11

Anders, Krister, Björn, Janne och till och med Bengt var med och gav bud på Markströms underbara ställe vid Karsfjärden. Det blev Anders som sist och slutligen verkade vara den mest penningstarka av dem. Han blev tvungen att gå till sin far och begära ett lån, för att kunna ta hem köpet. Det gick under klubban långt över marknadsvärdet.
Affären skulle avslutas med hjälp av en jurist på ett bankkontor inne vid huvudgatan. När Anders dök upp på avtalad tid, var alla tre medlemmarna av familjen Markström där.
Herbert Markström stod inte som ensam ägare, då barnen ärvt hälften av hans bortgångna hustrus tillgångar.
Anders möttes av hårda ögon från gubben. Hans barn satt med sina gängliga ben nästan skamset indragna under sina stolsitsar. De nickade bara som hälsning. Juristen var den enda som tryckte hans hand.
Det kändes lite nervöst tyckte Anders. Kanske de skulle ångra köpet i sista sekund.
De gick igenom alla de juridiska detaljerna. Markström och barnen lyssnade noggrant.
Det stod klart för dem att de skulle göra en god affär, enligt juristen. Det känslomässiga värdet skulle inte gå att mäta. När juristen inte hade mer att tillägga lade han ut köpebrevet på ett bord och lyfte på telefonluren. Som i ett slag stod två köpevittnen där. Herbert Markström steg genast upp och ögnade hastigt igenom det och skrev under. Sonen och dottern reste sig också och tillsammans med huvudena tätt ihop gick de genom texten. Sonen greppade pennan först och skrev under, en halv minut senare hade även systern satt sin namnteckning där. När de gick tillbaka till sina sittplatser flög en hastig tanke genom Anders för tillfället spända tankegång. Han hade sett ett intressant program om olika folkstammar i Afrika på teven. De här syskonen rörde sig som dem. De gick som masajer.
Blicken han fick av brodern när han passerade honom, var minst lika hård som den han hade fått av Markström.

Anders var en ung man. Trots att han var van att röra sig med pengar, var detta absolut det största och dyraste inköpet han gjort, eller kalla det kanske investering, det berodde helt på fastighetsmarknaden. När det var hans tur att skriva under, flöt texten ihop och bildade obegripliga meningar. Han var stressad och måste koncentrera sig. Allt var förmodligen som det skulle. När han tog pennan var han tydligen så spänd, att den föll ur hans hand och rullade ner på golvet framför dotterns fötter. Hon böjde sig hastigt ner efter den, och räckte den med ett svagt leende till honom. Anders blev förvånad. Han hade bara räknat med att möta fientlighet. Ett var säkert… han skulle ha varit ursinnig, om det gällde hans föräldrars egendom, som stod till försäljning. Visserligen kunde inte han rå för att de sålde, men ändå. Han skrev hastigt under. Familjen Markström hade redan stigit upp, nästan innan han hade signerat klart. När de var framme vid dörren grävde Herbert i innerfickan på kavajen, tog upp en nyckelknippa och kastade den i famnen på juristen. Därmed gick han ut. Anders som kände sig mera säker nu när affären var i hamn, rusade till dörren och sade med hög röst mot hans avlägsnande ryggtavla:
”Det måste vara glädjande för dig, att se att det har gått så bra för dina gamla elever!”
Ingen av dem låtsades höra. De bara gick.







Det hade hänt flera gånger nu. Det hade pågått i tre veckors tid. Berit följde som vanligt noggrant sina tider. Tisdag, torsdag och söndag var hennes dagar då hon var ute och joggade. Efter att hon hade flyttat till Uppsala hade hon först haft lite problem med att hitta en löpslinga som passade henne. Det hade tagit henne mer än en månad att få in den rätta rytmen och hitta de passliga stationerna som hennes kropp alltid längtade efter. Sedan hade hon blivit lite störd av att en man kommit från ett löpspår som ledde in på hennes och att han sprungit jämsides med henne. Han hade dykt upp så hastigt och plötsligt bara fanns han där. Sedan märkte hon till sin förvåning att han kom precis samma tid varje gång hon var ute på spåret. Hon ville påstå att det var exakt på sekunden, precis som hon. Nu hade han blivit en del av rytmen. Skulle han en dag inte dyka upp på sidospåret, skulle löpningen tappa sin magiska kraft.

