DOMHERREN

PROLOG


Ännu en våldsam storm vältrade in över ön. Den nu luttrade befolkningen hade sökt sig in i sina ombonade hus för att genomlida den tredje stora stormen under hösten. Granarna som krökt sina ryggar i nästan halva cirklar, lyckades resa sig när stormen gjorde en andhämtning, men tvingades kröka sig igen när stormen högg i med nästa krafttag. Lövträden som redan tappat sina blad klarade sig bättre, då vindomfånget var något mindre. En varning hade utfärdats på radion att ingen, som inte var nödd och tvungen, skulle vistas utomhus. Allting som sades på radion av myndigheterna togs på största allvar och det fanns inte många som inte redan hade sökt upp stearinljus och tändstickor, för att invänta det oundvikliga strömavbrottet.
Temperaturen var nära noll och hade gjort vägar och gator isiga och till möjliga dödsfällor.
Fåglar och djur hade sökt skydd under takpannor och jordhålor, där de kurade liksom människorna i sina bostäder.
Det kunde uppfattas som dumdristigt att vistas ute en sådan här dag, speciellt nu på sena eftermiddagen när mörkret dessutom hade börjat göra konturerna otydliga.
Det var det ultimata vädret för vandraren som gick längs den grusade vägen som korsade granskogen. Normalt var vägen en naturskön upplevelse att vandra längs. Åldrande granar med skägglav bildade valv över stigen, som var kantad av mossor och mattor med harsyra. Slingrande sökte vägen sig naturligt runt jättekast och låga bergkammar för att sedan mynna ut i viken där segelsällskapets numera stängda och igenbommade klubbhus fanns.
Kängorna stegs med kraft ner i gångstigen, för att med nästan magnetisk kraft tvinga jorden att hålla fast vid individen, som med kutig rygg plöjde genom vindbyarna. Kampen var i full gång. Det var kampen mellan vädermakten och den, som likt en lejondomptör befallde naturen att hålla igen sina krossande slag. Trotsiga ögon vändes upp mot trädtopparna och mätte sin styrka mot stormens demoner som begärligt slet tag i kroppen. Hagel och sylvassa små isbitar gjorde nästan hål på huden i ansiktet, men vandraren, upphetsad av uppfattningen av att ha kuvat naturen, blottade halsen för att kunna ta emot mera av den välgörande smärtan. En stormvind lyckades nästan slita utmanaren med sig, men mötte spända och parerande muskler beredda till kamp. Närmare havet tilltog blåsten och det rådde full orkan. Vandraren slogs slutligen till marken och måste samla alla krafter för att kunna resa sig igen mellan byarna. Kampen stod nu plötsligt lika, med en lutning mot att stormen skulle vinna.
Havet var rasande. Mäktiga vågor vräkte sig in mot land och över bryggorna vid klubbhuset.
Några idioter hade fortfarande sina båtar i sjön och de skulle bittert få ångra det slarvet. Efter att stormen bedarrat, var det dags för dem att brutalt få insikt i hur grym senhösten kunde vara, när den utan urskiljning krossade glasfiberskrov och omsorgsfullt fernissade spanter. Roddbåtar, men även några dyrare större båtar låg med sina kölar ner i helvetesgrytan. Händerna var leriga, stelfrusna och höger hand hade fått ett skrubbsår av ett tidigare fall. Tungans sträva yta slickade rent och det smakade jord och järn i munnen. Fortfarande med handen mot munnen, nåddes örat av ett ljud. Ett svagt kvidande hördes, av ett djur kanske, eller var det en människa? Hur lät en människas röst vid kanten av ett hav som vältrade in ton efter ton in mot stranden? Vinden drev bort ljudet och förvrängde riktningen från var det kom ifrån. Nu gällde det att spänna sina sinnen, varglikt, vakande. Ögonen tårades i den bitande stormen. Ute vid bryggorna! Därifrån kom ljudet. Svagt som gråten av ett spädbarn kunde ropet lokaliseras till de dansande flytbryggorna.
Bara vettvillingar är ute en sådan här kväll och de förstås, som till varje pris skulle vakta på sina tillhörigheter.


