Del 1

Del 1




Björken utanför det stora funkisfönstret hade redan sprängt sönder sina mahognyfärgade knoppar. Varmt gulgröna blad vände och vred sig likt skannrar i den svaga försommarbrisen, för att nyfiket lyssna efter om det verkligen var sant, att domherren var förälskad igen. För att ge ett svar på det, fylldes luften av rösten från den vackre, men mediokre sångaren och björken kunde känna sig säker och förtröstansfullt svänga sina grenar i majsolen. Allt var som det skulle vara.
Skuggan från det stora trädet låg över betongväggen och över fönstret, letade sig in där och bildade spetsmönster inne på golvet. Den vandrade vidare över metallrören som var formade till stativ för bänkarna och stolarna i rummet.
Ljudet där inne var öronbedövande. Gälla tonårsröster gapade grova svordomar och råa skratt blandade sig med ljusare tonarter med substans av gnällighet och ibland ilskna protester.
Klass 9F skulle ha historia om två minuter. Den allra sista timmen historia innan man för alltid skulle lämna högstadiet och dra ut i samhället åt många olika håll. Betygen var redan satta och
känslan av nervositet, upprymdhet, men också sorg och kanske en viss panik fanns outtalat men ändå närvarande i rummet. Livet kom emot i ett rasande tempo och så många viktiga beslut skulle tas inför den stundande vuxenheten.
Just nu var ingen vuxen. Två unga män tumlade om på golvet. Båda hade axellångt hår som vispade omkring i deras våldsamma brottning. Kristers rödblonda och Björns mörkbruna hår, var antingen över eller under. De var ungefär lika stora, nästan jämbördigt starka, men bara nästan vuxna. Krister satt på Björns rygg och vred hans arm bak upp på ryggen. Björn försökte komma loss och sparkade i sin iver omkull en stol som studsade iväg över golvet med ett slammer.
”Att ni bara orkar” ropade Sussie. Hon satt på lärarens skrivbord längst fram och hade föst ihop böckerna som låg ovanpå i en hög farligt nära kanten. Hennes långa slanka ben nådde lätt ner till golvet. Sitt blonda hårsvall kastade hon med en knyck på nacken så det hamnade på ryggen. Det var effektfullt. Det bildade en luftig skön gloria runt hennes symmetriska ansikte. Hon sökte ögonkontakt med sin kompis Kattis för att få medhåll.
Kattis Harring satt och gungade på sin stol. Var man brunett och hade kort hår och såg väldigt alldaglig ut så var man inte den som satt längst fram så alla kunde se en. Då var man nöjd om man fick några stänk av stoftet som skimrade föll från stjärnan. Det var okey. Hon var lite avundsjuk på Sussie ibland, men vaddå? Det var alla! Egentligen var hon schyst och Kattis allra bästa vän. De tillbringade sin tonårstid i perfekt symbios med varandra. Sussie Lundqvist stjärna lyste klarare vid sidan av Kattis, och Kattis själv var mer än glad att hon lyckats knyta henne till sig. Hon blåste en stor tuggummibubbla, sedan vände hon sig till de som låg på golvet och sa, ”att ni bara orkar”.
”Vaddå, ni då? Ni orkar ju ingenting” flämtade Krister fram där han satt på ryggen.” Inte orkar ni vara med på jumpan och inte orkar ni gå och äta i matsalen. Ni orkar absolut inte med någon lektion… men det kan jag ju fatta, det orkar inte jag heller” fortsatte Krister och fnissade till.
”Fan vad du är löjlig” sa Sussie och kastade ett kompendium om Bomarsunds uppbyggnad och fall mot Krister.