Spänningen byggdes upp från det att hon tog det första steget till att… hon kunde nästan ana hans närhet. Hon visste i sitt inre att han nalkades på den andra stigen. En telepatisk kraft slungades från honom, över marken, förbi träden till henne. Hjärtat bultade våldsamt, inte av ansträngning utan av förväntansfull spänning. Hon närmade sig sin station av känslomässig extas. Nu! Hon hörde hans steg vid sin sida. Samma takt! När de sedan slöt upp bredvid varandras sida, lät det som om det kom bara en löpare längs banan. De var bara en löpare. De var ett. De var en organism, som delade blodflöde, pulsens rytm, tanke och ande. Inga ord behövdes för att mötas på det mentala planet, de bara visste. De behövde inte ens se på varandra för att hålla kontakt. Det var helt överflödigt. De gick bara hemåt till sig, med samma lugna steg, efter att ha avklarat sträckan, förvissade om att de skulle träffas igen, på samma ställe, på sekunden.
Kanske man hade kunnat leva så, dag efter dag, månad efter månad, år efter år, samma mönster. Det trodde Berit eller hon snarare önskade det.

När den dagen kom att han vände sig till henne och sträckte båda händer mot henne, båda! visste hon att hennes liv skulle gå in i en ny fas.
De var så lika, som Yin och Yang, eller som halvorna av ett skuret bröd. Tänk att det fanns en till på jorden, i universumet, som var lika som hon. Samma språk flödade ur deras munnar. Ett språk som verkade vara skapt endast för deras öron. Där orden saknades för den ene, fyllde den andra i.
Det tog inte lång tid innan de insåg att ödet gjorde att de inte kunde skapa ett sådant förhållande som samhället och omgivningen krävde av dem. Med full förståelse för varandra bestämdes att de aldrig skulle kunna leva tillsammans, under samma tak. Deras besatthet av tidens och livets exakthet skulle komplicera deras liv för mycket. Det var ett av hindren. De skulle ändå försöka att skapa ett förhållande med största respekt för behoven som mästrade deras liv. Bäst blev det om de kunde umgås med ett minimum inblandning av andra, ensamma, bara dom två. Det insåg Berit och lät meddela till Sonja att hon ville leva på egen hand. Hon ville upphöra att dela studentbostad. Hon hade tyckt att Sonja sett lite besviken ut, men Berit visste att hon, om någon, kunde klara sig själv. Om Berit någon gång hade varit lycklig förr, var det bara en lätt krusning mot den lyckovåg som nu bar henne genom livet… ända fram till döden.






Anna-Lena skulle inte ge sig. Aldrig, skulle hon ge sig. Det hade varit skyhöga krav vid journalisthögskolan i Stockholm och hon hade fått back på sin ansökan om studier där, men hon skulle söka igen och igen. Året efter studentexamen hade hon blivit hemma på den vindpinade ön, eftersom hon ansåg att det inte fanns något alternativ till journaliststudierna. I stället stannade hon hemma och skrev som besatt om allt som eventuellt kunde intressera omgivningen. Hon skickade sitt material till ett flertal olika tidningar och bombarderade sitt eget lokalblad med artiklar. Ibland publicerade de dem, ibland blev de helt enkelt tillbakaskickade. Anna-Lena kastade dem i papperskorgen direkt, för hon hade redan skrivit flera nya. Hon hade skrivit historien om Sonjas mamma och om vården på sjukhemmet. Det hade blivit tryckt och hon hade fått beröm av chefredaktören. Till sommaren skulle hon få jobb på bladet igen. Det var bra, det gav meriter. Snart skulle hon komma in i den efterlängtade skolan.
Hon måste erkänna att hon saknade Sonja. Hon var alltid en så behaglig person att umgås med. Ingenting av den slafsiga, lite utschasat vanvårdade tonåringen, fanns kvar i Sonja. Sist Anna-Lena sett Sonja hade hennes stripiga hår färgats i en rödbrun ton och sedan permanentats med stora spolar, för att få fram en känsla av naturliga lockar, som var hypermodernt just nu. Tighta jeans på hennes slanka kropp och färgglada pumps gjorde att hon följde det mode som föreskrevs just då. Hon var faktiskt riktigt snygg. Inte var hon uppseende vacker på Sussies vis, men ändå med ett utseende snäppet över allmänheten.

