6

Sonjas sommar blev helt underbar. Aldrig tidigare hade hon haft så mycket kamrater i sitt hus. Mamman märkte det också och gladdes för Sonjas skull. Litet märkligt var det nog att de dessutom hjälpte till med skötseln av henne, men det var så upplivande att hon inte ville fråga om det något närmare. Om hon var för nyfiken så kanske den förtrollade tiden skulle ta slut. Dessutom hade ju hennes observationsförmåga påverkats av hennes sjukdom. Allting hände så snabbt runt omkring henne och så många ansikten byttes från dag till dag. Egentligen var det bara att njuta av situationen. Hon var ändå mest inne på sitt rum och lyssnade på radion. Ibland kunde hon höra stojiga röster och skratt inne ifrån huset och det gjorde henne lugn. Sonja var inte ensam.

Hemsamariten som kom varje förmiddag, gladdes också av förändringen. Hela huset hade städats upp. Utsidan hade målats och gräsmattorna klipptes då och då. Hon gick sällan in till något annat rum än till köket och fruns sovrum, så hon visste inte om de stora ljusa rektanglar som efterlämnats på väggen i matsalen efter att de stora marinmålningarna hade sålts i Helsingfors.
Nej, hon var bara nöjd. Hon hade dessutom rapporterat till socialen och barnavårdsnämnden om den stora förändringen som skett. Det fanns ingen oro om att någon for illa i den Tornlundska villan.

På banken hade man förvånats över att så stora summor plötsligt kommit in på Sonjas mammas konto. När Sonja sedan ville flytta dem till ett annat konto och köpa vissa aktier för en del av dem, blev kassörskan orolig och måste hämta sin chef.
Sonja var beredd. Sven hade sagt att just det kunde hända. Hon lade fram ett papper med mammans godkännande och underskrift på disken. Chefen smackade lite med tungan och tummade på intyget.
”Min pappa har ringt och gett mig några goda råd” klämde Sonja till med.
Chefen suckade. ”Låt gå,” sa han.
Efter det gjordes många tuffa affärer genom det kontot.
Som Sven hade lovat ökade vinsten och förvånansvärt snabbt också. Man kunde snart börja tala om en liten förmögenhet, i alla fall i ungdomarnas ögon. Sven hade gjort några blixtaffärer och ganska omgående kunde han dela ut av vinsten. Inte så mycket, för det var viktigt att man inte plötsligt hade en massa kontanter att sprida runt sig. Det skulle omedelbart leda till nyfikna frågor från föräldrarna.
”Tänk efter vad ni gör.” sa han.
Det var skönt för Sonja att ha mera pengar att röra sig med, men det viktigaste av allt var att hon skulle kunna förbättra sina betyg och komma in i stadens gymnasium. En fantastigt vänlig svenskalärare hade talat för hennes skull inför skoldirektionen och rektorn.
En dag i augusti höll hon pappret i handen. Hon hade lyckats! De hade lyckats! Hon, med hjälp av sina skolkamrater…det kändes overkligt…hon hade kommit in.









Berit var stolt. Det mesta arbetet hade legat på henne och hon hade fått massor med beröm av Sven. Fast Sven var så oberäknelig i sina utfall, kunde hon i alla fall känna samhörighet med honom. Det var bara ibland som han fick utbrott, annars var han en planerare liksom hon var.




Krister och Björn använde sina pengar till att köpa in gamla mopeder som de mekade på i Kristers pappas garage. Outtröttligt kunde de hålla på i dagar och nätter med att få igång dem. När de sedan var i körbart skick sålde de dem med vinst. Deras föräldrar var imponerade och stolta. De kunde ju märka att pojkarna hade mer och mer pengar att röra sig med och de antog naturligtvis att det härrörde sig om vinsten från begagnade mopederna.
Kristers pappa som också räknade sig som en hejare på att skruva talade vitt och brett om rörelsen i deras garage.
Till hösten började Krister i yrkesskola och Björn i handelsskolan, men de fortsatte så fort de hade möjlighet med sin inkomstindrivande hobby.






De flesta av ungdomarna gömde undan sina pengar, utom Kaj som gick till antikvariatet och lade ner de mesta av sina pengar på gamla antika böcker. Hans intresse från att bara läsa böcker hade utvecklats ännu ett steg till att också själva ägandet gav honom tillfredsställelse.
I hans familj kunde man inte avgöra om böckerna han hade var av något värde. Om de någon gång funderade på det, var de i så fall övertygade om att de böcker som såg äldst ut var värdelösa.
Kaj var aldrig orolig över att de skulle märka att han hade mer pengar än vanligt att röra sig med. Njutningsfullt tittade han över sin skatt varje kväll. Hans skatt som luktade instängt och lite mögel.
Det som oroade honom en aning var raiderna som gjordes mot Markström. Han var alltid så nervös även om han vanligtvis bara fick bevakningsuppdrag. De andra grabbarna och även en del av flickorna verkade alltid så upprymda efter att de hade lyckats djävlas med den elaka gamla läraren. Klart att han också kunde känna skadeglädjen, men det var alltid så nervöst innan uppdragen var slutförda. Tänk om de åkte fast. Usch! Kaj hade svårt att se sig själv inne på förhör hos polisen. Vad skulle hans föräldrar säga? Vad skulle allas föräldrar säga?






