beläget på ett berg. Ivriga fågelskådare hade byggt tornet ovanligt högt och man hade använt det flitigt de första tio åren.
Synd bara att det hade dömts ut som livsfarligt att vistas i. Nu vågade ingen använda det mer. Spikar hade rostat av och träet var på vissa ställen svårt angripet av röta. Tornet borde ha tagits bort för länge sedan, men man hade tydligen skjutit upp på det beslutet och tillsvidare tyckt att det räckt med en varningsskylt för att skydda allmänheten.
Skylten som varnade för att man gick upp på egen risk var nu borttagen. Det var Berit helt omedveten om.

Solen var redan ganska nära horisonten när Berit försiktigt satte foten på det första trappsteget för att ta sig uppåt. När hon nått första nivån, var en lapp fastsatt med häftstift. Hon tog den i handen: Det höll för mig så då håller det också för dig. Kom upp! Var inte rädd för höjden. Jag finns ju där…

Lite obehagligt var det i alla fall.
”Hej, hallå! Jag kommer upp nu.” Hon hörde på sin egen röst att hon var lite rädd. ”Det ser inte så nytt ut det här, är det okey tror du?”
Hon fick inget svar… så olustigt på något vis. Han brukar inte göra henne osäker så där. Det kanske är en prövning av något slag. Kan han, så kan jag… det gav henne mera mod och hon passerade lätt nästa träplattform för att klättra uppåt mot den allra översta nivån som förutom ett räcke i brösthöjd även hade både vindskydd och tak.
Lite lätt andfådd tog Berit de sista trappstegen.
Han hade hållit vad han lovat. Himlen var vidunderligt skön och speglade sig i sjön där hundratals sjöfåglar sökt skydd för natten. Man kunde se flera mil bort över mörkgröna barrskogar. Luften var höstaktigt frisk och hon kände tacksamhet mot honom att han tänkt på att visa henne detta.

Jag måste säga det till honom.
Berit vände blicken från utsikten och såg honom stå vid räcket med ryggen mot henne.
”Nu är jag här.” sade hon och sträckte som vanligt ut båda händer till deras vanliga hälsning.
Han vände sig om och Berit såg förbryllat på hans ansikte. Allt var fel! Det var han, men ändå inte han.
Med stöd av vindskyddets vägg sparkade han henne i bröstet så hon föll handlöst mot räcket.
Det hade för länge sedan upphört att vara ett säkert skydd. Nu hade det dessutom brutits och bänts fram och tillbaka, så det knappt hölls uppe av sig själv.
Berit hade inte en chans. Lönlöst försökte hon greppa tag om något, men det enda hon fick tag i var räcket som hon drog med sig i fallet. Det var många tankar hon han tänka innan det hårda berget under henne släckte all hjärnverksamhet.
Jag är inte rädd, inte arg, jag är bara väldigt förvånad över att han tycker att mitt liv är värt att ta.

Berits kropp låg i en deformerad onormal ställning. Livskraften rann som en rännil nerför klippan och färgade mossa och höstlöv om möjligt grannare.
Med en sten i handen närmade sig mördaren kroppen. Om det fanns något liv kvar skulle det ändas med stenen, men den glasartade blicken upp mot skyn sade allt om att det inte behövdes och stenen kastades som betydelselös nerför berget. Hennes fickor muddrades på brevet och den lilla lappen som manade henne att våga gå upp i tornet. Med ett snett flin knäppte mördaren upp hennes kofta, det klädplagg som hon envisades med att alltid bära, och knäppte några knappar igen, men nu alldeles fel.
Sedan lämnades Berit vid den vackra fågelsjön, ensam med naturen.