Den nådde inte hela vägen fram utan gled under Berits bänk. Berit Land plockade upp det och lade det på sin bänk. Jag går upp med den sen, tänkte hon, Herbert blir galen annars.
Av alla lärare i skolan var Herbert Markström den som oftast dryftades av ungdomarna. Det gick många historier, sanna och halvsanna, om honom. Han var absolut strängast av alla lärare i skolan. Han krävde fullständig disciplin och även om alla skötte sig under lektionerna kunde han ändå hitta på något att gnälla över. Han fann liksom en njutning i att få se rädslan i ungdomarnas ansikten och deras tillknäppta ilskna kroppshållning. Vetskapen av att de satt där fulla av indignation, över att ingen vågade säga emot, gjorde honom nästan upprymd ibland. Det hade Berit tänkt ut. Hon hade sett hans leende när han vänt sig om från klassen efter att bit för bit ha plockat ner självförtroendet på någon elev.
Berit hade ett av skolans bästa betyg. Genom sin fullständiga ordning i allt vad hon gjorde lyckades hon hålla sina vitsord över medeltalet i sin skola. Det irriterade henne att hon inte lyckades bättre. Det var fruktansvärt orättvist att till exempel Björn kunde skriva 10 i fysikprovet utan att egentligen göra någon ansträngning alls. I fem kvällar mellan 19.00 och 19.45 hade hon läst inför provet och ändå bara lyckats få till 8 ½. Hon skulle ha läst mer, men hennes andra rutiner tog så mycket tid att det bara inte gick. Klockan 22.15 släckte hon alltid lampan i sitt rum, aldrig före och aldrig efter.
Hon tittade med avsmak omkring i klassen, förvånad att de andra kunde vara i kaoset helt obekymrade, utan att märka hur oorganiserat alla betedde sig. Berit kände efter om någon hårslinga hade lossnat ur den hårt tilldragna hästsvansen. Hon hade ju faktiskt böjt sig ner till golvet efter häftet. Nej, skönt, allt verkade vara i sin ordning. Hon knäppte en knapp till i sin kofta.

Anders och Janne satt alltid bredvid varandra. Ända från tiden i lekskolan hade de känt varandra.
Deras föräldrar var bekanta, så deras familjer umgicks även på fritiden. De hade till och med varit på charterresa till Kanarieöarna tillsammans. Janne var speciellt stolt över det. Det var ingen i klassen som hade varit utomlands. Ja, de hade ju varit på klassresa till Köpenhamn, men det räknades inte, det fick ju alla nior göra. Det kändes helt naturligt att de jämt var tillsammans. De hade bara fortsatt som kompisar efter att de sökt stöd hos varandra när de osäkra och nervösa börjat på 7:an. Anders hade snabbt insett att han skulle klara sig rätt bra i högstadiet. Han mognade fort och hade lätt att hävda sig mot andra. Han såg bra ut och hade inte drabbats av någon större hormonstorm under puberteten, så man kunde knappt hitta en endaste finne i hans en aning mörklätta ansikte. Han var av den sorten som skulle få kraftig skäggväxt och en mörk rand hade redan skuggat överläppen. Flickor från andra klasser tisslade och tasslade bakom hans rygg, men han verkade ganska oberörd av det. Han suckade möjligen lite uttråkat ibland.
Janne däremot, var yngst på klassen och en av dem som skulle få vänta på den magiska förvandlingen från gosse till man. Förra året byggde han till exempel fortfarande trädkojor. Den lusten motstod han nu helt och hållet, naturligtvis. Skulle han ha ägnat sig åt sådana barnsligheter, var man evigt dömd. Det trodde han i alla fall.

Klass 9F bestod av endast 12 elever. De andra parallellklsserna var runt tjugo stycken elever. Kollegiet hade gjort ett halvhjärtat försök att övertala några elever från de andra klasserna att byta till 9F, men det hade visat sig vara helt omöjligt. Ingen ville befatta sig med den klassen. Ingen av de andra skolkamraterna ville ha med dem att göra och egentligen ingen av lärarna heller. Det fanns alldeles för många udda typer i klassen. Det blev alltså Herbert Markström som blev deras klasslärare och alla utom klass 9F drog en suck av lättnad, även de i lärarrummet.