Under en månads tid hade de släppt ut luften, till hälften bara, ur Markströms bildäck. Inget ont anande hade Markström behövt fylla på luft med jämna mellanrum. Slutligen hade han köpt fyra nya däck. Då hade de satt en planka med spikar rakt upp vid Markströms utfart.
Han fick naturligtvis punktering.
Sussie hade tagit mer av sina föräldrars ogräsmedel för utrotning av sly och sprutat ut över hela trädgården. Ett tjugotal mörkröda rosor stod som torra skrakar när Markströms kom tillbaka från sitt sommarställe. Fru Markström grät.
I juli, under ett av de tillfällen som de varit som längst borta, hade Janne smugit och vridit på kranen till trädgårdsslangen och vinklat den mot husgrunden. Efter en veckas rinnande hade det börjat sippra så smått in i huset och slutligen hade det bildats omfattande fuktskador. Markströms fick kontakta byggfirma och en stor del av hösten fick de sanera och bygga om.
Två cyklar hade de stulit av dem och rullat ner i hamnen. De kunde läsa i tidningen sen att det hade blivit polisanmält, men polisen hade inga ledtrådar att gå på så det fanns inget att göra.
De hade lossat på sprintarna till stativet till flaggstången. En natt hade den utan förvarning rasar ner över garagetaket.
Sven hade varit upprörd då. Det räcker nu en tid, tyckte han. Man får inte skada eller ta livet av någon.
Krister kom ihåg sina tårar sista dagen i skolan. Han lovade ingenting. Han kunde fortfarande känna sig heligt förbannad när han tänkte på gubben.

Det var Krister som lyckades övertala de andra som hade moppar att komma med ut till Markströms sommarställe och rekognosera. Markströms var inne i stan ovetande om att de hade ett gäng illvilliga ungdomar som kontrollerade deras egendom.
Det var fru Markströms barndomshem. Bostadshuset låg på en höjd inbäddat av stora lönnar och läande granar mot norr. Från farstutrappan hade man en vidunderlig utsikt ut över fjärden där den närliggande farleden bjöd på omväxlande scenarion när fritidsbåtar, men även passagerarfärjor passerade förbi.
Gården var ett typiskt skärgårdshemman med ladugård, som nu naturligtvis var tom och uthus som omringade gårdstunet. Marken gränsade till sjön och naturligtvis, som till de flesta skärgårdshus, fanns ett rejält tilltaget båthus och en väl underhållen brygga. En liten bit ifrån fanns en nybyggd bastu. Allt pedantiskt skött, allt bar en hand av Markström.
Anders berättade för de andra att hans farsa brukade säga att Markström inte blev intresserad av sin fru, förrän han såg stället hon en gång skulle ärva. Talet om att hon var mager och tanig hade tystnat omgående och det hade blivit förlovning och giftermål ganska snart. Sedan tog det bra många år innan barnen kom.
”Hon var väl så djävla ful, även för Markström, brukar min farsa säga.” Anders berättade skadeglatt det han visste om Markström.
De kikade in genom en springa i båthusets vägg. Där inne guppade och kluckade en stor glänsande snipa. Allt i toppskick förstås.
Krister tittade på Björn.
”Tror du att någon sett att vi körde hit?”
Alla såg sig runtomkring. Det fanns inga närliggande hus. Huset låg enskilt eftersom all närliggande strand och skogsmark hörde till stället. Krister klädde av sig. Huttrande vadade och simmade han in från sjösidan in i båthuset. Hastigt lossade han på alla förtöjningar och simmade tillbaka.
”Fort som fan härifrån nu,” sa han sammanbitet spänt.
”Det behöver inte komma så många färjor förbi så sugs den ut på fjärden”
”Fy fan, vi går för långt,” sa Anders, ”vi kommer att åka fast till slut.”
Krister tittade hastigt på honom. ”Har du inte längre minne än så här?”
Björn flinade. Han höll för det mesta med Krister.
Anders såg skärrad ut. Så snabbt de bara kunde ledde de sina mopeder en lång bit från gården innan de vågade sätta igång knattret från de ettriga motorerna.
Några dagar senare kunde man läsa en efterlysning i lokalbladet av en åtta meters träbåt som försvunnit någonstans vid Karsfjärden.