Anna-Lena var nöjd med sig själv. Hon ägnade inte många sekunder framför spegeln. Sitt tjocka rågblonda hår samlade hon vanligtvis i en svans i nacken. När hon gick ut kunde hon klämma en keps på huvudet och hänga en vindtygsjacka i klara färger på sig. Det fick duga. Hon hade andra saker som fyllde hennes inre.
En av de frågor som låg på lur i hennes bakhuvud var Kaj och hans omotiverade utfall mot Sven som tillsvidare hade varit allas beskyddare och lyckofé.
Anna-Lena hade gjort som vana att besöka Sven ganska regelbundet. Ofta för att ta reda på hur hennes ekonomi var, men det blev nästan lite tråkigt till slut, för det var nästan aldrig någon nedgång. Finanserna bara ökade. Det var egentligen fenomenet Sven som hade börjat intressera henne. När hon kom hem efter sina besök hos honom, antecknade hon ofta ner vad han hade sagt och vad de hade diskuterat. Dessutom måste hon erkänna för sig själv att hon hade blivit ensam sedan Sonja flyttat till Uppsala. Det eviga skrivandet hade gjort henne så upptagen att hon hade definitivt lagt sitt sociala liv åt sidan. Sitt föräldrahem och sina syskon besökte hon allt mer sällan. Det sårade hennes pappa, det visste hon. Hon hade ju alltid varit pappas flicka. De hade nyfikenheten gemensamt. När hon någon gång besökte hemmet, hände det ibland att hon blev bombarderad med frågor från honom. Det kunde ibland kännas ganska närgånget och hon försökte ofta påminna sig om det, när hon själv utsatte folk för sina envisa frågor.

Sven hade fyllt 20 år i mitten av mars och Anna-Lena kom med en stor bukett rosor till honom en vecka senare. Hon hade inte velat uppvakta honom på hans födelsedag för hon visste att hans mamma alltid var där och bestyrde med kaffe och tårta. Hon behandlade fortfarande Sven som ett barn och det var beklämmande att se det. Anna-Lena visste det, för hon hade gjort misstaget att fara dit på hans riktiga födelsedag någon gång. Det skulle hon inte göra om. Bengt kom naturligtvis alltid. Han hade med åren blivit van med Svens mammas ömma daltande, så han verkade inte ens se det. Anna-Lena mindes Svens kamp att få bli myndig och led med honom när modern kom och raserade hans självkänsla.
Han bodde i en trerummare som egentligen var handikappanpassad. Han hade, liksom hans vänner inga problem med ekonomin och på inrådan av en terapeut inrett med stora släta ytor. Avskalat och rent skulle det vara för att hans hjärna skulle ha så lite som möjligt att jobba med. Kaos var inte bra för honom, menade terapeuten. Sven trodde inte att det spelade någon roll. Kaoset fanns i hans huvud och kunde endast bringas i ordning av hans förlösande ekvationer. Han visste att hans liv skulle bestå av ett livslångt räknande.

Anna-Lena hade kastat sig ner i hans soffa och hemtamt lagt upp sina fötter på en fåtölj. Sven serverade var sin öl åt dem och satte sig i andra änden av soffan.
”Det här är det starkaste jag kan dricka. Det funkar inte så bra med alkohol och alla mediciner jag trycker i mig. Jag har provat någon gång, men jag får bara en jävla ångest efteråt, så det är väl inte värt att ta något starkare, antar jag.” Sven ryckte på axlarna.
”Det här passar skitbra för mig, jag har ju bilen utanför. Hon tittade forskande på Sven. Det lät lite jobbigt det där med hans ångest.
”Du sköter väl om dig? Det gör du va?”
Han viftade bort hennes frågor med en hand. ”Börja inte som morsan nu.”
”Okey, jag lovar.”
En överdrivet stor plansch var uppsatt på en av de ljusa väggarna. En naken kvinna försökte utan att lyckas, gömma sig bakom en stor sexa som hon höll framför kroppen. Skälmskt tittade hon in i kameran som för att inbjuda betraktaren att drömma om det som fanns bakom siffran
Hon flinade litet åt den. ”Inte riktigt din stil va, eller har jag fel?”
Sven som såg Anna-Lenas frågande min sa bara:
”Krister” och så nickade han lite lätt mot bilden.
”Han tyckte, att när jag ändå glodde på siffror hela dagarna så…, ja , du vet hur han är.”
Sven blev tankfull när han tittade på bilden.
”Det kanske inte är så dumt. Jag borde kunna få in något annat i skallen, än detta ständiga räknande… Morsan ville ju ta ner den förstås, men jag nekade henne faktiskt…”
Han tog ett djupt andetag, som för att få kraft från själva syret i rummet.
Hon böjde sig fram och rufsade om hans tunna hår.
”Stå på dig Sven, annars gör någon annan det.”
Hon fick en grimas till svar.
”Har du hört något från gänget?” undrade hon.