Skolbänkarna var placerade så att de satt två och två. Rakt framför katedern satt Sven och Bengt. Skolpsykologerna var rätt så ense om att Sven hade någon störning av något slag. Han hade svåra problem att klara av de flesta ämnen förutom matematik. På klass tre hade han räknat igenom hela grundskolans matematikplan. Under årskurs fyra gjorde han klar matematiken för gymnasiet. Sedan dess hade han fått göra vad han ville på matematiklektionerna. Det var inget fel på Svens intelligens, tvärt emot, så kunde han vissa dagar briljera över alla andra, även lärare. Han tillbringade stor del av sin fritid på biblioteket och tränade sin läsning. Mödosamt, eftersom han hade vissa problem med att läsa, plöjde han igenom faktaböcker, men också tidningar och massor med statistik och tabeller. Svens största problem var att han knappt kunde skriva alls. Varje gång han satte sig med pennan i hand låste sig hans komplicerade hjärna. Bokstäverna som annars gav honom så mycket information vid läsning, blev till märkliga symboler på rad när han fick pennan i hand. Slumpvis kunde han forma vissa ord och ibland någon mening. Han hade själv tänkt ut ett skriftspråk som baserade sig på siffror och kunde på det viset föra anteckningar. Det var naturligtvis ingen som kunde begripa sig på det, så han betraktades som omöjligt fall, i det närmaste obildbar. Dessutom kunde han drabbas av plötsliga infall, som högljudda skrik eller svordomar. När han märkte att han stod och skrek eller i beråd till att föra oljud av något slag, försökte han avleda sig själv med att slå sig hårt på benet eller armen. Detta gjorde att många undvek honom och förmodligen var lite rädda för honom, ovetande om hans milda natur.

Bengt Sundfors var i alla fall den som förstod honom bäst. Bengt visste hur det var att vara annorlunda. Han hade fötts med klumpfot. 1966 på våren hade en kirurg försökt rätta till det och misslyckats totalt. Två år senare försökte en ortoped reparera skadan, men Bengt haltade fortfarande ganska svårt på vänster fot. Han hade aldrig kunnat mäta sig med de andra på gymnastiklektionerna, så tillsammans med Sven blev han alltid sist uttagen om det gällde någon sport där man skulle springa. Där emot hade han utvecklat ovanligt kraftiga armmuskler som kompensation till de svaga benen. Bengt kunde med lätthet klättra upp längs gymnastiksalens klätterrep med bara armstyrka.

Sven Lönnblad hade förstås sett sin chans i att klara sig helskinnad genom skolgången genom att vara trogen vän till Bengt i alla år. Det fanns ingen som inte hade respekt för Bengts hårda nävar.



Bredvid Berit satt Anna-Lena.
Intresserat tittade hon på Björns och Kristers brottningsmach. Björn hade lyckats vrida sig ur greppet och tryckte nu in sitt knä i magen på Krister.
Den ganska kraftiga, stabilt formade Anna-Lena steg upp och gick fram till dem där de låg i en röra av armar och ben.
”Varför gör ni så där, ni är ju egentligen vänner?” frågade hon och satte sina av naturen muskulösa armar i midjan. Hon rynkade pannan och försökte verkligen förstå vad det var de sysslade med. Att de brottades kunde alla se, men varför?
”Vad är det som driver er att hela tiden plåga varandra?” fortsatte hon nyfiket. Hon böjde sig ner över dem och blev då tvungen att samla sin långa lugg bakom ett öra för att håret inte skulle störa hennes observationsmöjlighet.
Björn hade fått en stor rödflammig fläck på den kind som legat mot golvet. Han tittade upp mot henne. Svetten glänste lite i pannan.
”Va, tror du att vi är sura på varandra?” Han såg oförstående på Anna-Lena.
”Jag vet varför jag slår Björn”, sa Krister, ”det är för att han är så ful.”
”Nej nu jävlar…” utbrast Björn förnärmat och så var tumultet i full gång igen.
Anna-Lena rynkade pannan igen och lade huvudet tankfullt på sned. Hon anade lite snopet att det inte fanns någon orsak, de hade bara följt en instinkt att mäta sina krafter. Hon var för ung för att förstå att rangordningen var på väg att sättas, visserligen vänskapligt, men ändå på blodigt allvar.