Som vanligt hade flera av klasskamraterna samlats hemma hos Sonja
Krister klippte ut efterlysningen och nålade upp den på en av de tomma ljusa rutorna som prydde matsalsväggen.
”Snyggare konst än så här kan man ju inte hänga upp. Ja det skulle vara en dödsannons då, ja ni vet på vem.” Björn flabbade rått till.
Anna-Lena som nästan jämnt var hos Sonja, protesterade.
”Vi kan ju för fan inte bli värre än vad gubben själv är, eller hur?”
”Det måste bli mera ordning,” sa Berit bestämt. ”Vi måste ha bättre planering, annars kommer vi att få problem med ordningsmakten, det är min klara övertygelse.”
Sven satt och gungade fram och tillbaka och slog sig oroligt på armen.
”Det är FÖRBANNNNA sant.” FÖRBANNA!
Bengt tog lugnande i honom som vanligt.
”Kanske vi ligger lågt allihop nu,” sa Anders med lite skärpa i rösten.
Krister ryckte på axlarna. ”Jag har några idéer till, men okey.”
”Vi skall alla gå i skola nu i höst. Vi har annat att tänka på. Förutom att vi skall klara av att läsa själva, så måste vi hjälpa Sonja, så att hon inte får det lika taskigt som hon hade på högstadiet. Vi måste hjälpa henne. Ni vet vad hon har offrat.” Anna-Lena nickade mot de tomma tavelplatserna.
”Asch, sa Sonja, det där. Socialen har lovat att komma och hjälpa mig på kvällarna nu, så det kommer att lätta för mig. Helst skulle de vilja lägga in morsan, men då måste jag få en förmyndare. Det tackar jag ju nej till hela tiden, för att en sådan kan ju få insyn i mina bankaffärer och det vill vi inte eller hur?”
”Satan,” gapade Sven till.






Sommaren var slut. Markströms hade som vanligt varit ute på lantstället över helgen. Skolorna hade börjat, men Herbert Markström var nästan glad över det. Det hade varit en tung sommar. Det var som om allting hade letts av den ondes grymma hand. Den ljuva sommaren hade haft en mörk ondskefull skugga över allt vad han tog sig för. Det hade blivit dyrt med husrenoveringen, men värst av allt var att båten försvann. Han trodde att han lagt ner flera hundratals timmar med att få den i det skick den var. Nu var den naturligtvis stulen.
Det visste han, att det var ingen i närområdet som vågat stjäla den. Han skulle känna igen sin båt när och var som helst, även om de skulle måla om den. Han visste exakt hur borden böjde sig under hans hand. Nu var det söndagskväll och han satt framför teven tillsammans med sin stillsamma familj. Då ringde telefonen.

Markströms hustru svarade och stod tyst och lyssnade,sedan svimmade hon och föll till golvet.
Alla rusade upp. Barnen daskade tafatt modern i ansiktet som blinkade mot ljuset.
Markström tog telefonen som låg på golvet och ett svagt hallå, hallå hördes från luren.
Han lade den till örat.
”Ja, Markström här.”
”Ursäkta att jag ringer och stör, men detta är från polisen. ”
”Jaha?”
”Jag vet inte hur jag skall säga det här nu…”Polismannen verkade tveka, men fortsatte sedan:
”Er bastu ute vid Karsfjärden har brunnit ner till grunden. Brandstationen fick ett samtal 20.32 i går kväll att det brann. Någon hade observerat det från en förbifarande färja och man hade ringt från båtbryggan.”
Det kom ett stön från Markström, nästan ett kvidande, men polisen slutade inte upp med att informera om det som hänt.
”Det var bara lite eld när det anmäldes, men tyvärr hann vi inte fram i tid för att rädda bastun, tyvärr, det var tråkigt det där.”
Markström sade fortfarande ingenting, men polismannen kunde höra att han andades tungt i luren.
”Hade ni badat bastu där idag?”
”Ja det hade vi,” nästan viskade Markström.
”Brandchefen och jag har tittat på det hela och vi är i stort sätt överens om hur och vad som hänt.”
Polisen gjorde en paus på ett par sekunder, som om han var osäker på hur han skulle fortsätta
”Det verkar som om brandförloppet hade börjat vid skorstenen ungefär där yttertaket anslöt emot murstocken… Jag måste få fråga… Var allting i sin ordning? Alltså det jag vill veta nu… Hade sotaren och byggnadsinspektören varit och inspekterat bygget?”
”Ja allt var som det skulle sa de. Jag förstår inte…Hur kunde det hända? Hans röst lät märkligt raspig. ”Jag är ju alltid så försiktig och noggrann när det gäller eldning. Allting var ju så gott som nytt. Det är obegripligt.”
Markström kände sig matt i benen. Det tog aldrig slut. Han tittade på sin hustru som låg på golvet och sina magra barn som tafatt glodde tillbaka på honom.
Herregud! Hur har jag förtjänat detta?
”Jag var oförsäkrad,” sa han tungt.
”Det var ju värre,” sa yngre konstapel Rune Mattsson.