Sven var ju den som hade kontakt med alla från klassen. Hon kunde inte låta bli att pressa honom på uppgifter om alla som gått där. Det var alltid roligt att få höra något nytt om dem, som hon hade en så annorlunda anknytning till. De, som hon slutit det märkliga avtalet med.
Det mesta som Sven hade att berätta, hade hon redan hört om via andra eller läst om i massmedia.
Flera av dem hade nu börjat bli, trots deras ungdom, lite kända i samhället. Krister och Björns verkstad hade ofta stora annonser i tidningen, Janne likaså, för att inte tala om Kattis.
Anders var det svårare att få reda på något om. Han hade egentligen tagit avstånd från dem och deras intrigerande, för att han helt enkelt inte ville delta.
Han hade varit ekonomiskt oberoende hela tiden och behövde av den orsaken inte stå i tacksamhetsskuld till någon. Klart, han var ju affärsman och ville naturligtvis vara med och dela på kakan som Sven hade serverat åt dem. Pengar rätt och slätt. Det är inte dumt det.

Anna-Lena skulle ha gett bra mycket för att få veta för hur mycket familjen Larsson egentligen gick god för. Om det inte hade varit för att hon var vän till Anders, så skulle hon ha tagit reda på det och gjort ett reportage eller något. Det var kanske inte omöjligt att han skulle gå med på en intervju för gammal vänskaps skull. Hon måste komma ihåg att fråga honom, tänkte hon medan hon väntade på att Sven skulle svara.
”Ja, de tittar ju in ibland, grabbarna mest… du vet Kattis jobbar ju dygnet runt nu för tiden.
Anna-Lena kände till hur upptagen Kattis var. Hon var faktiskt lite sur på henne för det. Hon tyckte att hon hade blivit lite väl självupptagen. Det verkade som om hon redan hade glömt hur stora risker klassen en gång hade tagit för hennes skull.
Det var som om Sven kände av hennes tankegång.
”Det är lugnt nu. Det känns som om jag redan lyckats med mitt uppdrag. Kommer du bara in i den skola du önskat dig, så kan jag vila mig fullt ut. Det skulle nog vara dags att göra det nu efter den slitsamma tonårstiden. Krafterna rinner så snabbt ifrån mig nu för tiden. Jag hade dåliga blodvärden, sa en läkare till mig, sist jag var och förnyade mina recept för lugnande tabletter.”

Anna-Lena tyckte att han var mera deppig än vanligt. Hon tittade ingående på honom. Han såg ju alltid så blek ut. Det var svårt att avgöra om han såg sjukare ut nu, än vanligt.
”Det går kanske inte att ändra på ödet. Jag försöker kalkylera om hela tiden, men det verkar bli samma svar ändå hela tiden.”
Anna-Lena hörde resignationen i hans röst.
”Ge dig nu!” hejdade hon hans pessimism, nästan lite för skarpt. Hon hade hört det förut, hon ville inte höra det igen, hans negativa profetior.
” Du kan väl ha fel någon gång,” sa hon lugnare.
Sven tittade på henne. Han verkade syna varje vinkel i hennes ansikte och öppnade sen munnen, men stängde den sen igen som om han ångrade att han hade tänkt säga något.
Han tog en klunk öl.

”Sussie ringde.”
”Va? Är det sant?” Anna-Lena blev eld och lågor. ”Fan alltså, jag har försökt få tag i henne minst tusen gånger, men det är hopplöst. Jag tycker faktiskt att hon skulle kunna ställa upp för en intervju. Skulle jag lyckas med det, så skulle man få upp ögonen för mig. Skulle intervjun bli bra så var det raka spåret in i skolan, det är jag säker på… eller kanske inte…” Anna-Lena tvekade för att sedan surt kommentera, ”man skall ju ha så förbannat bra betyg. Jag har sökt igen och nu väntar jag på svar. Jag räknar med att det skall lyckas den här gången.” Hon började självupptaget bubbla på om sin situation igen.
”Hon skulle komma hem till sommaren” sade han. ” Dessutom var det länge sedan hon träffat sin pappa… Det var definitivt dags att komma hem och vila upp sig… det var ungefär så hon uttryckte sig.”
Det där var goda nyheter för Anna-Lena. ”Äntligen,” utbrast hon. ”Nu kan hon inte komma undan. Hon kan väl för fan inte neka en gammal kompis en intervju, eller hur?”
Sven ryckte på axlarna och såg en aning hjälplöst på Anna-Lena.
”Jag är helt ute i det blå, när det gäller såna där…kvinnogrejer. En modellagentur kan ju ha vilka regler som helst, utan att jag har någon kontroll på det. Jag vet att vissa kosmetikaföretag är börsnoterade, det vet jag, för jag har faktiskt just satsat lite… ja, jag skall inte tråka ut dig.”
”Men nog måste hon ställa upp för lokalbladet i alla fall? Tror du inte?”
”Som jag sa förut…” Sven försökte vara tålmodig, men slog sig plötsligt hårt på benet.
”Du får väl ta reda på det själv. Det är väl det som är meningen med att vara journalist,” bet han av.
”Sorry, Sven.” Hon märkte att han hade blivit lite uppjagad. ”Jag kan va sån att jag kan gå på lite väl ibland, jag märker det inte själv. Sa hon något mer exakt när hon skulle komma?”
”Det berodde på, det minns jag att hon nämnde. Det var något om något jobb i Paris… kanske det var någon tidning…”
Svens panna rynkades lite och han tog sig fundersamt om hakan.
”Det skall bli roligt att träffa henne,” mumlade han
”Jag är säker på att du kommer att göra något bra av det.” sa han sen.. ”Du är begåvad och framåt. Du kommer garanterat att knyta de rätta kontakterna om du sköter dina kort rätt.”
Det trodde nog Anna-Lena också.