Längst bak närmast fönstret, satt Sonja och Kaj. De var två magra, taniga ungdomar, båda med nästan identiskt råttfärgad hårnyans. Vid första anblicken kunde man luras att tro att de var syskon, med lika klart blå ögon som otroligt nog var rödkantade båda två, hennes av trötthet, hans av överansträngning. De var inte ens släkt.
Ingen av dem verkade märka av vad som hände i klassrummet. Kaj satt och läste. Det hade han gjort sedan rasten började, egentligen från tidigt på morgonen. Sist och slutligen kunde man säga att han hade läst sedan klass ett, i ett enda sträck. När han hade knäckt läs koden och förstått hur orden bildade meningar hade han slukat allt som han kom över att läsa. För varje bok han började öppnades en ny värld för honom. Effektivt stängde han ut omvärlden och slöt sig in i fantasierna. Motvilligt måste han lägga bort boken under lektionstid, för att hastigt ta tag i den igen när rasten började. Kaj var nöjd att sitta bredvid Sonja. Visserligen var hon tjej, men det var inte ofta som hon hade något att säga till Kaj. Vanligtvis satt hon och intensivt försökte följa med i lektionerna, men vid slutet av timmen kunde han märka att hon nickade till och han var ganska säker på att hon sov riktigt tungt ibland. Många av de andra eleverna skulle ha tyckt att hon var tråkig, men han var nöjd. Han fick ostört ägna sig åt det han helst av allt ville, att läsa.

Sonja satt och tittade ut genom fönstret. På en gren i den stora björken utanför fönstret satt en fågel med rödskimrande bröst. Det är där ute man borde vara, tänkte hon.

En sådan där röd fågel skulle man va.
Man skulle bara sitta där på en gren och låta vårsolen värma tröttheten ur kroppen.
Om jag ville, skulle jag breda ut vingarna och flyga bort. Bort, bort, bort, bara låta luften bära mig högt över jordens yta, över mänskligheten. Jag skulle själv bestämma vilken grantopp som passade bäst att sitta i. Där skulle man sedan sitta och titta på dumhuvudena nere på marken. Man kunde ju kanske skita på någon socialarbetare, om man kände för det, sprida salmonella i hela socialkansliet. Just det, var jag en sån där fågel, då kunde jag göra egna beslut, bestämma över mitt eget liv, det enda jag behövde göra var att akta mig för katten eller någon rovfågel.

För Sonja verkade katter eller rovfåglar som ett ganska litet problem. Det fanns mycket värre bekymmer som tyngde hennes magra axlar.
Sonja hade med möda tagit sig till skolan denna dag. Hennes nätter hade tenderat att bli bara kortare och kortare. Hennes mamma hade ropat på henne flera gånger och behövt hennes hjälp. Nu kände hon att hennes krafter var på upphällningen. Skulle hon bara orka idag och i morgon så skulle hon få vila resten av sommaren.

Berit steg upp och tog häftet om Bomarsund i sin hand för att gå de exakt åtta stegen som behövdes för att nå skrivbordet. När hon tagit fem steg såg hon i ögonvrån att handtaget till klassrummet rörde sig. Hennes ordningssinne sade henne att hon borde gå de ytterligare tre stegen i samma takt som de tidigare, men rädslan för den som skulle komma in fick henne att ta bara ett enda långt kliv till och sedan kasta häftet på bordet. Det landade på högen av böcker som Sussi hade travat ihop. Häftet var förhållandevis lätt, men kraften i kastet gjorde ändå att traven av böcker gled ner på golvet. Berit flämtade till och såg från böckerna på golvet upp till dörren.