Det krävdes att man kröp på alla fyra längs bryggorna som rörde sig som om de vore mattor som skakades. Issörja hade gjort trädäcket förrädiskt halt och vågor slog upp ibland och sköljde över dem. Rädsla hör de svaga till och fanns överhuvudtaget inte ens som en ingrediens i det komplicerade psyke som tillhörde den person som tog sig ut för räddningsuppdraget. Ropet kom närmare. Det var en mansröst.
Vandraren tog ett stadigt tag om en påle och kisade ut över vattnet, sökte med blicken mellan båtarna. Där! En rörelse. Vid den grova kättingen som såg ut att fästa brygganordningen vid botten hängde någon desperat fast. En arm vevade ibland för att dra uppmärksamheten till sig.
Att ta sig dit bort var i det närmaste självmord, men en grinade grimas sändes mot vädrets makter och en mödosam färd påbörjades fram till den nödställde.
Konturerna av ett ljust ansikte tonade fram i det stålgrå vattnet. Det hade bildats en rundad isskorpa på bryggkanten och det var garanterat omöjligt att ta sig upp ur iskylan på egen hand.
Personen som låg i vattnet använde sina yttersta krafter till att dra upp sig längs kättingen några decimeter, men gled obönhörligen tillbaka till den svallande issörjan. Hjälpen verkade vara nära nu. Händer sträcktes mot händer.
Iskalla stela fingrar greppade lamt om varandra. Ansiktena närmade sig sakta. Man kunde se igenkännandets lättade uttryck genom tårarna från den nödställdes vindpiskade ögon. Ödets stund uppenbarade sig lika plötsligt och hastigt som fallet i vattnet gett chockande smärta i huden. Vinden puffade understödande, men otåligt i ryggen på den räddande ängeln på bryggan. Tusentals vredgade munnar viskade, pockade, tjöt och vrålade kommandon från den mörknande himlen. Det var ett tecken. Den yttersta prövningens stund var kommen. Nu var tiden inne för att bevisa storheten, vem som hade den slutgiltiga makten. Eftertanken var ytterst kort. Vandrarens muskler slappnade av. Händer släppte händer.

Det lättade uttrycket nere i det iskalla vattnet byttes mot obeskrivlig skräck och mannen försvann under ytan för att hastigt dyka upp igen. Båda armarna rörde sig först ovanför huvudet, som om det surrade getingar runt omkring, men lugnade sedan ner sina rörelser till stelt knyckande. Ögon mötte ögon. Den heroiske räddaren hade bytt uppdrag och sträckte nu ut en dömande arm och handens pekfinger visade riktningen mot den skyldige.
”Jag dömer dig nu…, med naturens krafter… som vittnen… ditt straff skall vara… döden!” Rösten lät konstigt grötig, som om den var framtvingad ur en förlamad hals. Orden kom staplade över blåfrusna läppar, men domen var enkel, befriande lätt, som om den dansade ut ur bröstet och lämnade ett syreberikat tomrum efter sig, där tidigare stinkande sumpgas tryckt på från insidan. Gnyende gråt trängde genom stormens ylande, men det fanns ingen amnesti att utfärda denna mörknande dag.
Slutligen möttes domen av acceptans från den olycklige i de sugande vågorna. Hoppet var ute för den dömde. Huvudet i det iskalla vattnet böjdes som i bön och armarna sträcktes ut likt örnens vingar.
Att det var så vackert att se döden nalkas. Vita slöjor från det skummande vattnet bildade ramar runt soloartisten. Håret flöt mjukt kring hjässan. Det var som att se genom kristall. Hösthimlen skänkte sitt sista falnande ljus över scenen och bröts genom vattnet. Ögat lurades att tro att det fortfarande fanns rörelse under ytan. Sedan var plötsligt allt borta. Föreställningen var slut. Djupet hade fällt ner sin mörkgröna sammetsridå.


Vinden ledde vandraren med en stor artig hand i ryggen in mot land. Den bugade för maestron, herren över vinden, över havet, över döden. Ödet hade skapat en herre över domen. Domherren.
Vandraren slet av sig kläderna på sin överkropp och stod sedan och tog emot stormens smärtsamma, isiga piska. Belöningen efter denna rättrådiga handling, var som ett forntida mandomsprov eller som munkens hårda späkning.