Hon tänkte på det, när hon nästan upprymt hoppade in i sin bil för att köra hem. Hon tyckte, på något vis, att karriären hade utvecklats sämst för henne, av dem allesammans i klassen. Nu hoppades hon på en vändning. Hon skyndade sig för att ta sig hem till skrivmaskinen fortast möjligt. När hon nästan var på väg att passera Hagagatan gjorde hon ändå sin vanliga sväng in på den. Kaj bodde där, ensam. Hon parkerade en bit bort på andra sidan gatan.
Som vanligt såg det tyst och stilla ut vid hans hus. Rullgardinerna var nerdragna. Det var de alltid. Överlag såg det lite ruckligt, övergivet ut, men hon visste att han var där inne. Lite ljus sipprade ut från ett av fönstren. En gång hade hon smugit och tittat in genom springan mellan rullgardin och fönsterkarm. Han hade suttit och läst som vanligt. Mängder av böcker i travar och lådor omgav honom. Han påminde om en gammal mossig gubbe, där han satt och läste med bara en golvlampa som belysning. Det kändes fel, för man fick inte glömma att han var lika ung som hon själv, det vill säga, just blivit vuxen. Han kunde ju inte bara sitta där i resten av sitt liv. Hur långt sträckte sig ansvaret för varandra inom klassen? Hon hade drabbats av dåligt samvete vid åsynen av honom. Det fanns gränser även för hennes nyfikenhet. Hon hade hoppats på att ingen av grannarna hade sett henne och skyndat på stegen när hon tassat därifrån. Ändå hade hon tagit som vana att köra förbi nu och då. Ibland hade hon ringt på och pratat några ord med honom, men han hade aldrig erbjudit henne att stiga på. Lite hade hon sett av hallen bakom hans rygg. Den svämmade över av kassar och lådor. Det luktade ofräscht där inifrån. Hon kunde tänka sig att han inte var speciellt huslig av sig. När skulle han ha lärt sig något sådant? Han har ju suttit med näsan i böckerna i hela sitt liv, om man nu kunde kalla det för liv. Troligtvis levde han endast på avkastningen från aktierna som Sven hade hjälpt till att placera. Som tonåring hade han haft en dröm om att läsa filosofi eller kanske historia, men han verkar inte ha kommit igång riktigt med det ännu.
Hon kände sig lite besvärad och startade motorn och körde därifrån. När hon vek av till höger på tvärgående gata kastade hon en hastig blick i back spegeln.
Två män gick ut från Kajs hus. Nu var hon redan inne på den andra gatan. Fan! Hade hon verkligen sett rätt? Det måste hon ta reda på. Nu skulle hon egentligen vända sin bil med en u-sväng… tänkte hon. Nej, det var för trångt. Hon beslutade sig för att köra runt kvarteret och komma in på Hagagatan från andra hållet.
När hon hade lyckats med den manövern och körde förbi Kajs hus igen, hade hon bara mött en skåpbil som kördes av en kvinna. Det syntes inga män.
Hon tittade lite på måfå in på andras gårdar. Allt var som vanligt. Några barn sparkade en fotboll mot en garagevägg.
Anna-Lena…far hem! Uppmanade hon sig själv. Hon måste sluta med det här. Folk måste få leva som de vill. Hon ruskade på huvudet åt sin dumhet.
Skrivmaskinen väntade där hemma.