Herbert Markström hade kommit för att ge årets sista lektion med sin klass.
Klassläraren för 9F öppnade dörren på vid gavel. Han stannade upp en stund innan han tog steget in i klassrummet, som för att ta in hela bilden av vad som hände där.
Han var klädd i gulbruna byxor, en skjorta i mönstrat tyg med väldiga kragsnibbar. Den var överdragen av en brun pullover med golfrutor. Herbert Markström var mycket noga med sitt yttre. Han slarvade aldrig med rakningen och en dust av Aqua Vera rakvatten kunde noteras redan på två meters avstånd. Hans tunna hår var noggrant kammat åt sidan.
Nu gick han med stadiga steg fram till lärarkatedern. Snabb som en vessla gled Sussie av bordet och kastade sig ner på sin stol.
Berit stod helt stel mitt på golvet.
Hon kände att hon fick för många val plötsligt. Skulle hon svänga helt om och gå tillbaka eller skulle hon gå fram och plocka upp böckerna?
Hur många steg skulle hon använda på tillbakavägen? Skulle hon ta fem korta eller fyra längre steg?
Hon rycktes ur sina funderingar av Herbert Markströms låga röst.
”Fröken Lundberg, Vad gör fröken Lundberg? Har du bestämt dig för att förstöra vår litteratur så här den sista skoldagen?”
Berit kunde fortfarande inte bestämma sig för om hon skulle svänga om eller inte.
”Jag tror minsann att fröken Lundberg har ett problem”
Berit hörde att Björn och Krister trasslade sig upp från golvet och gick till sina platser. Det fick henne att bestämma sig.
Jag svänger mig om och går fem steg, tänkte hon.
Hon svängde sig bestämt om och tog ett steg.
”BERIT”, vrålade läraren rakt ut.
All aktivitet stannade upp i rummet, även andningen.
”Kom tillbaka och plocka upp böckerna”, röt han och pekade på högen av böcker på golvet.
Berit vände sig om och gick med stela steg fram till katedern.
”Ner på knä och plocka upp efter dig. Det förstår väl du om någon, att det skall vara ordning och reda, inget slafs här, tack,” sa Markström.
Berit lade knäna mot golvet och började samla ihop de utspridda böckerna och pappren.
Jag får smutsiga byxor, tänkte hon, det här är inte rätt. Jag skall inte behöva smutsa ner mig, det kan han inte tvinga mig till.
Hon kände ilskan skölja över sig.
”Det var inte jag, jo, det var jag, men det var inte mitt fel”, sa hon upprört.
”Ha! Nu skall fröken Ordentlig inte skylla ifrån sig, jag såg ju hur det hela gick till. Det är till att ha gjort bort sig. En dag händer det bara, man gör bort sig och så här känns det. Ni ljuger allesammans lika bra, till och med lilla Berit”, sade Markström skadeglatt.
”Lägg böckerna på bordet” sade han sen.Berit lade tillbaka allt i en prydlig trave och sen sade hon lågt: ”det är inte rätt” och gick sen med bestämda steg och satte sig.

Det var fortfarande knäpptyst i rummet, när Markström gick fram till Krister och Björn. Han tog ett stadigt tag med var sin näve om deras nackar.
” Jasså, ni tycker om nappatag ni,” sa han. Man kunde se att han höll riktigt hårt, för de unga pojkarna grinade illa, men vågade inte säga något.
”Så barnsliga, så barnsliga…att tumla omkring på golvet, det är det enda ni duger till,” sa Markström och hans knogar började vitna när han tog i ytterligare om pojkarnas nackar.
Tårarna började rinna på Krister och när Markström såg det släppte han nöjd taget.
Markström lät sina fingrar trumma mot högerbenet när han gick och ställde sig rakt framför klassen. Alla i rummet hade sett hans fingrar röra sig så förut och stålsatte sig nu för att ta emot det som de visste att var på gång. Utskällningen skulle komma nu, hånet och påhoppen skulle hagla över dem.
Markström stod ett par sekunder och vägde sin något korpulenta kropp från tåspetsarna till hälarna.
”Nu skall jag säga en sak till er, ” började han, ” något som jag borde ha sagt till er för länge sedan. Orsaken till att ni är just 9 F (han betonade F:et ), är att ni blev över. Det var meningen att klassindelningen skulle ha slutat med E, men ingen ville placera er i sina klasser. Därför bestämde vi inom kollegiet att det skulle bli ytterligare en indelning, nämligen klass 9F.”
Markström tittade förväntansfullt ut över sina elever. Han sökte efter hårt ihopbitna käkar, rodnande kinder eller kanske en början till gråt.
Alla elever stirrade rakt fram, som om de inte förstått innebörden av vad han just sagt. Det hetsade Markström att fortsätta.
”Vad är det jag ser när jag tittar ut över denna brokiga samling av svettstinkande tonåringar som hormonerna tagit det sista förnuftet ur?”
”Jo, en tråkig och beklaglig skock med misslyckade slashasar som alltid kommer att ligga samhället till last. Kanske, jag säger kanske, någon av er lyckas skaffa er arbeten så att ni kan försörja er och eventuellt skaffa er en familj. Detta är i och för sig är en vämjelig tanke att ni skulle skaffa er avkommor, men det går väl beklagligtvis inte att undvika.”
Anna-Lena drog ljudligt efter andan.
Markström tittade hastigt på henne.
”Har fröken Nyfiken något hon undrade över? Det är kanske något som hon inte förstår som vanligt. Du brukar vilja tryna i det mesta.
Anna-Lena ruskade hastigt på huvudet. Nog hade hon velat ställa lite frågor alltid, men självbevarelsedriften gjorde att hon förblev tyst. Istället iakttog hon läraren. Hon missade inte många detaljer.

Markström började gå sakta mellan eleverna, stannade vid Kaj och slet boken ur hans hand.
” Du har gått dina nio år i grundskolan nu, dags att vakna, sa han åt honom och lade boken under sin ena armhåla.”
Kaj såg först vettskrämd ut, men stirrade sedan förvånat efter boken som han bara kunde skymta fram lite. Han tittade runt i klassen för att kanske få hjälp av någon, men insåg i samma sekund när han såg på de andra att han inte skulle få något stöd.
”Den här behåller jag för ditt eget bästa”, sa Markström sen för att sedan lägga ögonen på Sonja.
”Det var inte dåligt Sonja, du lyckades få ett slutbetyg. Det var det ingen som trodde. Förmodligen har du decenniets sämsta medeltal, förstås. Du kan bara tävla med Sven om det, men han är ju utvecklingsstörd och spelar väl i en annan division.
Markström skrattade till lite som om han hade sagt något lustigt.
Sonja tittade ner på sina händer. Hon förstod att hon inte skulle titta på honom för att undvika att på något vis provocera honom.
Det hjälpte inte.
Historieläraren gick inte att hejda nu. Han hade så mycket som han hållit tillbaka under året. Det kändes som hans plikt att informera dem om deras tillkortakommanden. Som vuxen förebild måste han sätta dem på plats för att få någon sorts fason på dem.
” Det måste jag ju säga att det är besvärligt hur Sonja ser ut. Jag har väl egentligen ingen åsikt om dina kläder, fast jag nog ser att du letat upp vilket lump som helst, men herregud människa, håll dig i alla fall ren. Du är ju så skitig att det luktar om dig och håret hänger i stripor. Vad har du för sorts föräldrar? Hur kan de låta dig gå till skolan på det där viset?”
Marström lyfte en hårslinga av Sonjas stripiga hår mellan tummen och pekfingret och tittade ut över klassen. Han ville att alla skulle vara uppmärksamma. Ingen skulle missa avskedstalet han hade tänkt ge, som en gåva till den avgående klassen.
” Bah” sa han, ” det finns så mycket social misär nu för tiden. Folk super ju som svin och lever som hundar, ja, det gör de, lever som hundar. Det finns ingen moral i hemmen nu mera”, sa han och drog ner mungiporna som om han var äcklad.
Sonja sa ingenting, men tårarna började sakta droppa ner på hennes händer.
Hon kände en fruktansvärd skam. Han hade gjort bort henne så inför hela klassen.
Jag vill inte leva mer, tänkte hon, men jag måste, för mammas skull. Åh Gud eller fan eller någon, ta mig härifrån, jag är så fruktansvärt ensam.

Man kunde höra en rörelse från Anders. Han hade stigit upp och stod stel med knutna händer och man kunde höra att han andades korta andetag.
” Vad vet du om hur hon har det hemma? Vad vet du om hur hennes morsa är? Du vet ingenting” sa Anders, med rösten hes av ilska.
Alla i klassrummet visste nu att världen skulle explodera. Nu skulle Markström få chansen att häva ur sig sin galla ohämmat. Någon hade vågat säga emot honom och det gjorde man inte ostraffat.
” Vem är det som jag hör kväka nu då?” Tror jag inte att det är Larssons pojke som tar sig ton.
Bortskämd med massa pengar, då tror man att man kan bete sig hur som helst. Sätter du dig upp mot mig? Vill du påstå att jag har fel? Kanske hon inte ser ut som en strykarkatt?
HAR JAG FEL? vrålade Markström.
” Ja, det har du” sa Anders, som fortfarande stod med knutna nävar.
” Sätt dig ner” sade Markström med myndig stämma.
” Nej, svarade Anders kort, ” jag tar inte kommando av någon jävla Hitler.
Markström flämtade och började hotfullt gå mot Anders.
” Satan!” ropade Sven till. Han slog sig på benet.” SATAN!” han ropade ännu högre och slog sig som i panik på benet.
”Bög, bög, bög, bög, bög” mässade han sedan.
Markström hejdade sin kurs mot Anders och rusade med höjd arm mot Sven.
”Bööög”, pep Sven i skräck och väntade på slaget som skulle komma.
Det kom aldrig. Markströms arm satt som i ett skruvstäd i Bengts starka näve.
”Jag skulle inte göra det där om jag var du” sa Bengt. ”Gör vad du vill gubbe, men kom inte och vifta åt Svens håll. Det kommer du att få ångra.”
Han böjde ner Markströms arm längs hans sida.
” Såja, så där skall det se ut”, sa Bengt och nickade.
Historielärarens ansikte förvreds av vrede.
”Hotar du mig, din skitunge?”
”Näpp, jag säger bara snällt hur det blir bäst för lärar`n”

Svetten rann ner för Markströms tinningar. Han svängde sig om och tittade ut över klassen.
Sussie satt och skakade så att man kunde höra ljud från hennes tänder när de hackade mot varandra. Sonja grät öppet nu och nu hade även Krister och Björn stigit upp.
Stämningen hade nått en sådan nivå att vad som helst kunde hända.
En erfaren lärare som Markström kunde trots sitt maktbehov besinna sig och inse när han hade överträtt gränserna. Han ville ju trots allt inte få någon sorts stämning på halsen eller något klagomål. Pensioneringen var alldeles för nära för att vilja ställa till med något. Han kunde bara inte förstå sig på vart ungdomen var på väg. De hade inte vett att förstå att man inte kunde sätta sig emot auktoriteter. En bunt imbecilla idioter, det var de allihop.
” Plocka ihop era saker”, sa han kort , ”ni får gå hem för dagen”
Nu började en förvånad men lättad aktivitet i rummet. Inom en minut var alla klara att gå ut.
”Jag vill bara att ni skall göra en sak till innan ni går”, sa Markström.